Om din kropp kunde prata vad skulle den säga?

Jesus botar en pojke med stum ande - predikan söndagen den 8 mars 2026.

“När de kom till de andra lärjungarna, såg de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Så snart allt folket fick se Jesus, blev de förundrade och skyndade fram och hälsade på honom. Han frågade dem: “Vad är det ni diskuterar?”

En i folkskaran svarade honom: “Mästare, jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än får tag i honom slår den omkull honom, och han tuggar fradga och gnisslar tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte.” Jesus svarade dem: “Detta släkte som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er? Hämta honom till mig.” Och de kom med honom till Jesus.

Så snart anden fick se honom slet den och ryckte i pojken, och han föll till marken och vred sig och tuggade fradga. Jesus frågade hans far: “Hur länge har det varit så med honom?” Fadern svarade: “Sedan han var barn. Ofta har den kastat honom i elden och i vattnet för att ta livet av honom. Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!” Jesus sade till honom: “Om du kan? Allt är möjligt för den som tror.” Genast ropade barnets far: “Jag tror. Hjälp min otro!”

Jesus såg att folk strömmade till, och han sade strängt till den orena anden: “Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!” Anden skrek och ryckte våldsamt i honom och for ut. Pojken var som livlös, och de flesta sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste upp honom, och han stod upp.

När Jesus hade kommit inomhus och lärjungarna var ensamma med honom, frågade de: “Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: “Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

Sedan gick de vidare därifrån och vandrade genom Galileen. Jesus ville inte att någon skulle få veta det, eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade till dem: “Människosonen ska utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom. Men tre dagar efter✱ sin död ska han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga honom.

Markusevangeliet 9:14-32

Det här är dagens evangelietext enligt kyrkoårets ordning, det betyder att den läses och predikas från i många kyrkor. Jag skulle gärna vilja höra vad andra predikar från denna text.

En karg berättelse om befrielse

Innehållet är inte direkt inspirerande, även om det leder till ett fantastiskt befrielseunder. Det är en karg berättelse som faller långt utanför Socialstyrelsens normer och handlar om en pojke, en minderårig som gjorts stum och döv, inte av sjukdom, utan av en ond ande. Vi vet att det varit aktuellt det senaste med frågor om barn och exorcism i svenska frikyrkor. TV4 har uppmärksammat en poddserie från Podme. Avståndstaganden från kristna företrädare har inte väntat på sig. Det här är ett svårt och mycket känsligt område. Grundmässigt tror jag att man kan säga att Jesus välsignade barnen och undervisade de vuxna men det tar inte bort att evangelierna innehåller flera berättelser om hur Jesus befriade minderåriga från onda andar. Nu är det lättare att lita på Jesus än på oss lärjungar när det gäller detta, som vår text också visar.

Vad diskuterade folket om?

Det var något som oroade en stor grupp av människor och Jesus frågade vad det var de diskuterade. Då klev en pressad pappa fram och berättade att det handlade om hans son, besatt av en demon som rev och slet i honom och som gjorde honom stum och döv. Pappan konstaterade att lärjungarna inte kunde driva ut den orena anden ur pojken. Det kan kännas som ett slags utvärdering av kyrkans förmåga att hjälpa människor. Det är stor risk för klåperi när kristna ska fixa något utan Kristus. Här i Årjäng är vi ju i Frank Mangsland, han ligger begravd i Töcksfors. Jag minns Din uppgift, en skrift av Mangs jag läste, där han relaterar till en strof i Judas brev: “De är moln utan regn som drivs förbi av vinden”.

Moln utan regn, kyrkans svaghet

Det är nog så att vi får konstatera att när det gäller de här svåra sakerna som befrielse från onda andar, står vi ofta utan verklig kraft, som moln utan regn. Om församlingen som kan bedriva stor verksamhet och det ser ut att vara något på utsidan men det innebär inte att verklig kraftfullhet finns, ingen verklig förmåga att se befrielsen förverkligas. Ja, vi är svaga och det är ett konstaterande så gott som något och viktigt att göra. Samtidigt är det inte läge för bortförklaringar. För någon vecka sedan såg jag bordtennis från Singapore. Jan-Ove Waldner, en av Sveriges främsta pingisspelare genom tiderna var expertkommentator. När dagens svenske stjärna Truls Möregård missat ett slag och tittade ner på sitt racket konstaterade Waldner lite finurligt: - Det är samma som på min tid, det är gummits fel.

Jesu recension och konfrontationen

Detta släkte, som inte vill tro, var Herrens recension. Och lät sända efter pojken.

Jesus gjorde analysen vilket inte var så svårt, för det blev en synlig konfrontation när pojken kom i närheten av Jesus. Den orena anden slet och rev i honom, han tuggade fradga. Den här stackars grabben hade gått genom eld och vatten, demonen hade plågat honom så fruktansvärt. Pojken citeras inte, han säger ingenting vad vi vet, troligen hade han varit stum hela sitt liv. Jag undrar så, vad hade den här killen sagt om han varit med oss här idag? Igår sprang jag en liten runda, då fick jag det sagt, och fick då se den här skylten precis när jag grubblade över evangelieberättelsen.

Den klassiska dialogen: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Ja, du goa stackars kille från Markusevangeliet, om din kropp kunde prata vad skulle den säga? Det finns så många som har tystats ner, tillmätts epitet och ja, demoniserats. Inte minst i vår kultur är vi snabba på etiketter men det har väl alltid funnits där. Mitt i allt detta kommer en av evangeliernas mest kända och klassiska dialoger. Pappan säger till Herren, om han kan, att förbarma sig över pojken och hjälpa dem. Jesus svarar retoriskt: - Om jag kan? Och så kommer det: - Allt är möjligt för den som tror. Pappan svarar: - Jag tror. Hjälp min otro.

En gång var jag i Jönköping och hade blivit hemkallad till en äldre missionär som blivit sjuk. Han ville att vi skulle be för honom. När vi sagt amen, sa han: - Nu ska ni be med tro också. Vi fick be om igen!

Vad är tro? Inte känsla, utan Golgata

Detta med tro. Det är inte kunskap, det är inte stämning, det är inte moral, det är inte känslor. Det är en annan substans, den som rår på demonerna. Jag tror att det fungerar ungefär som med förlåtelsen. När du frågar en god lutheran när han eller hon blev frälst är det inte otroligt att personen svaras: För tvåtusen år sedan! Med omvändelsen är det så att vi egentligen varit förlåtna hela tiden men när vi vänder om tar vi emot och förstår verkligheten. Vi är förlåtna! Så fungerar tron. Den har inte med stundens eventuella upphettade stämning alls att göra, den har med Golgata seger att göra. Allt är möjlighet för den som tror, tror på Jesus, tror på hans fullbordade verk på korset.

Lärjungarnas förvirring efter miraklet

Nåväl, händelserna gick vidare. Jesus talade strängt till anden, den lämnade pojken liggande som livlös. Och då bevisade lärjungarna, eller ska vi säga kyrkan, att mycket fortfarande fanns kvar att lära när det gäller vem Jesus är och vad han kan göra. Trots att de sett befrielseundret alldeles nyss var de nu övertygade om att pojken var död! Man häpnar.

“...de flesta sade att han var död.” Alla dessa mänskliga domar…

För bara någon vecka sedan intervjuades en företagsledare i tidningen Chef och han konstaterade något som gäller många och ofta:

Den sorten kräver bön

Efter allt detta ville nu lärjungarna prata lite med Jesus. Man kan väl säga att det var på tiden. Men inte offentligt förstås, deras egen utvärdering skulle ske vid sidan. Pojken och hans pappa, ja, då skulle det fläkas ut men inte när lärjungarna skulle förstå sin del i processen. De fick svaret att den sorten endast kunde drivas ut med bön, och som det står i en del texter: med bön och fasta.

Ja, allt är möjligt för den som tror, för den som ber.

Det är när allt är omöjligt, vi ändå har bönen kvar. Att be är ju ett konstaterande att vi inte klarar oss själva. Bön är en andlig substans som kan innehålla många dimensioner. Dimensioner av vila, tacksamhet och frid. Men också av förbön, andlig kamp och befrielse. Och i befrielsen blir bönen ett kraftfullt budskap riktat direkt till den onda anden. Dagens text är ett exempel på befrielse.

För några månader sedan besökte jag ett möte där inbjudan till förbön handlade endast om detta, om befrielse. - Ni som är under attack, ni som är under betryck, ni som känner av den andliga kampen och behöver befrielse, välkomna fram, sa kvinnan som predikat. Flera hundra rusade fram. Det fanns inget skamfullt i konstaterandet av den brutala verklighet många kämpar med. Djävulen är vred står det, det kan lugnt konstateras med hjälp av närmaste nyhetssändning men också i den fruktansvärda kamp som sliter och river i många.

Barnens röst och lärjungarnas tystnad

Även om vi, precis som pappan, kämpar med tron så kan vi ändå fortsätta be. Och det finns många barn som behöver återfå sin röst, som behöver bli befriade på många plan. Och lärjungarna, alltså vi troende, lär nog behöva lära oss att förstå en del, inte minst att veta när det enda man kan göra är att be och inte döma.

Berättelsen avslutas med att de går vidare och att Herren berättade att han skulle dö och uppstå igen. Lärjungarna förstod inte och de vågade heller inget fråga. Lärjungarna är väl som vi tyvärr ofta är. Vi vill gärna fråga om det har med oss själva att göra men när det har med Jesus att göra blir det lätt lite tyst.

Vad skulle pojken säga?

Jag skulle så gärna vilja lyssna till vad pojken hade haft att säga. Om sitt liv, de fruktansvärda åren men också om mötet med Jesus. Om hur det kändes när han låg där på marken och Jesus tog hans hand och reste honom upp.

/Daniel