När sorgen blir en scen för tvärsäkra domar

Joni Lamb, Greg Locke och vår tids andliga bokslut över andra.

Jag har suttit framför mina flöden den senaste veckan och känt en växande tomhet och ändå en krypande frustration. Det finns stunder när orden borde stanna upp, när tystnaden är det enda rimliga gensvaret inför mänsklig smärta.

Den senaste veckan har den amerikanska karismatiska kristenheten skakats av två dödsfall: Joni Lamb, en profil och medgrundare av kristna tv-bolaget Daystar, har gått ur tiden av sjukdom, 65 år gammal. Samtidigt har pastor Greg Locke drabbats av den ofattbara sorgen att förlora sin tjugoårige son i en överdos. Det är två händelser, olika i sin natur, men förenade i det som borde vara självklart för oss alla: människors sårbarhet och behovet av varsamhet.

Det borde räcka där. Ändå gör det inte det.

Nästan omedelbart fylls kommentarsfälten av något annat än sorg. Snabba omdömen. Teologiska slutdomar. Självsäkra analyser av människors innersta motiv och eviga destination. Joni Lamb förklaras förlorad på grund av sitt privatliv. Greg Locke uppmanas att ”omvända sig”, som om en fars förlamande sorg vore ett lämpligt tillfälle för offentlig tillrättavisning.

Jag ser en ton i detta som skrämmer mig. Det är en säkerhet i att veta exakt vad Jesus skulle ha sagt i varje enskild situation, vilka han skulle ha ställt sig bakom och vilka han, underförstått, skulle ha tagit avstånd från.

Det är en märklig sorts visshet. Inte minst när den kombineras med en övertygelse om att kunna avgöra vem som verkligen har omvänt sig och vem som inte har det. Som om omvändelsen vore något vi kan verifiera på avstånd, bedöma i realtid och sedan publicera som ett slags andligt bokslut.

Denna mentalitet stannar tyvärr inte vid de stora rubrikerna från USA. Jag ser samma drag i vårt svenska kyrkolandskap: en längtan efter att dra raka linjer från dessa bedömningar till hur lokala församlingar bör ledas och korrigeras. Det finns en tendens att vilja styra det levda, komplexa församlingslivet genom utlåtanden, där enskilda liv reduceras till varnande exempel i en större maktkamp. Ett försök att centralisera omdöme.

Det är något som skaver djupt i detta.

Inte för att kristen tro saknar omdöme eller urskiljning. Inte för att våra livsval saknar betydelse. Men det sätt vi talar om människor på, särskilt i deras mest utsatta ögonblick, avslöjar mer om vårt eget hjärta än om deras.

Min bild av att läsa evangelierna är att Jesus mötte människor i deras trasighet utan att behöva säkra sin egen position genom deras tillkortakommanden. Hans ord kunde vara skarpa, men de bar aldrig drag av att vilja vinna en debatt på bekostnad av en människa. Framför allt talade han väl aldrig om människor som om deras berättelser redan var avslutade.

Ibland undrar jag om vi har förväxlat andlig klarsyn med en kristen variant av samtidens utrensningskultur. En kultur där det viktigaste inte längre är att bära varandras bördor, utan att markera avstånd, snabbt, tydligt och offentligt. I den logiken får ingen längre vara bara människa. Ingen får sörja ifred. Allt reduceras till rätt eller fel, godkänd eller underkänd.

Men jag undrar om evangeliet rör sig så. Klamrar mig fast vid att det är något annat. Varsammare. Närmare. Förlåtande. Förvandlande.

Vi behöver börja om. Inte med våra analyser av andras omvändelse eller vår tvärsäkra kunskap om vad Jesus utan tvekan skulle ha sagt. Vi behöver välja den hederliga, men svårare vägen: att sörja med dem som sörjer utan att samtidigt skriva deras domslut eller deras manus.

Den stora andliga frestelsen är nog inte att tala för lite om Jesus, utan att tala så tvärsäkert i hans ställe att vi inte längre behöver likna honom.

/Daniel