Lasterna och dygderna (del 2 av 7)
Om kroppen, maten, hälsan och träningen. Om njutning, disciplin och kroppens egen vilja.
Sommaren öppnar kroppen, för vila, rörelse och njutning. Men också för övermått. Hur lever vi med kroppen utan att vare sig förneka eller förlora oss i den?
Är kroppen ett problem?
Det är nog svårt för de flesta av oss att ha distans till den egna kroppen. Den är ju så mycket en del av vilka vi är. Samtidigt bär många av oss på en kluven relation till den. Kanske fungerar den inte som vi vill, eller ser ut som vi tror att andra vill. Utseende och kropp påverkar vardagen. Vi behöver vår kropp, den har fantastiska funktioner, men den kan också bära svaghet.
Kroppen har ofta jämställts med något negativt, inte minst i kristna miljöer. Idealen kommer utifrån, ibland också från kyrkan. Det har inte alltid ansetts fint eller ens tillåtet att erkänna sinnliga och fysiska behov, och kroppen har sorterats till det köttsliga, alltså det syndiga. Det har varit ganska enkelt att formulera förbud kring kroppen i religiösa sammanhang. Förutom inom ett område, verkar det som: maten.
Frosseri framstår ibland som den tillåtna synden, inte minst inom frikyrkligheten. Få predikanter ställs på en våg och befinns för tunga för att beträda talarstolen. Samtidigt vet vi att övervikt och fetma ibland, men långt ifrån alltid, kan hänga samman med omåttlighet. Kroppen är skapad så att den lagrar energi för svårare tider. I ett överflödssamhälle kommer de tiderna mer sällan, och lagret kan bli för fullt. Trots ett ständigt flöde av hälso- och träningstips tycks utvecklingen vara svår att vända.
Kroppen säger hela tiden något till oss.
Det finns morgnar när kroppen svarar: stegen sitter, andningen bär, världen öppnar sig i takt med pulsen. Och så finns de andra dagarna, när allt tar emot. Kroppen är inte bara min. Den har sina egna gränser, sina egna villkor. Här finns en dubbelhet som kan uttryckas i en enkel mening: ”Jag unnade mig.” Jaget skapar något som sedan påverkar mig.
Sommaren gör detta tydligare. Vi äter mer, rör oss annorlunda, sover kanske både bättre och sämre. Det goda blir mer tillgängligt och därmed också övermåttet.
Aristoteles kallade måttfullheten en dygd, inte som ett blekt ”lagom” utan som en känslighet för när något är rätt. Stoikerna varnade för att låta kroppens impulser bli herre. Simone Weil pekade på något annat: uppmärksamheten på kroppen som en väg till verkligheten.
Kroppen som verklighet
Vi har den kropp vi har, och det ger oss olika förutsättningar. Genetik, längd, hud, mycket är givet. Jag är ungefär 185 cm lång, vänsterhänt, och mina öron är något lite ihopväxta i den övre delen av öronmusslan. Kanske skulle jag kunna operera öronen, men resten? Oftast har jag storlek medium, ibland large. När jag mönstrade trodde de att jag var elitidrottsman, men mitt låga blodtryck gjorde att jag inte kunde få upp pulsen. Det där låga blodtrycket har följt mig; reser jag mig för snabbt kan jag fortfarande bli yr.
Under de första veckorna av den kris jag levt med en längre tid var det enda jag kunde få i mig schweizernöt. Mina barn köpte chokladkaka efter chokladkaka. Det finns inte alltid någon logik i sådant, men så var det. En rådgivare sa till mig att jag måste vara utomhus tre gånger om dagen. Jag försöker springa nu och då. Motivationen går upp och ner, men träning känns så väl i stort sett alltid bra efteråt.
Just nu är vi i Järvsö. Här kan man springa i skogarna, tänka på björn, järv och varg, vilket hjälper tempot, och sedan ta ett dopp i sjön och en bastu. Det är ett privilegium att kunna röra sig; det är inte alla som kan. Jag försöker också träna styrka, men har lättare för kondition. I löpningen finns tre faser för mig som jag kallar: frustration, bön och predikan. Det handlar inte alltid om predikan i bokstavlig mening, men något sker. Tankar bearbetas, omvandlas, och ibland klarnar en väg framåt.
Och så försöker jag äta mer protein. Men det blir ju inte bara det. Jag har alltid varit svag för choklad. Det finns något befriande i att äta utan att ständigt tänka i termer av nyttigt och onyttigt, så känns det i stunden, men mer sällan efteråt. Alkohol har aldrig varit min stora lockelse; jag har faktiskt aldrig varit berusad och aldrig testat droger. Samtidigt inser jag att jag hade kunnat utveckla sådana mönster. Det verkar finnas en sårbarhet i många av oss, där olika former av överdrift eller beroende kan ta plats. Hela den här serien rör vid sådana områden.
Kroppen som väg
Jesus rör sig obehindrat i måltidernas värld. Han äter, dricker och delar bord, så mycket att han kritiseras för det. Samtidigt fastar han i öknen. Inte för att förakta kroppen, utan för att pröva vad som bär, för att förbereda sig. Att följa honom kan kanske också innebära hjälp för hur vi lever med våra kroppar. Där ryms både att festa och att fasta.
Kanske är det där vi behöver stå: inte i kontroll och inte i släpphänthet, utan i lyhördhet inför kroppen och livet.
Sommarens stilla övning kan få vara enkel: att njuta utan att förlora riktning. Att äta med tacksamhet, röra sig så som det är möjligt, vila utan skuld.
Människokroppen är på många sätt fantastisk, även om många kämpar med svaghet, värk och sjukdom. Varje människas lidande förtjänar respekt. Vi vet inte hur andra har det eller vad de bär. Olyckor slår till utan barmhärtighet. Att låta kroppen vara en del av en gemenskap, snarare än en arena för jämförelse, är en utmaning värd att ta på allvar. I en god gemenskap blir det svårare att frossa, vare sig i kalorier eller i självhat. Ensamheten kan vara en svår plats i detta, även om den för många också är ett nödvändigt eller ibland gott rum.
Platons Gästabudet är berättelsen om en av historiens mest kända måltider. Istället för att dricka skulle gästerna hålla tal till Eros. Höjdpunkten är Sokrates tal om kärleken, men så dyker den berusade Alkibiades upp och bryter ordningen med sitt eget tal. Texten har ofta tolkats som en väg från fysisk till det vi kallar platonisk kärlek, en själslig och djup relation som är svår att nå eftersom vi är mänskliga.
Det var också vid en högtid, vid påskmåltiden, som den heliga måltiden instiftades. Bröd och vin. Att ta emot, ödmjukt och av behov, inte avstå för att klara sig själv. Kanske är det evangeliets mest konkreta svar: att vi inte bara har behov och drivkrafter, utan också får dela måltiden och därmed våra behov med honom vi tror på. Kanske är det dags att återupptäcka bönen vid bordet. Den platoniska kärleken ligger på oss, men måltiden med Kristus är på hans initiativ. Där vi får ta emot mer än att sträva.
Den här reflektionen över kroppen får landa där: i tacksamheten. Att tacka Gud när vi har något att äta. Att så, äta tillsammans med Jesus. Där börjar något som liknar helighet, en helighet som inte känner behov av att förneka att vi alla har unika kroppar men att vi på många sätt är lika varandra i det vi behöver av vila, näring och rörelse.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
“Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Ur Romanska bågar av Tomas Tranströmer
/Daniel