Jag fortsätter att hävda att demokratin är större än politiken, inte minst nu när valet närmar sig. Demokrati är folkets styre i mer än inom politiken. Det handlar om ett samtal vid en fika, ett beslut i vägsamfälligheten, en insamling till hemlösa, en ekonomisk förening. Idrott, kultur, kyrka och så vidare. Det är väl en självklarhet tycker någon men tyvärr tror jag att politiken blivit demokratin överskuggande.
Hur det är med dig vet jag inte, men jag vet hur det är med mig. Jag märker att jag har lättare att veta vad jag inte vill rösta på än vad jag faktiskt vill rösta på. Det man känner distans till, har svårt att ta till sig eller inte längre respekterar är ibland lättare att definiera än det man vill se och tror på.
Det kritiska och analyserande har dessutom fått en märklig ställning. Det framstår ofta som ett tecken på självständighet att avslöja, avfärda och genomskåda. Men ett samhälle kan inte leva enbart av kritik. Demokratin behöver också något att samlas kring. Jag anser att vi har för mycket politik och fokus på politiker och dessutom ett fokus på att vara emot. Den kombinationen tär på den övriga demokratin.
Domartiden och gemenskapens sönderfall
Det finns många sätt att analysera samtiden. För en del av oss är de bibliska berättelserna viktiga referenspunkter att återkomma till och läsa nuet genom.
Domartiden är epoken efter de stora gestalterna Mose och Josua och före kungarna Saul, David och Salomo. Det är en mellantid, en tröskelperiod. Ett folk men med många ledare. Det fanns en Mose lag men många religiösa erfarenheter, altaret var i hemmet. En gemenskap utan självklar samlande ordning.
Domarboken beskriver ett gradvis sönderfall. Den mest belysande formuleringen är:
“På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.”
Domarboken 21:25
Detta handlar inte nödvändigtvis om individualism i modern mening. Det är snarare en bild av ett samhälle där den gemensamma normen har förlorat sin kraft. Var och en gör vad han själv finner vara rätt, men det betyder inte automatiskt personlig frihet. Det kan lika gärna betyda att gemenskapen har gått sönder. Var och en går hem till sitt. Det är för illa ställt med den andre. Den andre… Nog fanns det ledargestalter som Gideon. Och kungatiden som senare kom var knappast något paradis och mer som en eftergift från Gud, märkligt nog.
Gideon sa till folket:
”Jag kommer inte att härska över er, och min son ska heller inte härska över er. Herren ska härska över er.”
Domarboken 8:23
Orden uttrycker en viktig protest mot att en människa eller en familj gör anspråk på att äga folket. Men berättelsen om Gideon är inte enkel. Låt säga att ledare gör som Gideon men vem ska då uttolka hur Herren härskar över oss? Så kommer människan in i loopen igen och så drar det igång. Maktkampen verkar evig och mänskligt ofrånkomlig. Den visar också hur en ledare kan avvisa kungatiteln och ändå lämna efter sig strukturer som skapar nya problem. Det räcker alltså inte att säga nej till en viss sorts makt. Frågan är också vad som kommer i dess ställe.
Fragmentering är mer än oenighet
Alla gemenskaper rymmer konflikter. Den djupare krisen uppstår när det inte längre finns någon gemensam fråga om vad som är sant, gott och rätt.
En kyrka eller förening kan vara full av aktivitet men ändå sakna ett gemensamt centrum. Detsamma kan sägas om ett samhälle. Människor kan samarbeta praktiskt, rösta i val och delta i institutioner, men ändå sakna en gemensam föreställning om vad gemenskapen ytterst är till för.
Frågan blir därför inte bara: Hur får vi alla att samarbeta?
Den blir också: Vilken verklighet är det vi tillsammans böjer oss under?
Det är en annan fråga än den om strategi, opinionsbildning och konfliktlösning. Den kan inte besvaras genom kyrkans och samhällets politisering. Den handlar om vilken auktoritet som kan begränsa även våra egna övertygelser. Om demokratin ska fungera måste också majoriteten kunna möta gränser. Allt som är möjligt att genomföra är inte därför gott, och allt som är populärt är inte därför rätt. Idag ska politiken svara på en gemenskap som faller isär och en allt större negativ inställning till sig själv och omgivningen. Anonyma konton som spyr ut utan ansvarstagande, ovilja till försoning, politiker som är bättre på att avslöja motståndarens dåliga förslag än att kunna förklara sin egen samhällsvision. En epidemi av psykisk ohälsa och förlorat hopp. Trots att vi på många sätt har det bättre än någonsin. Teknikutveckling, livslängd.
Vad händer efter segern?
Gideons framgång ledde inte automatiskt till andlig och samhällelig positiv förnyelse. Det är möjligt att vinna en konflikt och samtidigt skapa nya problem. En gemenskap kan överleva en kris men därefter hamnar man i att bygga sin identitet kring kampen och vad man är emot.
Domarboken ställer en obekväm fråga: Vad händer efter befrielsen?
Hur formas ett folk när fienden är besegrad? Vad händer när demokratin är införd? Finns det undervisning, rättskipning, försoning och överlåtelse? Eller återgår alla till sitt? Idag känner jag att vår tid liknar domartiden.
Frågan gäller också frikyrkliga sammanhang och civilsamhället i stort. En rörelse som bara vet vad den är emot riskerar att bli beroende av konflikten. När motståndaren försvinner uppstår tomheten. Man blir en del av systemet och kan därför inte vara en verklig gemenskap med frihet. Det går runt på olika poster, tyvärr är vad man kallar mainstream media inte systemkritiska i någon större utsträckning idag, inte heller civilsamhället. Statligt stöd skapar lojaliteter. Vad återstår då?
För många år sedan nu frågade en pastor i en infekterad lokalekumenisk diskussion:
”Varför höjer du konfliktnivån?”
Frågan ställdes till en medlem från den lokala kyrkan han var pastor i och som eldade på samtalet i sammanträdet. Han var rätt person att ställa frågan, de kände varandra, och något hände med samtalet. Konflikten försvann inte, men samtalet fick en annan riktning.
Det är en viktig skillnad. Konflikt behöver inte innebära sönderfall. Men när konflikten blir själva identiteten börjar gemenskapen försvagas.
Politiken kan inte bära allt
Det stora budskapet i Domarboken är inte bara att Israel saknade en kung. Det är snarare att ett folk kan ha många ledare, hjältar och religiösa erfarenheter och ändå falla sönder när Gud inte längre är den gemensamma orienteringspunkten.
Domarboken är därför både en berättelse om mänskligt sönderfall och om Guds envisa trofasthet mitt i detta sönderfall. Bibeltexten beskriver inte bara en historisk period. Den blottlägger också en återkommande mänsklig frestelse: att göra det egna perspektivet till måttstock för allt.
Överfört till vårt samhälle kan man fråga om politiken kan ta Guds plats och bli den samlande faktorn. Det är svårt att tro. Inte heller för den sekulära människan borde det vara tillräckligt att säga att politiken är samhällets eller demokratins grund. Politiken är nödvändig, men den kan inte ensam bära ett samhälle. Vi gör politiker en otjänst genom att sätta för stor tilltro till dem.
Det måste finnas andra underliggande värden som politiken lever av utan att själv ta över allt. Det behövs en orienteringspunkt som är större än partier, sakfrågor och valrörelser. Men det behövs också sårbarhet, lyhördhet och en beredskap att låta den marginaliserades erfarenhet förändra våra föreställningar.
Tyvärr tror jag inte att vi kristna är i skick just nu att vara de som representerar den högre makten, det är allt för politiserat och för mycket maktkamper och intriger runt pengar och positioner för att nå den höjden eller tyngden av äkthet som krävs.
Politikerna tvingas vara präster när de som skulle vara präster agerar som politiker. Gud hjälpe oss.
De marginaliserades utkiksplats
Mitt i allt detta finns de som sitter frihetsberövade, eller fast vid sin sjuksäng. De som inte har förmåga att ge sin egen berättelse och bli trodda och därmed blir dömda. Ibland i domstol, oftast av pöbeln aka sociala medier.
De som går in på butiken precis innan den stänger för att slippa träffa så många, kanske har mest att berätta. De som sliter med ångest är värda att lyssna på. För var finns den sårbarhet som föder solidaritet? Och i sig blir ett rättfärdigt korrektiv till allt maktspel?
De som lever i marginalen har ofta en särskild utkiksplats. De ser sådant som majoriteten lätt kan förbise. De märker var systemen inte fungerar, var orden inte motsvarar verkligheten och var gemenskapen har börjat stänga dörren.
Demokratin försvagas inte av att människor tycker olika. Den försvagas när politiken gör anspråk på att vara allt: vår identitet, vår moral, vår gemenskap och vår yttersta orienteringspunkt. Politik vill vinna, plocka poäng, och frestas att hantera hela demokratin. Demokratin har som ärende att fånga upp folkets vilja. Demokratin försvagas när politiken göder motsättningar och alla blir mer och mer anti varandra.
Demokratin behöver politiken. Men politiken behöver definitivt demokratins vidare sammanhang: Värden, institutioner, berättelser, ansvar och människor
Snart är det val. Jag vet vad jag inte kommer att rösta på. Det tror jag är en del av en ibland nödvändig analys men också en varningsklocka. Vi behöver odla den demokrati som är större än politiken, annars är allt som återstår skalor och grader av fientlighet och avståndstaganden i en konfliktnivå som skulle behöva sänkas men bara hålls uppe.
/Daniel