Den rike mannen och Lasarus
Det var en rik man som gick klädd i purpur och fint linne och levde i fest och lyx varje dag. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rikes bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår. Så dog den fattige, och han fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida.
Även den rike dog och blev begravd. I helvetet, där han plågades, lyfte han sin blick och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham! Förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa sin fingertopp i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i den här elden. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst här, medan du får plåga. Och dessutom är det satt en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte ska kunna det, och inte heller kommer någon därifrån över till oss.
Mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till plågans plats. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.”
Lukasevangeliet 16:19-31
Det är ju en grymt bra låt med Prince: Purple rain. Artisten har själv sagt att orden kommer från den dag när det ska vara blod i skyn, den yttersta dagen. Det är som att Prince brottas med kärleken till Gud och till kvinnan på samma gång i sina texter. Dagens evangelietext har den där färgen med, som finns i de bibliska texterna men kanske inte direkt säger så mycket till oss. Om det regnade purpur, purple rain, då var det mycket pengar i rörelse. Det var färgen över alla andra färger, med ett signalvärde av makt och rikedom de flesta bara kunde drömma om. Med ett kilopris dyrare än guld.
Livet kan beskrivas också med färger, regnbågens skala finns där men också det svartvita och det vardagligt gråa. Men så finns också purpur. Det är en rödlila färg och den hämtades upp ur snäckor i havet, därav det höga priset. Tusentals snäckor krävdes för att färga en enda klänning.
I vår text finns vad jag väljer att kalla en imaginär berättelse eller en profetisk vision. Jag tror inte att det är en historisk eller framtida verklighetsskildring i första hand och jag tror inte att det heller är en klassisk liknelse. Vår text liknar mer texterna i Uppenbarelseboken. Och i den boken finns också purpurn.
I Uppenbarelseboken möter vi purpur igen, men nu i en ännu mörkare skepnad. Där beskrivs ”den stora skökan”, Babylon, som en kvinna ”klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld och ädelstenar och pärlor”. Här är purpur inte längre bara en mans lyxkostym. Det är ett system. Ett världsomspännande system av makt, kommers och andlig otrohet. Babylon står för en världsomspännande ordning som förför människor med lyx och makt, men som i grunden är tom och dömd att falla. Babylon är allt det det himmelska Jerusalem inte är.
När Babylon faller, gråter jordens köpmän. De sörjer över henne, för ingen längre köper deras laster. Och vad står på deras listor? ”Guld och silver, ädelstenar och pärlor, fint linne och purpur, siden och scharlakan.” Köpmännen som blivit rika genom henne står på avstånd, skrämda av hennes plåga. På en enda timme har all denna rikedom ödelagts. Purpuren i Uppenbarelseboken är en varning mot att låta rikedom, konsumtion och makt bli ens egentliga trygghet. Att vara rik inför Gud handlar om att inte låta sig förföras av Babylons purpur.
Tillbaka till evangelietexten. Vi får veta att både den rike mannen och Lasarus dör. Lasarus, vars namn betyder Gud hjälper eller den ende som hjälper är Gud. Och de kommer till hades, dödsriket, som här översätts till helvetet för den rike mannen. Det finns ett avgrundsdjupt svalg mycket större än Helvetesgapet i Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Den rike mannen fattar att han är körd, hans vardag i lyx var nu ett evigt helvete. Lasaros som inte fick hjälp av någon, fick hjälp till sist, av Gud. Abraham dyker upp i berättelsen och den rike mannen vädjar till honom. Han som hade tagit med sin son Isak upp på Moria berg, sitter nu med Lasarus i paradisets höjd och tittar ner mot den rike, tidigare purpurklädde mannen. Vi får inte veta någonting om vad varken Lasarus eller den rike mannen egentligen ägnat sig åt i livet men vi förstår att Lasarus varit i ett så utsatt läge att till och med hundar slickade hans sår, han kunde inte värja sin svaghet mot någon eller något. Och den rike mannen lyfte inte ett finger. Han gjorde ingenting för att hjälpa den med öppna sår. Att inte göra någonting är att göra en stor synd, när nöden ligger på vår trappa.
När evangeliet första gången kom till Europa så hade det med purpur att göra. Entreprenören Lydia, handlade med just purpurtyger (Apostlagärningarna 16:14). Hon hade det gott ställt och hon lät döpa sig. Hon gjorde allt för att stötta aposteln, var gästfri och generös. Den rike mannen tog. Lydia gav.
Purpur. Rikedom. Till vilken eller vems nytta? I insikt om vems den gåvan egentligen är? Den rike mannen levde i fest och lyx varje dag. Lasaros längtade efter att en enda gång få äta sig mätt. Den självförhärligande lyxen stod mot en persons längtan efter något lite mänsklig värdighet i ett mättande mål mat.
Den pressade, såriga, infekterade Lasarus fick till slut Guds hjälp. Det är som att hans sår höljs av Kristi klädnad. Det står att de romerska soldaterna som korsfäste Jesus klädde honom i en purpurröd mantel (Johannesevangeliet 19:2). Det var föraktfullt och förnedrande. Men just där, mitt i det hånade finns en färgad, blodsfärgad linje, genom hela frälsningshistorien.
Den rike mannen hade purpur på kroppen men fattigdom i själen. Lydia hade resurser, men lät dem bli till gästfrihet och hjälp. Frågan är därför inte bara vad vi äger, utan vad det vi äger gör med vår blick.
Ser vi Lasaros vid porten? Ser vi människan vars sår inte längre väcker vår uppmärksamhet? Ser vi hur ett helt Babylon kan byggas av vår likgiltighet?
Och ändå slutar inte evangeliet i vår förmåga att se. Det slutar hos Kristus. Han som själv kläddes i purpur som en hånad kung går in i människans utsatthet. Han bär vår skam, vår synd och vår skuld. Han ger inte en falsk trygghet i rikedom, utan en tillhörighet som ingen död kan bryta.
Låt därför inte den egna purpuren bli det du gömmer dig bakom. Låt den bli en gåva till någon annan. Det du har fått, kan bli till hjälp för någon annan. Och när allt annat faller bort är det Kristus som klär oss i nåd, blodsfärgad nåd.
Att vara rik inför Gud är att gömma sig under Kristi purpurfärgade frälsarmantel.
/Daniel
Det är spännande att hitta spår av sökande, av Bibeln och andlighet i sekulära låtar.
Jag önskar att de sånger och lovsånger som skrivs idag skulle innehålla mer djup, mer poesi, mer av Bibelns anda. Inte bara upprepningar.
Gud hjälp oss vara glada hjälpare och givare, inte av tvång och rädsla