När de egna orden tar slut

Reflektioner efter predikan på Johannes döparens dag med temat Den Högstes profet - söndagen den 21 juni 2026.

Idag gavs möjligheten att predika i Smedjebacken. Evangelietexten var om prästen Sakarias som efter att ha fått änglabesök, blev stum och efter det att sonen Johannes döparen fötts, kunde börja tala igen.

Bild av Chris F: https://www.pexels.com/sv-se/foto/30102893/

Det finns en punkt där orden tar slut. Där man talat till punkt. Inte nödvändigtvis för att vi inte längre kan tala, utan för att det vi säger inte längre bär. Vi lever i en tid där nästan allt är språk: analyser, reaktioner, predikningar, inlägg, kommentarer. Kyrkan är förstås inget undantag. Vi talar mycket, men ibland är det svårt att höra vad som faktiskt blir sagt.

Och ändå finns en växande erfarenhet av tomhet. Inte brist, utan överflöd. För mycket har sagts, för tidigt. För lite har landat.

Tomas Tranströmer fångar något av detta: “ord men inget språk”. Orden finns också i en gångplatta i Västerås. Man kan passera dem utan att tänka, eller stanna upp och ana att de säger något om vår tid och vårt andliga liv. Vi har ord i överflöd, men något i språket kan tyckas ha gått förlorat.

Vi känner ordspråket: tala är silver, tiga är guld. Men vi lever i en kultur där tystnad nästan alltid upplevs som ett problem. Den som dröjer försvinner. Den som tiger blir misstänkliggjord. Det viktiga är inte alltid att säga något sant, utan att säga något snabbt. Och alldeles för många tystas eller negligeras.

Kanske är det därför våra ord också om Gud ibland mister sin tyngd. Inte för att de behöver vara fel, utan för att de aldrig fått vila i tystnad, bearbetning och erfarenhet. Orden ekar mer än de bär tyngd.

Tänk på lupinerna längs vägarna. De är vackra, nästan överdådiga, men de tränger undan annat liv. Det som först ser ut som rikedom kan bli utarmning. Så är det också med orden. En lögn kan vara vackert formulerad. Skvaller kan skapa gemenskap men samtidigt bryta ner tillit. Allt som blommar är inte gott. Allt som låter är inte liv. Det finns invasiva ord.

I Lukasevangeliet blev prästen Sakarias stum. Hans röst togs ifrån honom. Det kan läsas som en dom, men också som en spegel: vår svårighet att vara tysta. Vi fyller rummen, även de heliga, med ord. När inget sägs uppstår oro. Tystnaden känns fel.

Så vi fortsätter tala, ibland inte för att vi har något att säga, utan för att vi inte står ut med tystnaden.

Men i samma berättelse hände något annat. Maria besökte Elisabet. Två människor bar något som ännu inte kunde formuleras. De lyssnade till varandra. Det finns en stillhet där något får växa fram utan att pressas fram i ord.

Det är där lyssnandet blir något mer än frånvaro av tal. Det blir närvaro.

Det gäller också inför Gud. Anden verkar inte bara i det som sägs, utan i det som får vara osagt. Ja, Gud tystade Sakarias och också oss ibland men jag tänker att det är som i musiken: det är pauserna som ger tonen sammanhang. Utan tystnad förlorar melodin sin bäring.

När Sakarias till slut får sin röst tillbaka är det inte en återgång till det gamla. Hans första ord är lovsång:

”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som har besökt och återlöst sitt folk.”

Lukasevangeliet 1:68

Orden har förändrats. De är inte längre producerade, utan framvuxna och de är välansade. Kanske det onödiga har tagits bort, just som tesen om Ockhams rakkniv inom filosofin och vetenskapen, att det som är onödigt och kan tas bort, ska tas bort.

Kanske är det inte fler ord vi behöver, utan ett djupare språk. Ett språk som fått födas i tystnad. Tranströmers dikt vänder mot slutet och blir till “Språk men inga ord”. Det språket längtar jag, där tyngden, värmen och kärleken talar så högt att våra egna ord inte längre behövs. Där tystnaden inte är stumhet men väl förundran.

Från mars –79

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Tomas Tranströmer

För tystnaden behöver inte vara slutet på rösten, den kan vara platsen där språket återfår sin mening.

Och när pausen bryts, må våra ord bära något av det som vuxit där: tacksamhet, ödmjukhet och till slut, lovsång och uppdrag.

Sakarias son gavs en röst, en röst som med all tyngd ropade i öknen till omvändelse och bättring men framförallt i en förberedelse för den kommande frälsningen.

/Daniel