Lasterna och dygderna (del 5 av 7)
Smartheten, dumheten och visheten. Tankar om kunskapens gräns och omdömets djup, och om att öva sig på president Trump.
Häromveckan såg jag ett klipp där en “expert” uttalade sig om president Trump och sågade honom ännu en gång, denna gång för att han inte hade någon kristen känsla eller uttrycksform. Han har ingen fromhet i sig, enligt bedömningen. Ja, Trump verkar enkel att förakta. Samtidigt är det så lättplockade poäng att utvärdera hans fromhet. Och kanske tappar jag dig som läsare när jag, trots att jag inte är någon Trump-supporter, vägrar den förenklade bilden av honom som någon man kan vräka ur sig vad som helst om. Han bär säkert mycket av det som går att kritisera och makthavare ska tåla kritik, men han är också folkvald president i en av världens största demokratier. Men när man betygsätter och avfärdar en människas inre fromhet anser jag att man går för långt.
“Daniel, jag har mött Gud!” Orden kom från en svensk riksdagsledamot i ett ballroom på ett hotell i Washington D.C. Vi hade varit med på den årliga bönefrukosten tillsammans med många andra och, trumvirvel, bland deltagarna fanns president Trump. Efter olika tal, också av presidenten, var det en stund av bön och lovsång. Tre gitarrer och lovsångaren Chris Tomlin. De sjöng och prisade Gud. Och så hände det där som jag också kände av. En märklig upplevelse. Ett ögonblick av nåd, av en närvaro som inte låter sig beskrivas eller frammanas. Person efter person reste sig upp vid de runda frukostborden där vi satt. Folk grät, bad, även president Trump reste sig upp. Alla sjöng Amazing grace. Vad jag förstod bad alla, några böjde knä, folk grät. Det var efter den stunden riksdagsledamoten kom springande till mig…
Nu har jag inte en enda tanke om att detta skedde på grund av den närvarande presidenten men det skedde i ett rum där han också var med. Och jag kan inte förneka men inte heller beskriva innehållet, det är nog ett av mitt livs starkare andliga ögonblick. Och kanske är då Trump ett rött skynke och därför blir också den stunden avfärdad. Att det är korrupt och del av ett maktspel. Men inte för oss som var där. Och detta är det paradoxalt påfrestande. Det utopiska provisorium som en andlig upplevelse säkerligen kan kritiseras för att vara. Men det stora är att det ibland närmast motbjudande ändå rymmer det heliga som kan märkas i det avvisade och föraktade. Det oändliga i det ändliga.
Nej, händelsen har inte gjort mig till en supporter av president Trump eller hans politik. Men händelsen fick mig att vara mer öppen tror jag, och har förhoppningsvis gett en stärkt tanke om att inte förakta någon eller något. Det kan visa sig att man kämpar emot Gud själv. Tänk om självgodhet och förakt göder dårskap?
Smartheten och visheten
Det kanske kan vara så att du eller jag är smartare än någon i något fall men det innebär inte alls med självklarhet att vi är visare än den personen. Att kunna och förstå är inte samma sak.
Personligen uppskattar jag mycket den ortodoxe teologen Alexander Schmemanns utläggning om den förbjudna frukten från kunskapens träd om gott och ont. Schmemann menar att felet är när vi äter upp kunskapen och inte delar den. När kunskapens makt gör oss högmodiga begår vi upproret mot Gud och faller i synd. Högmodet, egensinnigheten är den verkliga ursynden. Det jag har brukat kalla GDS-läran måste avvisas i alla dess andliga och religiösa former. För jaget ska inte göra det själv. Inte när det gäller de eviga frågorna och inte heller vad gäller respekten för varje människas värdighet och rätt att bli lyssnad till. Om vi alla är mottagliga för det gudomliga mitt i det mänskliga, finns det också större möjlighet till både kunskap och förstånd för oss.
För det går att ha rätt och ändå missa det viktigaste. Vad är vishet i en tid som premierar snabbhet, skärpa och positionering? Riskerar den inte att vara mer kunnig än vis och därmed högmodig? Och full av förakt?
Det går absolut att vinna ett samtal och förlora något större. Skärpan imponerar. Förmågan att snabbt analysera, formulera, positionera. Men den säger inte allt om ett liv. Vi vet aldrig vad som finns inom en annan människa. Ibland tror jag att vi till och med har svårt att riktigt veta vilka vi själva är.
Andras tankar kan vägleda
Några korn från de som tänkt före oss: Sokrates lät visheten börja i okunnigheten. Aristoteles talade om fronesis, omdömet och klokskapen som vet vad som bör göras här och nu. Bonhoeffer såg dumheten som farligare än ondskan, just för att den inte låter sig korrigeras.
Min svenske favoritförfattare är nog Torgny Lindgren. Jag skriver nog, för konkurrensen finns ju där. Men det jag uppskattar så mycket med Lindgrens författarskap är att han skriver strävt och kortfattat på ett sätt som får åtminstone mina tankar att springa. I Norrlands akvavit berättar han om evangelisten som lämnat tron och som återvänder till Västerbotten för att avkristna de fyrahundrasexton själar han kristnat och dessutom lärt att borsta tänderna. Jag kan tänka länge och ofta på hur man predikar och lär människor att borsta tänderna. Fattigdomen och vanmakten hos torparna och grymheten hos handlaren i Ormens väg på hälleberget. Ärligheten man anar från både David och Bat Seba. I Pölsan skriver han om pölsa gjord på kött från ekorrar. Milda makter vad ord kan få tankar att springa!
Vilka texter eller tankar får dina tankar att löpa? Vad får din törst och längtan att väckas? Eller din avsmak? Vad får dig att reagera? Kanske något från en president? Eller av beskrivningarna från Västerbottens inland? Förhoppningsvis reagerar vi till att förstå utan att fly det som är en ständig dubbelhet. Ljuset vi inte kan uppskatta om vi inte vet vad mörker är, kärleken vi inte kan värdera om vi inte visste vad avvisande var? Och att bära dessa kunskaper utan att sluta i föraktets återvändsgränd, det är en daglig utmaning.
Evangelierna visar på spänningen mellan kunskap och förstånd, dårskap och förtröstan. Lärjungarna som vill men inte alltid kan, de religiösa makthavarna som kan men inte vill. Kunskap utan liv. Ord utan förankring.
Vishet är inte motsatsen till intelligens, och den kan inte ersättas av den. Den som är vis förstår att den inte alltid förstår allt. Men hur ska man komma vidare utan att fastna i frustration?
Sommarens stiltje och stormens nöd
Kanske är det en fin övning i sommaren att dröja. Lyssna färdigt. Pröva sina egna motiv. Låta erfarenheten få väga tyngre än positioneringen.
Och att inte förakta det enkla. Det som inte glänser, men håller. Och att öva sig i att inte förakta den föraktade. Och i det kanske komma nära det sätt Kristus och hela gudomen agerar i all helighet och vishet men ändå med den största barmhärtighet. En Gud som vill helighet men är barmhärtighet, för att minnas någon strof ur psalmboken.
Där finns en klarhet som inte behöver markera för att vara verklig. En gemensam helighet som bär upp det vardagliga, mitt i det tråkiga och frustrerande.
Tidigare ärkebiskopen, Antje Jackelén lade nyligen ut en bild på sin Instagram med en fyr och citerade en tysk författare, Wolfgang Borchert som jag tycker fångar mitt enkla försök till resonemang så väl:
Jag vill vara en fyr i natt och vind,
för torsk och sill,
för varje båt -
men är ju själv ett skepp i nöd.
Den vise önskar nog att lysa till vägledning för andra men glömmer inte sitt eget behov av vägledande ljus. För stormar viner, regn piskar när varje människa söker sin kurs och sin hamn.
Bekämpa föraktet, bär kunskapen du fått med en inre bön att den ska leda till vishet. Låt ingen recensera din fromhet, avstå att göra detsamma om andra.
Det är inte bara predikanter och presidenter som kommer och går, det gör även experter.
Kunskapen blir en last om den inte omvandlas till förståelse men till en dygd när den blir ord och handlingar i klokskap, fronesis.
Herrens vishet består genom allt, och bär vi med oss något litet av den, får vi inte glömma att den gavs oss av nåd. Just som livet, just som frälsningen.
/Daniel