”Låt det nu ske” - Jesus blir döpt

Predikan 12/1 2025.

”Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes försökte hindra honom och sade: ’Jag behöver döpas av dig – och du kommer till mig!’ Jesus svarade honom: ’Låt det nu ske. Det är så vi ska uppfylla all rättfärdighet.’ Då lät han det ske.

När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ’Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.’”

Matteusevangeliet 3:13-17

Många gånger jämställs dop med namngivningsceremoni. En familjehögtid, traditionstyngd och värdefull för många. Jesu dop är snarare del av ett frånsägande. I Kristushymnen, Filipperbrevets andra kapitel, finns kenosis som ord och begrepp. Det handlar om att Kristus uttömdes, avstod det han hade av himmelsk härlighet. Det handlar om korset för hans del. Inom väckelserörelserna heter idag det kyrka som tidigare var kapell, vittnen och predikanter har blivit pastorer. Det behöver inte vara fel men säger ändå något om längtan efter bekräftelse och etablissemang.

AI-genererad bild.

Själv har jag varit i olika rum så här långt i livet. Blivit uppskattad och också föraktad. Välkomnad och även utstött. Någon framgång men ändå misslyckanden. Jag vet ärligt talat inte vad som ger mest tillfredsställelse och glädje på sikt. Föraktet och förnedringen i kombination med den egna svagheten är inte det enklaste att bära. Ändå har det avskalade, nakna och utfläkta sin märkliga frihet. En tidigare missbrukare i Dalarna konstaterade av egen erfarenhet att den som gått naken genom stan har inte mycket mer att rädas för. Det finns något naket avsägande, avklädande över dopet. Det maktlösa hellre än det maktfullkomliga. Det avklädda bättre än försöket till hyckleri.

Johannes ropade och döpte i Jordan. En solitär, en person i uppgörelse med makten. Kanske rentav kaxig och frispråkig. Men ändå, enkel och frimodig. Klädsel av kamelhår, kost av gräshoppor och vildhonung.

Ännu en dag stod han där på jordens lägsta punkt, där intill Döda havet. Ropade om bättring och omvändelse. Många blev döpta. Och så kom Jesus. Johannes ville inte acceptera att han skulle vara en del i att döpa Guds son. Men han lät det ske. De orden är så vackra och samtidigt vemodiga på något sätt. Att låta något ske. Rättfärdigheten skulle uppfyllas genom Kristi nedsänkning och Johannes var den som skulle utföra dopet. Det avundsjuka i människan har svårt att acceptera de som får särskilda gåvor, uppdrag eller personligheter och har lika svårt att acceptera de som har svagheter. Styrkor och svagheter blir motsatser, ändå påverkar de samma stigmatisering.

”Vem sörjer en pedofil som tagit livet av sig?” Jag såg den frågan i ett inlägg på X/Twitter. Skribenten och de som svarade tyckte att man istället skulle tänka på de barn som tagit livet av sig efter övergrepp. Pedofili kan aldrig försvaras och ansvar behöver utkrävas när det skett. Ändå, i en nödvändig diskussion om övergrepp, om vad som verkligen skett och därmed ett ansvarsutkrävande, går det så lätt över i ett skuldbeläggande och skammen både armeras och härdas in för alltid oavsett bevisad skuld eller inte. Det är en intressant fråga, vem sörjer en pedofil? Pedofiler är bland de enklaste att bunta samman och tillåta sig att hata. Förmodligen sörjer den personens föräldrar, syskon, kanske vänner och någon arbetskamrat. Är det alltså inte tillåtet att sörja en kriminell som tagit livet av sig? Får man alls sörja någon som begått självmord i en samtid där uppgiften är att vara lycklig? Får en förälder älska sitt barn som skämmer ut sig? Jag tror det blir något så alldeles oerhört fel när man använder mänsklig sorg som dom och straffpåföljd. Om domen är att du inte ens får sörja den du älskar, vad gör vi då med varandra? Istället behöver skuld bearbetas, det är hela Bibelns grundärende. Frälsningen ges för att den behövs. Skulden är verklig och inte bara för pedofiler utan för varenda människa. Skammen finns där också hos varje människa om än vi hanterar den olika. De som vill kontrollera människor använder sig ofta av skam och gör till och med sorgen skamfull. Det säger mycket om oss själva hur vi behandlar den vi tror oss veta har gjort fel.

I Émile Durkheims (fransk filosof och förgrundsgestalt till sociologin) första bok Suicide, skriver han om religion som den särskiljande faktor till varför människor begår självmord. Efter studier ansåg han inte att exempelvis kön eller ålder hade någon särskild påverkan. Istället var det religionen och då i europeisk kontext de olika kristna riktningarnas påverkan som gjorde skillnad. Durkheim visade att självmordsfrekvensen var lägre i traditionellt katolska sammanhang till skillnad från exempelvis reformerta delar av protestantismen. I katolicismen finns en annan betoning och tillämpning på hantering av misslyckanden och synd genom bikt och en annan syn på glappet mellan ideal och verklighet inom varje människa. Inom protestantismen odlas en mycket starkare fokusering på individen och individens entreprenörskap. Helgelsen blir då tyvärr en del i det individualistiska projektet trots att Nya testamentet endast innehåller ett enda tillfälle där helig står om en person i singular och det är just när Johannes Döparen beskrivs. I övrigt är det alltid i plural ordet används, de heliga.

Den ortodoxe prästen och författaren Bengt Pohjanen konstaterade i en predikan (10/11 -24) att samtiden lider av diktatur och woke. Woke kan beskrivas ungefär som en smal vänsteråsiktskorridor med tendens till cancelkultur. Diktatur betyder demokratins motsats. Det sorgliga är att dessa två ytterligheter, diktatur och woke, göder varandra och tar tuggor av samhällsgemenskapen. När nationsöverskridande beslut behövs för att kunna hantera motsättningar i frågor om klimat, säkerhet och migration, och ekonomin därigenom pressar isär fattig och rik än mer, uppstår längtan efter såväl auktoritärt styre som ett uppror mot alla institutioner. Oansvarigheten växer och lockar var och en att sköta sitt eget, väl dolt under identitetspolitiken. Detta utan något verkligt intresse för det gemensammas bästa.

Kvinnor vänds mot män, stereotyper sprids, mediala pöbeldomstolar vet allt utan att kunna belägga centrala fakta. Det är så med det mesta att det kan både brukas och missbrukas. Välbehövligt starkt ledarskap kan gå över i despotism och diktatur. Rättmätiga rättighetskrav går över i oansvarighet för egna handlingar och skyldigheterna göms smidigt undan. När det blir rörigt ropar folk på den starke ledaren. När det finns en stark ledare ropar folk på uppror. Detta är demokratins och även kyrkans svårlösta ekvation. Hur ska vi hantera samhällsproblemen och själsproblemen? Vad gör vi med skulden och skammen, det där ofrånkomliga det innebär att vara människa i gemenskap i såväl kyrka som samhälle? Inte genom att frånsäga det kärleksbevis sorgen bär i alla fall. Kanske det äkta processandet av sorgen och döden, är en väg till mer kärlek i livet.

Kan Jesu dop säga någonting in i samtiden och in i själen? Över jordens lägsta punkt, när frälsaren stod upp ur vattnet, skedde ännu en nedsänkning: Duvan kom ner från höjden, Anden kom över honom. Dessutom hördes en röst, Faderns bekräftande röst från höjden. Vemodet men också bekräftelsen och glädjen. Den lägsta punkten men också den öppna himlen. Det nedåtgående, avsägande, ändå introducerande till det stora uppdraget. Det vertikala som måste få definiera det horisontella. En öppen himmel ända ner till det dyigaste och nedsmutsade fötter är det enda som på sikt kan hela relationer och ge frihet in i djupaste själsliga fängelsecell.

Johannes döpte Gud, hur hanterar man en sådan erfarenhet? Där stod han, mannen som var en lampa som brann och lyste (Johannes 5:35), en man sänd av Gud (Johannes 1:6). Han som var så frimodig men som ändå skulle komma att tveka där i fängelsehålan kvällen före sin avrättning (Matteus 11:2-6) om han gjort rätt som satsat på Jesus. Johannes svag och stark, syndare och helig, föraktad men också försonad. Han var sänd och använd av Gud.

Alla människor i stort behov av frälsning, kan få vara med om det mest oväntade och det handlar inte alltid om att ta emot utan också om att få ge, att få döpa och dela bordets gåvor. En gång tog jag emot bröd och vin i nattvarden från en man som tidigare hotat mig till livet men nu möttes vi försonade. Det var stort att få ta emot av just honom, att nu låta det ske, att få se honom i ögonen, ta bägaren och viska som jag ofta brukar göra när jag tar emot: Seger i Jesu namn. Där betalas hela skulden, där svalkas skammen av, där får den sörjande tröst, där finns obeskrivlig glädje och den tillgänglige ges uppgifter i livet. Låt det nu ske, är ju också det ordet amen betyder. Vid korset får det ordet sitt innehåll och sin förvandlande kraft.

Låt det nu ske.

/Daniel