Lasterna och dygderna (del 7 av 7)
Sexualiteten, kroppen och lusten. Begärets kraft och människans behov. Något om egna erfarenheter.
Sexualiteten rymmer både närhet och förvirring, glädje och sårbarhet. Hur lever vi sant med begäret, utan att förneka kroppen och utan att förlora oss själva?
Skapelsekraft och dubbelhet
Det är dags att avsluta sommarserien om laster och dygder så här den sista dagen i juli. Här är den sjunde och sista delen, och den handlar om sex. Det är ett ämne som intresserar oss rätt så duktigt, och med god anledning. Den kanske starkaste drivkraften inom människan biologiskt sett är den som leder till fortplantning och att människosläktet lever vidare. En enorm hetta leder till livets största ansvar. Det är så vi är skapade. Åtrån, passionen och lusten driver mänskligheten framåt. Den vackra kroppen, de ungdomliga impulserna, de ibland oövertänkta besluten.
Vi vill så gärna vara logiska, rationella och sunda. Men sexualiteten kan sägas ha sin egen logik. Det fysiska begäret är inte neutralt. Det bär kraft. Det kan ge liv och närhet, men också dra oss bort från det och de vi egentligen vill vara. Det är därför vi både dras till det och tvekar inför det. Och inte minst finns en stor andel skam i detta.
Om lasten i denna text är att splittra sig själv, att leva oärligt med begäret, så är dygden att integrera. Att leva sant i kroppen, varken genom förnekelse eller utsvävning, utan genom närhet och ansvar.
Augustinus såg begäret som en riktning som gått snett. I sin bok Bekännelser bearbetar han inte minst den egna sexualiteten. I Sexualitetens historia visade Foucault hur våra sätt att tala om sexualitet formar hur vi upplever den. Här i Sverige kan det kännas som att vi lever i en enorm dubbelhet när det gäller detta. Vi ska vara ett modernt och frigjort land, men moralismen kring sexualiteten tecknar ständigt nya toppnoteringar. Samtyckesdiskussionen har ibland tillåtits sätta rättssäkerheten ur spel. Otrohet kan tydligen kläs om och det två gjort har plötsligt bara en varit aktiv i. Den som är försmådd vill kasta stenen och gömma handen.
Ja, förstås skriver jag också om mitt eget fall och dess konsekvenser.
Frikyrklig formation
Jag har vuxit upp i en slags dubbelhet när det gäller detta område. I min egen familj kan jag faktiskt inte minnas hårda ord eller fördömanden. Men i församlingen och sammanhanget fanns det desto mer. Undervisningen om helgelse handlade inte alls om vem som hade tillverkat skjortan, kanske var det barnarbetare, utan om hur uppknäppt den fick vara. Det handlade om att sexualiteten var för man och kvinna i äktenskapet och ingenting därutöver. Och om detta kan man diskutera mycket.
Men. Så finns det ett stort men. Och för mig handlar det inte om viljan att omtolka texter även om jag tror att bibeltexterna alltid tål att studeras. Det handlar istället om oviljan i många frikyrkosammanhang att ha en avslappnad och ärlig syn på att vara människa. Att det fortfarande verkar vara en chock för somliga att en del av att vara människa också är att vara en sexuell varelse. Könsmognaden kommer och med den behovet av att upptäcka den egna kroppen. Men i kristna ungdomssammanhang har exempelvis undervisningen om onani ibland varit otroligt snäv. Hettan i kroppen som fanns där gav sig inte av ännu en uppräckt hand i förbön. Exemplen kan sedan mångfaldigas.
Effekten blir ofta en ganska svår resa på detta område. Både för den som ger efter för sin längtan och för den som lyckas kapsla in den. Om man tror att livet är kört för att man har sexuella erfarenheter man ångrar, då undrar jag vilken undervisning som faktiskt råder och om den alls tar sin grund i evangelierna? Och likadant: om man tror att man får ett perfekt äktenskap för att man lyckats avstå sex till bröllopsnatten, då tror jag att den naiviteten riskerar att låsa en relation och skapa ett tryck som kokar över.
Det egna fallet
Vi gifte oss när jag var strax över 21 och min fru hade fyllt 22. Vi är födda samma år men jag är några månader yngre. Vi har haft, och trots allt som varit, har ett äktenskap med värme. Jag är så oerhört tacksam för det. Det har funnits mycket lust och mycket nöd. Och även intimt sett är jag också så tacksam till min fru.
Varför var jag då ändå otrogen? Jag vet inte om jag helt kan svara på det själv, men jag gör ett försök. Det är inte så lite komplext att vara människa.
Med uppväxten, kallelsemedvetenheten och ansvaret i uppdrag och familjebildning, husrenovering och mycket annat som bara ökade och växte, tror jag inte att jag riktigt hade bottnat i mig själv som ung och ung vuxen. Jag försökte vara pastor med slips och rejäl stor bibel. Och, med risk för att det låter högmodigt, jag har aldrig lett något som minskat i omfattning. Det har istället bara blivit mer, och jag har också älskat livet i vänsterfilen på motorvägen. Mycket, mer och snabbt. Driv och produktion, entreprenörskap och nya satsningar. Buret av arbete och noggrannhet. Det var mitt sätt.
Men så kommer en viss apati, trötthet och kanske också uppgivenhet. Jag var ofta förtvivlad och ledsen inombords över den maktkamp en handfull pastorer ägnade sig åt och som försvårade min tid som föreståndare. Samtidigt har jag alltid tänkt att man måste tåla kritik och motståndare, ja fiender. Men i tröttheten väcks ofta en längtan efter mer djup och resonans, och så kommer man för nära i samtal och relationer. Det ena ger det andra och så blir det för mycket. Den första relationen var bara så komplex och fel, och jag var den som såg till att den ebbade ut under pandemin. Mitt i uppgivenheten som inträdde därefter föll det sig så att en annan kvinna tog kontakt med mig och ville ha råd. Och i allt vad det ledde till så blev jag förälskad och det blev till en intensiv relation.
Jag svek min fru. Jag svek min familj och mina vänner. Jag svek mitt uppdrag. Jag bär det ansvaret och försöker förstå det utan att ursäkta det.
Det finns en attraktionskraft i spelet mellan män och kvinnor som gör att personlighet och utseende inte är de enda faktorerna, det är också ekonomiska resurser, position och makt. Och även frikyrkliga personer bär på en sexualitet man ibland också spelar på och använder sig av.
Jag förlorade min integritet i relation till andra. Men jag är så tacksam, nu snart tre år efter att vi har gått igenom så många processer, ändå har en hel familj, att det fortfarande finns vänner kvar, och att vårt äktenskap finns kvar. Det innebär en stor tacksamhet från min sida, att vi är där vi är idag.
Jag menar förstås fortfarande att mycket i processen efteråt blev orättfärdigt. Det är smärtsamt att uppleva hur en vad jag uppfattar försmådd kärlek vänts till agg och har tillåtits bli till en otyglad process där lögner, hat och förnedring blivit legitima verktyg. Jag skulle löpa gatlopp. De utredningar som gjorts har visat ömsesidighet, ändå har det marginaliserats. Ingen har tvingats eller manipulerats till någonting. Det är också talande att arbetsgivarna vägrat att utreda sitt eget agerande i processen. Men det är inte denna texts huvudärende och det fråntar inte mig något av mitt ansvar. Det jag vill säga är att jag har gjort fel, jag har bekänt mina synder, och jag bär varje dag konsekvenserna av det. Kanske kommer den goda dagen av försoning att komma.
Nåd, sanning och faderns hus
Evangelierna rör sig varsamt. Kvinnan som ensam ställs fram för att dömas trots att de varit två, möts först av tystnad inför anklagarna. Sedan av orden: “Inte heller jag dömer dig.” Men berättelsen slutar inte där. Den öppnar en väg vidare: “Gå, och synda inte mer.” Nåden är inte förnekelse av sanning, den är sanningens förutsättning. Utan nåd finns ingen väg vidare för någon, och utan nåd finns ingen möjlighet för sanningen att bana den vägen.
Den egna kroppen är inte ett problem att lösa, utan en plats att leva sant i. Och i känsliga samtal är det viktigt att tala med mer än om, och att göra det utan skam som metod. Att integrera, snarare än att splittra.
Det finns en intressant viktning i liknelsen om den förlorade sonen (Lukasevangeliet 15). Det står att han hade levt sitt liv i utsvävningar. När han kom till insikt och vände om hem till sin fars hus ordnades en fest. Då kommer hans äldre bror tillbaka från arbete på fälten och hör att det pågår en fest. Den äldre brodern tappar det. Han som skött sig så och jobbat för sin far, hur kan hans pappa fira återkomsten av någon som gått till horor? Utsvävningar hade nu med självklarhet i broderns formuleringar blivit besök hos prostituerade. Det säger något om den explosiva tillväxtpotentialen i fördömanden, som dessutom ofta bärs i bättre eller sämre dold avundsjuka och egen bitterhet.
Man får vara tacksam på den förlorade sonens vägnar att det var sin far och inte sin äldre bror han mötte när han vände om.
Sexualiteten kan sägas vara det som bildar familj. Och är det något som bär både last och dygd så är det väl just sexualiteten. Den är en eld som också föder barn. Den fysiska kärleken drivs av den skapelsegivna lusten, fortplantningen är en biologisk kallelse, en del av vårt uppdrag att vara människor. I detta finns stor lycka men också många sorger och besvikelser. Därför vore det fint om det gick att vara försiktig mer än förnedrande. För i det försiktiga finns större möjligheter till det försonliga. I detta försöker jag ta lärdom i all min brist och svaghet. I detta tror jag att det också finns stora behov för många till förståelse och försoning. För den yttre fördömelsen och inre förkastelsen finns där och gnager och tär när det gäller den starka och ändå ursprungligt sett skapelsegivna elden vi bär i våra kroppar.
Och för oss som ibland krampaktigt kämpar för vår tro på den kristna gemenskapens betydelse trots att vi själva avvisats tror jag att det är viktigt att få säga åtminstone för andras skull: Låt inga söner och döttrar hållas borta från fadershuset, för allas skull. Det kan visa sig att den allra största förlusten ligger i vad avvisandet gör med den gemenskap som avvisar.
Tanken med denna serie har varit att lyfta sex olika områden av laster och dygder där egna erfarenheter, några nerslag i vad andra tänkt och en koppling till evangeliet har fått bilda ramen för texterna.
Förhoppningen med denna serie är att bidra till ett mer avslappnat och ärligt förhållningssätt. Lasterna och dygderna finns där hos oss alla.
Förtröstan är att hos alla som vill är också Kristus.
/Daniel