Ökenbrevet

Några tankar i påsktid från Göran Tunströms roman.

”Människan äger ingen hemlighet; men bördor har hon att bära. Hon är ett magasin för andras drömmar och besvikelser, föreställningar och språk; den som ser kan ta, den som inte ser låter vara.”

Orden ovan är från Göran Tunströms Ökenbrevet. Boken är en fascinerande berättelse om de så kallade “tysta åren”. Åren mellan Jesus födelse i Betlehem och hans dop i Jordan som trettioåring beskrivs inte i de fyra evangelierna. Endast hans besök i Jerusalems tempel som tolvåring bryter tystnaden och de arton åren mellan tolv år och trettio år är väl de man vanligtvis tänker på när man säger de “tysta åren” om än de första tolv åren också omges av tystnad. Tunström sätter ord på inkarnationen, människoblivandet. Det blir vardagligt och ändå spränger det i tankarna att läsa. Det hisnande att Guds son skulle ha fysiska impulser, bli upprörd och arg, involveras i konflikter och diskussioner och så sakta bli redo för sitt stora uppdrag, löper genom boken.

Fantastiska och samtidigt tankeväckande citat vindlar genom Ökenbrevet:

”Jag var ensam i jordens inre, ensam i universum” och ”Jag böjer mig över mitt förflutnas ljus; det som är dessa nätters och dagars frestelser. Djupt nere i mig glimmar det till, det släcks och tänds. Där är möten och orter, där är åtbörder av glädje och rädsla, av nyfikenhet och kärlek, där är nederlag på nederlag.”

Vi får möta den tystlåtne pappan Josef och det relateras till kärleksberättelsen om profeten Hosea och den trolösa Gomer, en av Bibelns allra vackraste berättelser om Guds trofasta kärlek om än människan sviker i sin svaghet.

Här i Västmanland där jag bor är vi stolta över Lars Gustafsson och Tomas Tranströmer. I Värmland finns Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och så Göran Tunström. Tunströms Juloratoriet, Prästungen och Berömda män som varit i Sunne präglade mig mycket somrarna i tjugoårsåldern när läslusten var stor och drömmarna tilläts löpa i det svenska språket. Västerbottensförfattarna med PO Enquist, Sara Lidman och Torgny Lindgren tillsammans med värmlands- och västmanlandsförfattarna hämtar resonans till stor del av sina texter i de bibliska berättelserna.

Jag lägger några citat ur Ökenbrevet här så kanske också din tanke får löpa inför stilla veckan och påsken:

”Och nu måste jag berätta om Johannes, min kusin, Elisabeths och Zacharias son, numera kallad Döparen. I honom finns ingenting längre som ler.”

”När hon packat min ränsel med mat och kläder, måste hon alltid stoppa ner den där lilla extrasaken, den onyttigaste, meningslösaste. Jag fick tre kokta ägg. Jag hade redan femton ägg, det var vad som behövdes för denna resa. Men de tre äggen var hennes gåva. Tecknet på att hon älskade mig. Generositet, som skulle synas. När jag där ute i öknen, långt borta, inte behövde, men kanske ville äta av ren lust, då skulle äggen finnas där och jag skulle tänka på henne och säga: – Hon tänker på allt. Hon förstår.”

”Det var grymt att predika frihet. Vad skulle Maria och Josef ta sig till med den? Ville ens Johannes äga den? Det vore grymt att ge dom detta tunga arbete som friheten var, eftersom den skulle kräva det totala ansvaret. Friheten var rörelse och förändring, ett ständigt arbete, som skulle sätta våra liv, våra vanor, våra sinnelag i fråga. Den ville tvinga oss att se tingen på ett nytt sätt. Skulle vi uthärda tingens blickar då den dagen kom? Och vem hade någonsin sett friheten. Den totala friheten, den som var alla del-friheters summa?

Det var ett hån mot det låga i människan att predika frihet. Det var ett hån av Johannes att vilja inordna mig i den ordningen. En Messias som var friheten var den brottsligaste av föreställningar, därför att människan om och om igen måste se sitt misslyckande.”

Göran Tunström

Tunström fyller de tysta åren med ett tänkt resonemang av Jesus, som såklart inte gör sanningsanspråk men som ändå så vackert men också provocerande klär i ord den kamp förberedelsen för frälsningsuppdraget måste ha inneburit. Öknen är utgångspunkten för berättelsen som romantiteln också anger. Det knyter an till individens och mänsklighetens längtan till det utlovade landet, till ett återställt ursprungligt gott tillstånd, mitt i allt lidande och kval. Öken och paradis, det är evangeliets stora berättelse. En ökenvandring för en person med målet att alla ska kunna nå paradiset. Nej, förresten, inte nå, utan få. Vi återfår paradiset som gåva.

Romanen avslutas med Jesu dop, hans offentliga inledning i sitt uppdrag. Föreningen av Gud och människa som ger sitt liv på korset, får hos Göran Tunström ett vidgat synfält till att ta in den klassiska kristna övertygelsen om att Jesus Kristus är sann Gud men också sann människa. Tunströms förmänskligande av Jesus förminskar inte hans gudomliga uppdrag, tvärtom.

Snart är det påsk.

/Daniel

Tunström, G. (1978). Ökenbrevet. Albert Bonniers förlag.