Läs din egen syndakatalog och andras önskelista
Bana väg för Herren - predikan söndag den 14 december 2025.
“I kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes landsfurste i Galileen, hans bror Filippus i Itureen och Trachonitislandet och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kaifas var överstepräster, då kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han gick ut i hela området runt Jordan och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:
En röst ropar i öknen:Bana väg för Herren,gör stigarna raka för honom!Varje dal ska fyllas,alla berg och höjder sänkas.Det krokiga ska rätas,ojämna vägar ska jämnas.Och alla människor ska seGuds frälsning.Han sade nu till folket som kom ut för att döpas av honom: “Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar. Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt huggs bort och kastas i elden.”
Folket frågade honom: “Vad ska vi då göra?” Han svarade dem: “Den som har två tunikor ska dela med sig till den som ingen har, och den som har mat ska göra på samma sätt.”
Även tullindrivare kom för att bli döpta, och de frågade honom: “Mästare, vad ska vi göra?” Han svarade dem: “Kräv inte mer än vad som är bestämt.”
Även soldater frågade honom: “Och vi, vad ska vi göra?” Han svarade dem: “Pressa inte pengar från någon med våld eller lögn, utan nöj er med er lön!”
Folket gick där i förväntan, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias.”
Lukasevangeliet 3:1-15
När Lukas börjar sitt tredje kapitel verkar det nästan som en uppräkning ur historieboken: kejsare, ståthållare, landsfurstar och överstepräster radar upp sig. Tiberius, Pilatus, Herodes, Hannas och Kaifas – stormän som bär världens makt och kontroll. Men mitt i denna värld av politiska och religiösa tyngder, står plötsligt en man i öknen. Ingen titel, inget palats, bara en röst: Guds ord kom till Johannes i öknen.
Det är så Gud ofta handlar: när världen talar med makt och pomp, talar Gud med röst och eld. Johannes är inte centrum – men han är pekfingret som visar vägen: ”Bana väg för Herren.” Det är lika aktuellt nu som då. Vår tid har också sina kejsare, sina mediala Herodesgestalter, sina religiösa maktspel. Men Gud söker människor, inte maktpositioner. Han söker hjärtan som kan vara en väg där Jesus får komma fram. Man kan verkligen undra vad som är centrum och periferi. Guds rikes centrum verkar kunna uppfattas där ute någonstans i öken.
Guds ord hittar vägen till öknen
Det är trösterikt. För Gud väntar inte tills allt är perfekt, tills staden är i ordning, tills vi är starka nog. Hans ord kommer till öknen — till tomheten, stillheten, den plats där våra egna ord tar slut.
Kanske är du där just nu. I väntan, i tystnad, i en andlig öken. Då kan Guds ord komma till dig. Så kan något nytt banas – inte i styrka men väl i längtan.
Omvändelse – inte ett hot, utan en uppmaning till generositet
Johannes ropade hårt: ”Huggormsyngel!” – för att väcka. Omvändelsen är inte Guds slutliga dom över oss, utan hans öppna dörr. Det handlar om att låta Gud rensa vägen i hjärtat. Allt med ormar leder tanken tillbaka till lustgården och ormens lögner och uppror mot Gud som fick Adam och Eva på fall. Det finns ett gift i lögnen som har en förlängning i förtalet.
Det har talats om syndakatalogen, en slags outtalad lista på saker som inte är tillåtna. Den katalogen har aldrig publicerats, ändå har den varit väldigt aktuell och även föränderlig över tid. Den har lett till fördömande och odlat förtal.
Vid jul däremot kan det finnas en önskelista. Önskelista och syndakatalog. Mitt emellan önskningar och laster finns dygderna. De där goda gärningarna som inte är för uppvisning, som inte är för skryt, utan som kommer ur ett mjukt hjärta. Inom sociologin finns ett känt ordspråk:
“Det är bekvämare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam”.
Det är som att den ensamme Johannes orkade utmana konformismen, tystnadskulturen och någon slags outtalad syndakatalog. Han lät dem inte ens komma dragande med fader Abraham. Folket vid den här tiden hade 613 bud att hålla koll på och sen hade de fullt upp att överleva förtryckarna från Rom och Herodesdynastin som vår text listar. Men Johannes manade till allmän omvändelse, till en dygdernas omvändelse: Folket skulle dela med sig och ingen skulle ta för mycket betalt. Han tog inte upp någonting från en eventuell syndakatalog med vad man kanske kan kalla klassiska moraliska synder. Nej, omvändelse innebar generositet.
Folket, tullindrivare och till och med de romerska soldaterna frågade: ”Vad ska vi göra?” Och Johannes svarade väldigt konkret – dela, var rättvis, var nöjd. Guds rike börjar i vardagens hållning: rättvisa i jobbet, generositet i hemmet, tillfredsställelse i hjärtat.
Tänk att omvändelsen innebar praktisk generositet för den hårdföre Döparen. Ett uppfyllande av någon annans önskelista och behov.
Vägen jämnas för Jesus
Det Johannes gör är inte att bygga en egen rörelse – han förbereder väg för någon större. ”Alla människor ska se Guds frälsning.” Det är evangelium! Jesus kommer till det förberedda hjärtat, dit han är välkommen. Det är i våra hjärtan vägen ska banas. Hjärtan som ibland verkar behöva förberedas genom förkrosselse.
Kanske är vårt uppdrag som kyrka att vara rösten i vår tids öken. Inte att dominera nyhetsflödet, utan att tala sanning och bana väg genom att omvända oss till generositet. Där vägar blir raka, där dalar fylls och berg sänks – där kan Jesus synas. För mig känns det som att samtiden präglas av vad man brukar kalla moralisk frikoppling. Det är som att vissa saker är så oerhört noga och annat ses förbi. Vi kan pressa en enskild människa till det yttersta och kulturen fortsätter att förtrycka. Det som behövs nu är en ny våg av människor likt Johannes Döparen. Som inte låter sig tystas, utan som vågar säga någonting, vågar stå för någonting även när det innebär att man smutsar ner sig själv. Det är inte enkelt men utan röster finns ingen verklig solidaritet.
Växten som bär frukt
Johannes talar om yxan vid roten. Det är en allvarlig bild, men den rymmer också hopp. Gud rensar inte för att förstöra, utan för att något nytt ska växa. Detta gällde också Döparen själv.
I veckan var vi med på en ekumenisk julfest och där höll en diakon en så fin andakt och talade om att vi alla behöver någon att älska, något att göra och något att se fram emot.
Hon använde sig av detta talesätt:
“Alla behöver fem saker i livet. Någonting att göra. Någon att älska. Något att tro på. Något att vara bra på. Något att längta till.”
Vet du, jag tror man kan säga att det gäller oss alla, så också Döparen. En uppgift, en kärlek, en övertygelse, en förmåga, ett hopp.
Vi läser i Matteusevangeliets elfte kapitel att även för den så starke Johannes Döparen kom en tid av ångest och oro. Fängslad, maktlös, inför sin egen död skickade han bud och ställde frågan till Jesus:
“Johannes fick i fängelset höra talas om Kristi gärningar. Han sände då bud med sina lärjungar och frågade honom: “Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta på någon annan?” Matteusevangeliet 11:2-3
Det var som att Johannes undrade om hans kärlek varit felriktad. Denna ärlighet bär en lättnad för alla oss som trevar och undrar ibland. Svaret han fick är ett citat från de profetiska orden hos Jesaja om den kommande Messias:
Jesus svarade dem: ‘Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och fattiga får höra glädjens budskap. Salig är den som inte tar anstöt av mig.’”
Matteusevangeliet 11:4-6
Just det, Johannes. Jesus var ju aldrig en ersättare för Herodes, Pilatus och korrupta religiösa ledare. Hans rike är ett annat där varje person får hopp i evighet. Och där glädjen finns i att få ge till den man älskar.
Det verkar som kunde profeten dö i frid efter att ha förstått att han banat väg för den Herre som inte regerar för att förtrycka utan som förvandlar människors situation. Det står i vår text att folket gick där i förväntan och undrade om Johannes Döparen var Messias men det var han ju inte. Så lätt det är att sätta för stort fokus på en människa. Johannes hade ett rakt hjärta och betydde mycket men det finns bara en enda, och det är gudamänniskan, som aldrig kommer att göra dig besviken.
Och ja, vägen jämnades, ögon och hjärtan öppnades. De blinda fick se Guds frälsning upphängd på ett kors.
Även om det kan vara tufft och kännas hopplöst många gånger så är berättelsen om Johannes Döparen hoppfull också för oss. Årets nobelpristagare i litteratur, författaren László Krasznahorkai, som ibland får kritik för att han inte använder punkt i sitt skrivande med långa meningar har sagt:
”Punkten tillhör Gud.”
Det är inte kört och om så i fängelse kan ett budskap om frihet komma. Det är inte över ännu. För punkten tillhör Gud.
Så ge inte upp.
Det finns något att göra – du har en kallelse.
Det finns någon att älska – för du är också älskad.
Du får en tro – en gåva från Herren.
Du har förmågor – gåvor Gud har gett dig.
Och du får längta – för Gud har allt i sin hand.
Den här julen kanske vi kunde låta bli att bläddra i andras syndakataloger och våra egna önskelistor. Kanske är meningen snarare den motsatta – om jag tolkar Johannes Döparens röst rätt: Vänd dig bort från dina egna synder, och uppfyll andras önskningar. Då skulle nog vägen fram till Jesus fixas för många tror jag. Den vägen blir också mycket mer möjlig att gå hela sträckan om vi bär inom oss den tanken att Gud är den som sätter punkt. Inte vi.
/Daniel
Tack Daniel! När jag läste, det du skrivit! Så är det , Omvändelse, och Nåd! Som borde bli vårt Dagliga BRÖD!