Lasterna och dygderna (del 4 av 7)

Skärmtiden, åsikterna, politiken och kyrkan. Om uppmärksamhet, bekräftelse och kampen om själen.

Vi lever i reaktionernas tid. Och samtidigt terapins. Vad gör det med oss att ständigt tycka, svara och synas, och vad händer om vi låter bli?

Bild av Ron Lach : https://www.pexels.com/sv-se/foto/ljus-hander-silhuett-teknologi-9783827/

Varje vecka ger luren en rapport om antal timmars skärmtid. Det är inte sällan en rannsakande verklighetskontroll. Själv har jag därför börjat försöka att använda datorn så mycket som möjligt och telefonen så lite som möjligt. Det känns som att man blir något mindre trött av det. Skenet från skärmen är en sak, innehållet en annan. Vi blir stimulerade av uppkopplingen, vi reagerar men troligen i fallande grad och risken är stor för faktaresistens. Tyckonomin, ett begrepp med tio-femton år på nacken, beskriver hur också medierna dras med till att satsa på åsikter och konflikter. Views går före news.

Det börjar med några minuter. Sedan har något redan hänt. Tempot har ökat, irritationen likaså, viljan att svara, korrigera, formulera sig. Det finns många instagram-professorer inom alla områden och traditionella medier som blir allt svagare. Idag är de med egna plattformar tyngre i sitt inflytande än de flesta ledarskribenter på etablerade tidningar.

Skärmen är inte bara ett verktyg. Den formar vår uppmärksamhet.

Ur Blaise Pascals Tankar framför en tennvas med lavendel.

Utöver Pascals tänkvärda ord kan två kortfattade exempel ur historien och ideologiernas värld exemplifiera: Revolutionären Lenin återkom till frågan om rastlöshet. Teologen och filosofen Kierkegaard varnade för mängden där ansvaret löses upp. I dag har detta blivit en ekonomi: våra reaktioner är värdefulla, och därför odlas de. Sanningen relativiseras utifrån det egna intresset. Åsikterna ökar, stigmatisering av personer blir följden, terapi ska sedan lösa det. Vi har mängder av selfies och samtidigt en anonymisering med trollkonton som ofta skapar en osund nätmiljö.

Det kan verka som att den frikyrkliga grenen av kristenheten har extra svårt med detta. Vi är på många sätt en frukt av moderniteten och har varit teknikvänliga. Men det var ren ynkedom när en “kristen” tidning nyligen rapporterade från en sommarkonferens och listade vad konfidenter sagt i själavård. En konferens där det är lätt att se vilka som går in och ur rummen i en liten kontext. Jag har tidigare skrivit om själavårdens kris och tror det är ett utslag av hela samhällsutvecklingen. Ohejdade åsikter som driver behovet av terapi. För att mötas av själavårdare som gärna vill berätta.

Bekräftelsen lockar. Inte minst i miljöer där man är van att tala. Rösten blir så lätt beroende av gensvar.

Som alltid finns det stora föredömet: Jesus drar sig undan. Han avstår från att göra fromheten till offentlig prestation. Och hans fråga består: vad hjälper det att vinna världen men förlora sig själv?

Kanske sommarens viktigaste reportage är det av Daniel Alling i Sveriges radio, om försoningen mellan Tyskland och Frankrike efter andra världskriget. En process som inleddes med mässa i Reims. En berättelse om försoningens möjlighet men också om dess pris. Om försoning som inledning, inte som avslutning.

Jag lever typ uppkopplad. Men jag vill kunna vara uppmärksam. Närvaro måste vara viktigare än reaktion. För min del är jag en skrivare, ändå har jag det mesta opublicerat och tur är kanske det.

Men jag vill inte fly, och jag vill inte låta mig tystas. Och jag tycker inte att någon ska tystas, berättelser är en väg framåt. Inte som flykt, utan som frihet. Debatt och opinion tillhör ett fritt och öppet samhälle. Diskussioner behövs.

Detta utan att skambelägga varandra. Vi är alla indragna i samma flöde. Därför behöver vi också tillsammans söka andra rytmer. En delad, stillsam helighet.

En sak jag tycker sägs alldeles för sällan men som jag försökt lyfta i olika krönikor för Bulletin är: Demokratin är mycket större än politiken. Men vi lever i en tid där alla blickar går i riktning mot politiken. Staten ska försöka vara kyrka och kyrkan lockas tyvärr att vara stat. Det är en olycka. Då ska politiker agera överstepräster och folket ska vända sin vånda till dem i orimliga förväntningar. Om då kyrkan gensvarar genom att vara ett läckande såll istället för en brunn av friskt vatten kan man undra vart törstande själar ska vända sig? Om man inte värnar sin frihet och suveränitet som kyrka blir det också svårt att vara en profetisk röst och en helande miljö av själavård.

Själv vet jag inte vad jag ska rösta på i höstens val, det kan kännas som att det tyvärr är lättare att veta vad man inte ska rösta på än vad man vill rösta på. Också det kan vara ett resultat av utvecklingen. I min förra krönika erbjöds en enkel enkätfråga: Hur upplever du att din skärmtid påverkar dina åsikter? I bilden ser du resultatet och även vad jag själv röstade. Majoriteten ansåg sig bli mer kritiska.

Det är nog många gånger befogat att bli mer kritisk, källkritisk och reflekterande. Men inte vill vi endast vara analytiker?

Kanske tycker du att den här krönikan om laster och dygder blandar media, politik och kyrka? Det är för att jag tror att åsiktsdrivandet, skärmtiden och politiken blivit vår stora mötesplats och formar vårt språk. Och det äter sig in i fromheten.

Man kan längta efter mer av goda bekräftande ord, ord värda att ta in och ta lärdom av. Ord av äkthet som väcker längtan, törst och hunger efter mer. Inte mycket och inte mest, men mer. Jag tror jag känner igen det från aposteln Paulus ord i Filipperbrevet 4:8:

“För övrigt, bröder: allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant.”

/Daniel