När vägskyltar blir viktigare än vägen

Har Peter Halldorf rätt i att den evangelikala rörelsen är en återvändsgränd?

Den här posten handlar inte om min egen situation. Sådana poster har skrivits och kommer att skrivas. Den här texten är mer en utblick, kanske en liten spaning över frikyrkorörelsens situation 2025.

Polariseringen ökar

Det är ingen tvekan att polariseringen ökar i frikyrkan. Den drivs av, enligt mig, två starka krafter: Fundamentalism och woke. Den förstnämnda liksom den andra har inte många som vill säga att man tillhör fåran. Det är så med vissa strömningar, som gnosticismen med sin åtskillnad mellan kropp och ande och betoning på kunskap som frälsande. Gnosticism, woke och fundamentalism finns i de flesta samfund men ingen vill ta etiketten. Ändå märks effekten av.

Fundamentalism och woke

Peter Halldorf säger att den evangelikala rörelsen är en återvändsgränd. Det är ju starka ord. Ändå tror jag att det ligger en del i det även om jag inte skulle gå så långt och kalla det återvändsgränd. Däremot riskerar evangelikal teologi att bli vägskyltsteologi. Det har alltid skavt inom mig när man säger att pentekostalism är en påbyggnad på det evangelikala. Det tror jag inte att det var ämnat som från början men det blev ju mycket så. Och i det evangelikala finns fröet till det fundamentalistiska förhållningssättet. I pentekostal fromhet är det vägen som är det viktiga, inte vägskyltarna. Det kan man ju kritisera, detta att uppdraget blir viktigare än ordningen. Och ja, det är som med kärleken, riskfyllt. Men det evangelikala handlar så mycket om positioneringar, dokument och distinktioner så att det riskerar att skymma livet. Det är en Gud som kan beskrivas och boxas in. Vägskyltarna riskerar då att bli viktigare än vägen. Läran riskerar till slut att bli viktigare än Kristus.

Bild av Wolf Art: https://www.pexels.com/sv-se/foto/32454776/

I andra hörnet finns wokeideologin. Här är det inte tron utan det är rättigheterna som kräver fokus och prioritet oavsett kostnad för den eller de som anklagas. I samhällsdebatten börjar allt fler konstatera att woke verkligen är en återvändsgränd, som till exempel i denna text av Lena Andersson. Men i frikyrkan, som ofta är sen på bollen nu för tiden från att ha varit en innovativ och pionjär uppkäftig rörelse, har nog inte wokeismen peakat än.

Om man inte hittar sätt att bekämpa fundamentalism och woke kommer många sammanhang att splittras och slitas sönder mer och mer.

Ibland behövs eld mer än ljus

Det är för mig obegripligt att de snart två år jag varit utanför sammanhanget har man alltså gått med på att religionsregistrera besökare och deltagare i frikyrkorna. Man ska scanna qr-koder, skicka in register. Det är skrämmande hur långt man är beredd att gå för några ynka bidragskronor. Redan på min tid kände jag att det var på gränsen ibland men vi kämpade för friheten och i det låg för mig också värnandet av de församlingar som inte var samfundsanslutna alls. Och vad gäller restriktionerna under pandemin, i efterhand kan jag se att vi var alldeles för lojala och följsamma. Gym och köpcentra kunde hålla öppet men kyrkor skulle ha restriktioner som många församlingar inte har hämtat sig ifrån än. Astrid Lindgrens värld, till skillnad från kyrkorna, har processat och vunnit mot svenska staten. Istället för att bara sitta tysta borde kyrkorna fightas nu. För sin frihet, för sin rätt att vara en del av samhället utan att behöva ge upp sin identitet. Det är väl fint att tända ljus och sitta tyst men ibland måste man tända eldar. Om vägskyltarna blir viktigare än vägen också när det gäller religionsfrihetsfrågor, då är det fara å färde.

Evangelikal teologi och woke har det gemensamt att man ofta lyfter angelägna frågor. Men har också det gemensamt att man liksom fastnar stående vid de punkter eller vägskyltar man sett. Skyltar har såklart en viktig uppgift. Men tänk dig en motorväg och bilarna står stilla och tittar på skyltarna. Det är så man kan uppleva frikyrkligheten just nu, här några exempel:

• Ledarskribenter på kristna tidningar som får Prussiluskan att blekna och läxar upp allt och alla utom sig själva.

• Församlingsplanteringsinitiativ som är så dissekerade och ifrågasatta att det inte är konstigt att det inte rör sig knappt någonting på den fronten. 

• Villigheten att följa myndigheters registreringskrav visar sig på så sätt att det är det viktigaste i utskick och info från församlingar. Bidragspengar tillåts urholka församlingarnas integritet.

Rädslan att göra fel dödar viljan att ta risker och göra alls någonting som är expansivt. Det är ledsamt.

Vägen är trots allt det viktigaste. Och i kristen tro är ju vägen en person och i kärleken till den personen finns övertygelserna som en del av att värna livet, inte att ha rätt tolkning av en skylt.

Istället för en räddhågsen hållning att nån stackare skulle säga något fel ord i en konferens, är det väl bättre att leva med insikten att även fromma syndar och ibland kör fel eller för fort i liv och lära. Då får man ta hand om det med målet att alla ska upp på vägen igen.

Nu är det pingsttid. Kraften kom från höjden, kärleken exploderade i eld och fyllde hela huset. De kunde inte sitta stilla och de kunde inte vara tysta. 

Visst har skyltarna sin uppgift, en av dem som kan vara viktig finns som bild i denna post: Ingen parkering.

/Daniel