Ovan där Opel här

Några tankar om dagarna mellan himmelsfärden och pingst.

Yngsta har skaffat en Opel, en liten med möjlighet att fälla ner taket. Att det blev just en Opel visar på barnens självständighet. Jag är nämligen uppvuxen med en aversion mot just det bilmärket och har ärvt och odlat de åsikterna som mera är att jämställa med en långtgående övertygelse. Lånade bilen och skulle köra hem den vana vägen från tennishallen kvällen före himmelsfärdsdagen och det immade igen så att jag funderade över om jag möjligen, likt Gustav II Adolf, skulle förvirra mig in i fiendelägret genom att nå någon refug. Dimman i Lützen framstod hanterbar. Med uppfällt tak märktes att fläkten inte fungerade. Så, på himmelsfärdsdagen, efter stretchad eller snarare vriden kropp med nedmontering av handskfack och annat kom så den avsomnade fläkten loss till slut. Den hade kärvat ihop och jag kunde se att en lödning på en spole hade lossnat. Min granne var hemma och med inte bara ett par utan två par läsglasögon, hjälpte han mig att smörja upp fläkten och löda spolen. Kupéfläkten drog igång och efter motsvarande krångel sitter nu det mesta på plats igen.

Det finns i grunden två fläktar i en bil, kylarfläkt och kupéfläkt. Det går att argumentera för att motorfläkten är mer avgörande än motsvarigheten för kupén. Men den som saknar en fungerande kupéfläkt vet också vad saknad är.

Det är alltid femtio dagar mellan påsk och pingst, mitt där i finns himmelsfärden tio dagar före pingst. Dialogen precis före himmelsfärden mellan lärjungarna och Kristus andades besvikelse och känslan av grusade förhoppningar. Man kan ana frustrationen: Skulle det inte vara mycket lämpligt nu att upprätta nationen Israel och så tänker du dig upp dit? Ska du lämna oss med Herodes kvar på sin lydtron till Rom så att vi fortsatt hålls förslavade fast vi är i vårt hemland och Pilatus trupper kränker oss i varje gathörn? Du får det säkert bra ovan där men vi har bara en immig Opel här! Typ…

Kristus lämnade.

Det finns mellandagar som dessa. Mellan löfte och fullbordan en mängd frågor om vad det är som ska bli. Mellandagar som blir en ovälkommen paus, allt annat än vilsam. Tillbaka till övre salen väntande i bön men igenimmat som i en bil utan fläkt. Allt rullar på, själv ser man inte vägen.

De fick löfte om kraft och de fick en beskrivning om att bli vittnen. Jo, de skulle få säga något men det skulle inte vara slagord och de skulle göra något men det skulle inte vara med svärd i hand. Vittna, inte döma. Kraft, inte våld. Anse, inte tycka. Det finns så många dialoger som aldrig blev avslutade, relationer som aldrig klarades upp. Det gör ont, det är dimmigt, det är immigt, det går knappt att se vägen. När ansikten inte får mötas, när kroppar inte får famna om.

Mellandagar.

Vad ska man göra de där frustrerande väntande dagarna? Det sägs att lejon gör av med mer energi än vad de får om de jagar små djur. Lejon behöver något rejälare. Vi har svårt med näringskedjan i det vilda men det är så det fungerar. Under mellandagar finns det risk att det enda man ser är immiga rutor och det enda man jagar tar mer energi än det ger. Det som skulle vara den första instinkten blir den sista utvägen. Så försöker vi ta i, bränner kanske koraner och människor. Men ska något alls brännas får det vara av det egna man själv tar initiativ till. Rensa din egen sökhistorik, elda din egen villfarelse. Låt oberoende döma. Indignationen över andras svagheter kan vara en illa dold avundsjuka. Vi dömer så gärna andras synder, särskilt när de är andra än våra.

I mellandagar skiljs det nöjda från det förnöjda om det går väl och det missunsamma har ingen plats alls, självreflektionen förbereder för det stora. Aldrig nöjd, alltid förnöjd, driv framåt men utan klaustrofobi. Det är inte det enklaste att skilja åt. Det är mycket ovan där och Opel här. Frustration och längtan i samma kropp. Allt är inte dimma, en hel del är imma. Det ena är en förutsättning, det andra ett problem. Förutsättningar får man förhålla sig till. Problem kan lösas men enkelt är det inte.

En stillastående fläkt är en motsägelse, en provokation i en igenimmad kupé. Han tog på sig två par glasögon, grannen. Lödningen blev bra. Fläkten snurrade igång. Jag gillar ändå den där Opeln lite. Motvilligt men ändå, den kan ju lyfta undan taket men de flesta dagarna behövs fläkten.

De stod länge och tittade uppåt, bortåt där ovan. De visste inte då, men tio dagar låg framför av igenimmad kupé och kanske möss att jaga i diskussioner lärjungarna emellan. Det kan kännas som att man behöver två par glasögon. Ett par för att se ovan där och ett par för att se vilka vi är här. Det kan hjälpa om inte annat för att skilja på dimma och imma.

Det var ju ett annat rike som skulle komma och när det kom så kom det med besked, inte som en fläkt utan som en stormvind.

”De som hade samlats frågade honom: »Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?« Han svarade: »Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.« När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn.”

Apostlagärningarna 1:6-9

Snart är det pingst.

/Daniel