Mellan diken och stigar, trofasthet på kalhygget

Påskens vittnen - predikan söndagen den 12 april 2026.

I fredags sprang jag upp till Katjärn. På vägen dit såg jag en liten spång över ett dike upp i skogen och jag tänkte att det är nog en genväg att springa stigen genom skogen istället för ner till förskolan och upp igen. Det är duktigt kuperat här så man får rejält med motlut vart man springer så en liten genväg kunde väl gå an. Sagt och gjort kom jag förbi en lägerplats och såg en stig vidare, och tänkte att jag var på rätt väg. Men bara lite efter var det kalhygge och stigen var försvunnen. Men så såg jag den igen, trodde jag, och så var det ett dike! På kalhygget var det inte så lätt att skilja på stig och dike.

I dagens evangelietext och här idag med ett litet extra fokus på vårt judiska arv möter vi lärjungen Tomas, han som vi kallat både tvilling och tvivlare. Man skulle kunna säga att det vi möter är en berättelse om skillnaden på dike och stig. Inte som att något av det är bättre än det andra, men att de har varsin funktion.

Katjärn, Årjäng.

“Tomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med de andra när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: “Vi har sett Herren!” Men han svarade dem: “Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro.”

Åtta dagar senare var hans lärjungar samlade igen där inne, och nu var Tomas med dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: “Frid vare med er!” Sedan sade han till Tomas: “Kom med ditt finger och se mina händer, kom med din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!” Tomas svarade honom: “Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: “Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror.”

Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.”

Johannesevangeliet 20:24-31

Den uppståndne och Tomas - mellan tro och seende

Tomas är en fascinerande gestalt. Han missade mötet när Jesus först visade sig för lärjungarna, och när de berättar för honom svarar han: ”Om jag inte får se … kan jag inte tro.” I den hållningen känner många av oss igen oss. Vi vill se, röra vid, förstå. Men det känns alltid som att man missar nåt. Men Tomas gestaltar också något djupare, den judiska längtan efter tecken, den konkreta, kroppsliga bekräftelsen på Guds närvaro. Paulus skriver: ”Judar söker tecken och greker vishet.” (1 Kor 1:22). Han skriver om detta när han lyfter det viktigaste, korset.

När Tomas ställde sitt krav, att få sticka fingret i spikhålen och handen i sidan,sökte han inte bara ett bevis på att Jesus levde igen. Han sökte beviset på att det är samme Jesus. Han söker kontinuitet mellan långfredagens mörker och påskdagens ljus. Den sårade frälsaren är också kontinuiteten mellan det gamla och det nya förbundet.

Detta är avgörande: Den uppståndne Kristus är inte en retuscherad version av människan Jesus. Han har inte raderat sitt lidande. När han kliver genom de låsta dörrarna bär han sina sår till helande för alla han möter. Det säger oss något omvälvande om Gud. Gud kastar inte bort våra sår. Gud helar dem inte genom att låtsas som om de aldrig funnits, utan genom att förvandla dem till tecken på seger och kärlek.

Tomas kanske förstod instinktivt det som vi ofta glömmer i vårt sökande efter perfektionism och felfrihet: En Gud utan sår skulle vara främmande för en sårig värld. En uppståndelse som bara var glans och glömska skulle inte kunna trösta den som sörjer eller den som bär på traumats ärr. Men när Jesus säger ”se mina händer”, bjuder han in oss i en verklighet där lidandet har fått mening. Det är de öppna såren som gör att Tomas kan kapitulera och utbrista: ”Min Herre och min Gud!”. Han ser att Gud har gjort gemensam sak med den mänskliga smärtan, ända in i evigheten.

Jerusalem och Aten

Här möts två andliga kulturer: Jerusalem och Aten. I Aten letas svaret i tanken, i vishetens filosofi. I Jerusalem söks svaret i tecknet, i uppenbarelsen, i Guds handlande mitt i historien. Också genom lidandet. Tomas står i den senare traditionen, inte som en svag troende, utan som någon som tar tron på fullaste allvar. Han vill veta att det verkligen är samme Jesus, den korsfäste, som nu lever. Han vill se såren, för annars vore det inte uppståndelsen, utan en andlig illusion.

När Jesus då kommer åtta dagar senare, åttonde dagen, den nya skapelsens dag, samma mönster som ligger bakom många kyrkors oktagonform, går han genom de låsta dörrarna. Han bryter igenom det vi tror är ogenomträngligt: både väggar och hjärtan. Och han säger inte: “Hur kunde du tvivla?” utan: ”Kom med ditt finger … kom med din hand … tvivla inte, utan tro.”

Tomas och Israel

I Tomas kan vi också ana den judiska erfarenheten. Många judar var, precis som Tomas, inte med när Jesus först visade sig. Evangeliet missförstås ibland som om judarna avvisade Jesus. Men sanningen är, som Jesus själv sa, att han la ner sitt liv frivilligt. Det var inte ett folk som dödade honom, utan orsaken var att bekämpa synden som fanns i världen, och i oss alla. Och i detta är Jesus herde för alla får, i olika fållor.

“Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får som inte hör till den här fållan✱. Också dem måste jag leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så ska det bli en hjord och en herde. Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Far.” Johannesevangeliet 10:14-18

Att kalla Tomas för en “typisk jude” är inte en nedvärdering, snarare en uppdatering. Han påminner oss om att Israels folk har burit tron genom årtusenden, ibland genom tvivel, ibland genom tecken. Att hävda att judarna skulle vara “blinda” inför Kristus har varit en rot i antisemitismens religiösa mylla, där kyrkan, i stället för att visa den uppståndne Kristus, har valt att förfölja hans eget folk.

Men Jesus uppenbarade sig för Tomas. Han lät honom se. Så är Gud också trogen Israel: det folk som fick löftena, som väntade på Messias, ska inte förkastas utan får möta honom som lever.

“Nej, han som bevarar Israel,

han slumrar inte, han sover inte.”

Psaltaren 121:4

Tomas tvivel har ibland använts som ett slagträ. Tomas, som vägrade se ljuset, medan kyrkan har sett sig själv som de som ser och förstår. Denna tankefigur, att kyrkan skulle ha ersatt Israel i Guds plan eftersom Israel ”missade” sin Messias, kallas ersättningsteologi. Det är en tanke som i sin förlängning har gödslat antisemitismens giftiga marker i kristen tradition. Och som lett till ett slags andligt kalhygge. Där diken ibland är hjulspår, eller ska vi säga hjulsår, och där stigar ibland ligger fördolda under allt ris. Den hebreiska bibeln, tanakh, det judiska folket och landet, är som en stig att upptäcka.

Den har gjort alltsammans

så många gånger förut. Det är hela meningen

med att vara en stig. Att det har gjorts

förut.

Lars Gustafsson i Ballad om stigarna i Västmanland

Stigarna behövs. Men man kan konstatera att den gammaltestamentliga lagen också har något av dikets dränerande effekt över sig. Det finns många bud som talar om vad vi ska göra och vad vi inte ska göra. Gott och väl är det men inget av det kommer att kunna frälsa oss. Lagen kan inte frälsa, det är hela temat i Galaterbrevet och Romarbrevet. Om vi ser på evangelietexten med nya ögon, ser vi något annat. Jesus mötte inte Tomas med förkastelse, utan med en förnyad uppenbarelse. Han väntade in honom. Tog honom genom hans själsliga kalhygges stigar och diken till tro och bekännelse. Han kom tillbaka en gång till, just för Tomas skull. Om Tomas får representera den judiska erfarenheten, så visar berättelsen inte på ett förkastande, utan på Guds orubbliga trofasthet. Det är mötet mellan Tomas och Jesus som avgör. Ett möte vi alla, judar och icke-judar, behöver.

Jag tror inte att man gör våld på texten om man låter benämningen “tvillingen” om Tomas få löpa lite i tanken och påminna oss om det djupt rotade släktskapet. Guds folk genom historien, Israels och kyrkans är som syskon, kanske rentav tvillingar! Vi delar samma rötter, flera av samma skrifter och samma hopp om Guds ingripande i historien. Samma stigar och diken möter oss alla. Och när vi som kyrka genom historien förföljt det folk som Jesus själv tillhörde, har vi i själva verket sårat Kristus familj på nytt. Vår kallelse är inte att triumfatoriskt se ner på dem som väntar på tecken, utan att i ödmjukhet vittna om att vi mött den Gud som aldrig sviker sina löften, varken till Tomas, till Israel eller till oss. Gud har inte ersatt sitt folk; Gud har i Kristus vidgat sin famn för att rymma oss alla. En del, bland både judar och oss andra, behöver få sticka sin hand i den sårades sida.

Att visa Kristus, inte förfölja hans folk

Vår kallelse som kyrka är därför inte att jaga människor med vår tro, utan att försöka visa på den uppståndne Kristus så att de kan ana honom på riktigt. Jag tror Tomas visste att bara den Gud som bär såren kan vara värd vår tillit. När han utropade ”Min Herre och min Gud!” var det inte bara en trosbekännelse, utan en bekräftelse av att Gud kan bära mänskliga sår. Hos honom förenas såren och läkedomen, det som är helat hör samman. Världen behöver en kyrka som vågar vara öppen med sina sår och inte sysslar med talepunkter av försvar och anklagelser. Vi talar om Jesus men får också försöka att tala som Jesus. Jag tror att han som sa “inte heller jag dömer dig” har förväntan på sin kyrka att ta hans evangelium på allvar.

Det judiska folket bär det vi kallar utkorelsen. Från Abraham och framåt finns ett särskilt uppdrag, uppdrag man inte valt själv. Så finns i detta något dubbelt, det kan låta vackert att vara Guds folk, att bära en kallelse. Men den som känt av något av det, vet också priset att betala när det heliga bärs i en alldeles vanlig kropp och förs vidare i en alldeles mänsklig släkt. Det är problem vart man vänder sig, ändå finns välsignelsen där. Det är så dubbelt att vara utkorad. Utkorelsen ger en speciell välsignelse men ger ingen överhöghet. Det man bär ska bäras vidare, till välsignelse för alla folk. Man kunde önska att vi vore som jag tror tvillingar ofta är, även om vi ibland slåss inbördes så kämpar vi ändå tillsammans mot det yttre trycket.

Saliga de som inte sett och ändå ser

Jesus avslutar med orden: ”Saliga är de som inte har sett men ändå tror.” Det är inte ett fördömande av Tomas, utan en välsignelse över oss som lever i tron utan att få sticka fingret i Guds sida. Men vi kan ändå “se”, genom Anden, genom Ordet, och tror jag, genom kärleken hos de som gör anspråk på Anden och Ordet. Lite kärlek hos oss betyder lite Kristusperspektiv. Det utteslutande, frånstötande är ett bristsymtom med sina selektiva sympatier. Tänk om vi kunde se och tro.

Texten avslutas: ”Detta är skrivet för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.” Det är syftet med varje tecken, varje kyrka byggd i oktagonens form, varje uppståndelseberättelse, inte att bevisa, utan att förmedla liv.

Både diken och stigar har sin plats där i skogen där så mycket kan vara nerhugget. Så som Herren tog sig tid med Tomas, har han tålamod och barmhärtighet med sitt eget “tvillingfolk”, judar och icke-judar som tillhör Jesus. Tid med oss som inte alltid har så lätt att se det trä som verkligen står där och visar alla till rätt plats. Till ett värmländskt Katjärn, en glänta i skogen där man kan klättra upp på en klippa, lyfta blicken och minnas den andliga hembygden.

“Det är skimmer i molnen och glitter i sjön…”

Gustaf Fröding i Strövtåg i hembygden

Evangeliets och kyrkans uppgift är inte att döma den som ännu inte har sett. Vi har kommit till för att visa den vi redan har mött och förkunna honom som korsfäst. En dag kommer föreningen i fullhet, det talas i Uppenbarelseboken om de tjugofyra äldste, om Moses och Lammets sång, vilket är föreningen av Israels stammar och församlingens lärjungar, om lagen och nåden.

Vår hjälp kommer från en trofast Gud, som vill hjälpa oss att kunna hitta fram genom tidens kala hyggen med allt sitt ris, diken och stigar, till den dag då allt Guds folk samlas i den hembygd som är hans himmelrike.

/Daniel