Premisser och väsentligheter

Reflektioner efter Bulgarienresa.

När jag såg den var det ju något jag kände igen, ändå tog det nästan hela mötet innan jag riktigt såg det: Framme på altarbordet i den lilla bulgariska kyrkan låg en svensk pepparkaksburk.

På flygplanet hem efter en helg i Bulgarien kom jag att läsa en bok jag hade tillgänglig i telefonen. Full av intryck efter fyra dagar av möten med människor var det som att jag letade efter något sätt att beskriva känslan av de sammanhang jag varit i. Det blev som sagt många intryck och jag tror att jag fick hjälp från lite oväntat håll att sätta ord på dem.

Lars Gyllensten (1921-2006) den svenske författaren och akademiledamoten, plockar upp mycket intressant i sin bok Så var det sagt, om författare och andras skrivande i en samling texter. Han relaterar bland annat till den danske prästen Kierkegaard och något han skriver om i en opublicerad men tillgänglig text. Kierkegaard talade om premissförfattare och väsentliga författare. Den sortens dualism funkar på mig. Premisser och väsentligheter. Kierkegaard, enligt Gyllensten, menade att premissmänniskor ägnar sig åt ”mänskligt falskspel, eskapism och skrävel”. Man har premisser för att leva men man kommer liksom aldrig dit. Premissförfattarna klarar sig, de tillgodoser nutidens behov och svarar som man ska. Väsentlighetsmänniskor däremot, skulle aldrig sälja sig så. Väsentlighetsmänniskor vet att de ofta inte är i majoritet, att det de har att säga eller skriva inte alltid uppskattas när det görs men ofta längre fram. Min tolkning där i flygstolen blev att väsentlighetsmänniskor tar fokus på det som gör livet värt att leva, inte det som gör att man uppfyller allas premisser för stunden.

Det hjälps inte men det är ju inte första gången för mig eller bara jag som upplevt att människor som inte alltid har det så enkelt materiellt sett, ändå är förnöjsamma på ett vackert närmast bedårande sätt. Tacksamma och glada för att få besök. Utsatta för diskriminering men själva gästfria.

Det känns som att jag varit med väsentlighetsmänniskor där i Bulgarien. Inte minst att få möta dessa romer och höra deras innerlighet, den inre intuitiva andliga utlevande både nöden och glädjen och som kännetecknar det jag upplevt av romsk spiritualitet. Det finns inte mycket av dömande i en lovprisande romsk församling. I en av kyrkorna såg jag som sagt att det fanns en lite udda sak på altarbordet. Det var en svensk pepparkaksburk från Annas. Efter mötet frågade jag lite om burken. Svaret var det jag anade. En röd fin, svensk pepparkaksburk med uppgiften att vara kollektbox. Kanske kan det exemplifiera lite av det jag försöker säga om väsentligheter.

Efter den här helgen har jag ingen ny predikan att publicera. Jag får erkänna att jag använt mig av fyra tidigare använda sådana, nu i församlingar med både traditionellt bulgariska och romska församlingar. Jag vänder hem till Västerås och Sverige och jag vill göra ett inre försök att bevara värmen av att ha fått känna av något väsentligt och äkta. Fritt från premisser men fullt av väsentligheter.

För det finns något väsentligt i en tom upp och nervänd pepparkaksburk som berättar om behov och svaghet men också om bevarad kärlek, hopp och tro. Premisserna kan säkert samspela med och vinna av makten men maktlösheten bär ändå på det mest väsentliga, att veta att man behöver hjälp, Guds hjälp. Svaghet föraktas så ofta men i Bulgarien såg jag en styrka mitt i det vi kan anse vara svaghet som jag tror vi skulle må väl av att ta in.

Det vackra i bevarad kärlek och frimodighet att i alla fall få be, detta mitt i allt som kan vara svårt och nedtystande för utsatta människor. Det berör. Jag mötte engagerade människor och min värd som tolkade allt var också en god tolk till att förstå lite mer om landet och folket jag besökte och kanske också lite mer om mig själv.

/Daniel

Besöket i Bulgarien har också lett till en krönika i Bulletin, publicerad idag.