Liknelsen om den förlorade herden

En längre text med reflektioner från min horisont efter en intensiv vecka i hbtq-debatten inom frikyrkan. Tankar om offentlig bearbetning av sexualitet och ett förslag till upplägg för bearbetning.

Bild av Zak Mogel: https://www.pexels.com/sv-se/foto/fjallfar-betar-i-frodig-vildmark-39165426/

Den här texten har uppstått när jag betraktar debatter och utveckling inom frikyrkan idag, detta utifrån de erfarenheter jag själv bär med mig. Det är inte en text som syftar till att diskutera hbtq, utan det är en text om sexualitet och offentlighet.

Nuläget

Veckan som gick bar kraftfulla ord mot kristen homofobi och vad man anser vara hårda domar grundade i en viss bibelsyn och förkunnelse inom frikyrkan, inte minst i pingströrelsen. Thomas och Andreas Wijk har med sin nyutkomna bok Pappa eller pastor gjort något som sällan sker: de har talat öppet om vad det kostar att bryta mot en religiös kultur där vissa gränser får bestämma vem som hör hemma. Enligt uppgift är jag den ende pingstpastor av många som citeras, som också namnges.

Professor Joel Halldorf har sedan i stort sett ensam satt agendan med sitt driv och engagemang. För mig är det dock oklart hur hans engagemang tar sig vidare från egna utspel. De mötesplatser han är med och arrangerar har inte haft särskilt fokus på hbtq-frågor om ens något.

Det är förvånansvärt tyst från samfundsledningar och pastorer.

Det finns förstås enstaka texter och kommentarer om skapelseordning och antikens grekiska. Det saknas dock ett verkligt offentligt samtal, trots den offentlighet Wijks bok och frågorna om homosexualitet också tidigare inneburit. Tystnaden kan förstås vara feghet eller osäkerhet på sitt eget samfund, men kanske också vilsenhet, lojalitetskonflikt eller rädsla att säga fel. Kanske är tystnaden pastoralt motiverad, man vill inte såra. Rädsla för medier, för medlemmars och även pastorers olika syn, för förlorat statsbidrag, för att hamna på fel sida. Och ett skäl kan såklart vara att man bytt åsikt men vet inte när man ska gå ut med detta. Inget av detta är bra för en sund process. Kanske är hösten 2026 den stund då pingströrelsen och frikyrkorörelsen i stort förändrar sin hållning, men låter förändringen ske utan beslut, utan process och utan samtal. Samtidigt ökar antalet konferenser arrangerade av olika grupper vid sidan av samfunden och församlingarna kraftigt, sett från sidan bär de säkerligen stor glädje och även välsignelse till deltagarna men frågan är om de ändå blir mera polariserande än förenande i förlängningen. Domartiden verkar vara här: “Var och en gjorde vad han själv fann för gott.” (Domarboken 21:25).

Tystnaden kan då bli en strategi, eller i varje fall en taktik i brist på annat. “Homofrågan” löser sig självt, tror man, genom att ingen säger något från samfund och församlingar. Det innebär då en bejakande riktning vad gäller samkönade relationer. Och debatter förs av narrativ från individer och familjer och ställs emot radikala predikanter och konferenser. Den breda mitten säger ingenting.

Reflektion angående offentlig debatt om sexualitet

Det går att förstå tveksamheten och känsligheten men det är ändå svårt att se det som pastoral omsorg oavsett syn på sexualitet. Jag ser det mer som rädsla för att stå på det omgivningarna, även interna sådana, anger som fel sida.

Mina erfarenheter har lärt mig något om hur sådana debatter fungerar. De sköljer inte över alla på samma sätt. De sköljer över dem beroende på var man står när vinden vänder. “Kristen” media, särskilt Dagen, frågade mig gång efter gång om hbtq-frågor, men det verkar som att det gällde mig och inte andra med samma uppgift. I nuläget är man själva knäpptysta på ledarplats men ger utrymme för positiva bejakande artiklar på nyhetssidor, kultur och i podd. Tidningen Dagen berömmer sig av sina principer, det är dock oklart vilka dessa principer är. Frågorna var aktuella då jag hade ansvar, därför initierades enkäter och teologiskt skrivande i dessa frågor, dessutom var det oftast Q&A vid ledardagar och inlämnade frågor till predikningar har jag sysslat med i många år, och där har dessa frågor i stort sett alltid kommit upp. Det var också intressant att läsa queerteori vid Lunds universitet för att sätta sig in i den nutida teologiska utvecklingen. Min tanke var att med bevarade råmärken ändå kunna hitta ett sätt att föra dialog och respektera människor i insikten om att ingen av oss alltid klarar att leva upp till alla råmärken. Råmärken ska ligga där de ligger, inte kastas mot varandra. Eller en annan bild: Bibeln ger oss stjärnor som lyser i natten och ger oss vägledning att navigera efter, men vi sitter inte bland stjärnorna och styr dem som spotlights mot andra, vi är mitt i vågskvalpet och försöker alla hitta hem.

Egen erfarenhet

Sedan kom min kris 2023 och då såg jag två saker extremt tydligt inom området sexualitet:

• Om man bekänner synder, riskerar man gatlopp. Det är min erfarenhet. Bekännelse ska leda till förlåtelse enligt vår tro, men förlåtelse och försiktighet är inte särskilt bra för den som vill bevara kontrollen och hålla någon nere och borta. Det fanns betydligt fler pastorer som var snabba och villiga att uttala sig om mig än som agerar nu angående hbtq.

• Om man är fylld av anklagan mot någon annan, skyller ifrån sig eget ansvar, skapar ett osant och förnedrande narrativ, kan man bli försvarad av sitt sammanhang. Särskilt om det tjänar maktintressen.

Dessa två iakttagelser väcker frågan om det verkligen är evangelium, detta provocerande budskap och innehåll vi sysslar med när debatter och kriser slår till. Avhumanisering, stigmatisering och uteslutning är min erfarenhet.

Hur processas teologi i en medial samtid?

Tillbaka till nuets debatt: Om man vill ifrågasätta och omdefiniera vad som bör kallas synd, alltså förändra teologin, möts man nu oftast av tystnad. Inte för att frågan är oviktig, utan för att ingen vill riskera att stå fel när opinionen vänder. Då börjar rättigheter, positioner och rädslor äta upp, inte tidigare läropunkter i första hand, men själva kärnan, evangeliet. Kyrkan börjar tala som en institution som vill skydda sig själv, snarare än som en herde som söker det förlorade och därför värnar såväl människa som evangelium. Men vad säger evangeliet om en sådan syn?

Jag vill reflektera vidare över situationen med hjälp av två evangeliska perspektiv, från bergspredikan och från en välkänd liknelse, båda givna av Jesus.

Vad kan vi lära av Jesus angående offentlighet?

Jesus säger i bergspredikan:

“Om någon vill dra dig inför rätta för att få din tunika, så ge också bort manteln.” Matteusevangeliet 5:40.

Bakom orden ligger en gammaltestamentlig lag. Manteln kunde tas som pant för en skuld, men den skulle lämnas tillbaka före solnedgången. Den var ofta den fattiges enda täcke mot natten. Skulden skulle saneras snabbt så att den fattige kunde överleva.

“Tar du din nästas mantel som pant, skall du lämna tillbaka den före solnedgången, eftersom den är det enda täcke han har. Vad skall han annars svepa om sig när han sover? Om han ropar till mig, skall jag lyssna, ty jag är barmhärtig.”

Andra Moseboken 22:26-27

Det kan låta som att Jesus uppmanar till att låta sig förnedras genom att ge både tunika och mantel, att betala mer än vad skulden egentligen var. Men kanske vänder Jesus på bilden: den som ställs naken avslöjar, i sin sårbarhet, den andres verkliga maktanspråk. Fokus går över till dem som skyndat sig att torgföra svaghet. Man har mätt upp med ett mått man själv sedan måste tåla att bli bedömd med vilket man ofta gör allt för att slippa.

Så jag uppfattar att Jesus vänder på bilden med den gammaltestamentliga lagen som bakgrund. Om någon vill ta ifrån dig din tunika, ge också manteln. Om någon vill stjäla det som är dig närmast, din kallelse eller ditt hjärta, låt det också få märkas i det synliga. Helt enkelt, låt dig stå där naken. Låt den verkliga agendan bli synliggjord. Bryt den verkliga tystnadskulturen. Låt den andra parten hålla allt i sina händer och låt människor få undra vem som bär ansvaret? Och den verkliga skammen?

Den som står naken och förnedrad i sin skuld eller den som har tvingat fram situationen? Den som anklagas eller den som anklagar?

Jag tror att vi ofta har misstolkat vad det innebär att vända andra kinden till eller att ge sin mantel. Det handlar inte om att det skulle vara rätt att fortsätta ta emot slag eller bli av med all sin egendom, det handlar om ett motstånd som tvingar ut den som angriper till att visa sin verkliga agenda av makt och kontroll. Det är alltså inte en motattack men det är en hållning. Det är verklig resiliens.

Det andra exemplet hämtar jag i Lukasevangeliets femtonde kapitel, där finns liknelserna om det förlorade myntet, den förlorade sonen och det förlorade fåret. Herden lämnar de nittionio och går ut för att söka det hundrade. Det är en bild av Gud, som inte räknar in förluster, som inte “cuts his losses”, utan söker den ensamma, ger inte upp oavsett vad. Myntet, sonen och fåret återfinns. Kristna ledare är förstås inte den gode herden, ändå ligger herdeskap som ett primärt ledaransvar över församlingen med Kristus som föredöme.

För att sammanfatta: Jesus ger alltså råd hur man ska agera om man har förlorat något och han ger en vision om hur det förlorade ska återfinnas.

Var finns herdarna?

Denna vecka har jag funderat mycket över offentliga processer om synd, om skuld och kristna ledares roll i detta. När man som jag offentligt förnedrats och har löpt gatlopp eller när man går ut offentligt med förändrad teologi. Vad händer då om kulturen är så anfrätt av maktspel att det är herdarna, som ju också någonstans själva är får, är en del av dem som är de förlorade?

Vad händer om de ärliga herdarna har försvunnit, ställts nakna, skuldstämplats, tystats ner, canslats på grund av svaghet som ingen vill förlåta och därmed absorbera? Eller de herdar som tystnat av taktik eller egen rädsla för att förlora position och inflytande och därför inte bryr sig om människor går evigt förlorade, som ju måste vara den ultimata herdeomsorgen? Och samtidigt gör allt för att dölja egen svaghet. Försvinner då de ärliga herdarna medan de lejda och förljugna blir kvar? Det är ju i så fall en dubbel förlust.

När en herde luktar får är det inte bara ett gott tecken på att ledare finns mitt i hjorden, i församlingen är det också en verklighetens påminnelse om att herden själv är ett får.

Vad händer när kyrkan inte längre går ut för att söka den förlorade, utan stannar kvar för att dra nytta av de nittionio som finns kvar, och kanske egentligen mest tänker på sig själv och sin egen position, driven av en kvalmig mix av rädsla och bekvämlighet?

Vad händer med en gemenskaps inre om evangeliets ärende till försoning inte längre är varken dess kultur eller ärende? Då är det inte bara fåret som är förlorat. Då är också herden det.

Liv står på spel. Det lyfts nu och då exempel hur människor med homosexuell läggning och som funnits inom frikyrkan avslutat sina egna liv. Det har också skett självmord när pressen varit enorm på att kvarstå i äktenskap, i stället för att få skilja sig. Att inte våga komma ut som gay och i stället begå självmord, kanske som singel eller avsluta sitt liv av andra skäl inom äktenskap, har skett också i kyrkor, också i pastorsfamiljer. Herdarna och deras familjer är också människor. Ibland gör det ont, så oerhört ont. Inte minst i en teologiskt konservativ miljö borde det väcka till rannsakan. Det är tragiskt att sexualiteten tillåtits vara så stigmatiserande och åtskiljande. Det är ju inget nytt under solen att vi människor också är kropp. Men ofta är det också komplicerat teologiskt och även ideologiskt föränderligt förutom det rent mänskliga. Som exempel, idag har queerteorin fört diskussionen dit att det som tidigare var kön som något biologiskt statiskt och genus som något socialt påverkbart har utvecklats till i stort sett det motsatta, där genus är det som ses statiskt och könet något som kan förändras. Min poäng här är att oavsett läggning eller händelser och opinion är sexualmoralens hantering och bearbetning av så livskänslig art att det borde omges av den största omsorg och försiktighet och inte göras till enögda vapen i debatter och maktkamper. Det kristna gensvaret måste vara ett annat än enbart teoretiskt eller distanserande, eller för den delen tafatt tystnad. Var finns herdeskapet?

Avslutning

Jag hoppas att många läser Andreas och Thomas Wijks berättelse men även lyssnar till den berättelse som exempelvis Tomas Kaya bär. Och jag hoppas att uttolkningen och uppföljningen kommer att skötas av fler än Joel Halldorf.

Det man samlat kan benämna som det andliga ledarskapet framstår som tyst eller i några undantagsfall närmast skrikande. Trycket på pastorer att inget säga verkar öka, att åka på tyst retreat verkar vara den föreslagna trenden.

Splittringen är djup. Behovet av ett tydligt och samtidigt äkta offentligt herdeskap som också luktar får av egen mänsklighet är skriande.

Kanske är det när vi, som i mitt fall, inte klarar att leva upp till våra egna ideal som vår verkliga mänsklighet kan innebära en gemensam väg till ett större beroende av Kristus.

Det totala behovet vi alla bär kvarstår, behovet av syndernas förlåtelse. Om synden helt avskaffas behövs heller inget evangelium, allt är då egen terapi och dom över andra. Heder istället för herde. Kanske vi alla hade mått bättre av att söka att leva i frid med varandra istället för tillmätanden.

Och kanske är den herde som aldrig bekänner synder den verkligt förlorade.

/Daniel

Här följer några uppslag till möjliga områden att utgå från i en teologisk och pastoral process angående människans sexualitet. Detta för att försöka fånga in något av frågans komplexitet och ändå bearbeta den i respekt för det gudomliga och det mänskliga:

I himlen är det inte så

• Vad är sexualitet utifrån en övergripande biblisk läsning? Utifrån aktuell teoribildning? Vad händer vid en jämförelse med nutidens teorier för den som vill ge Bibeln auktoritet över liv och lära?

• Vad är en människa? Vad innebär skapelseorden avbild och like; den hon är och den hon kan bli?

• Vad innebär sexualiteten för människosynen och vad gäller dess roll, form och innehåll i skapelsen och i nuet?

• Vad i sexualiteten och syndafallet sammanfaller och vad har inte med vartannat att göra?

• Vad är områden och frågor teologin inte rår på när det gäller människokroppen och sexualitet och man därmed bör avstå? Vilka avgränsningar för processen bör göras?

• Hur sker undervisning och själavård i harmoni? Vilken korrelation ska tillmätas bibelsynsfrågor i relation till undervisning och själavård?

• Vilket är evangeliets ärende angående sexualitet?

• Vilket ljus har Anden gett oss för att förstå och tillämpa Bibelns budskap och vad får vi låta vara därhän i ödmjukhet snarare än i avvisande och vad kan helt avvisas utan att avvisa människor?

• Hur hjälper Anden oss att leva tillsammans i försoning och upprättelse, också när något svårt sker eller då vi har olika syn? Vad säger Anden idag?

• På samma sätt som skapelsen bör ges fokus bör också eskatologin ges utrymme. Vad innebär det när Jesus säger “I himlen är det inte så”? (Detta med tanke på kvinnan som varit gift med sju bröder). Hur kan synen på sexualitet aktualiseras och ändå avdramatiseras med tanke på att den verkar överspelad i sin nuvarande form i evigheten?

Kanske är den framkomliga vägen att börja i framtiden och så arbeta sig bakåt till ursprunget? Pingstkarismatisk kristendom, när den kan hållas fri från andra strömningar som begränsar den, har alltid betonat vad man blir frälst till mer än från och alltid sett på människa, församling och samhälle i ljuset av framtiden. Kanske dags att kasta av sig råevangelikalism och fundamentalism men även progressiv kristendom till förmån för den källa man är född vid sedan pingstdagen och Apostlagärningarna? Och att jobba med framtid i stället för fördömelse som vägledande kod.

I det framåtriktade hoppfulla finns störst möjlighet att upptäcka det ursprungliga syftet för varje människa. Människan, som är Guds avbild och kallas att med Guds hjälp bli honom lik.