Queerteologi och pingstteologi
Likheter och väsensskillnad.
När jag läste en kurs om biblisk sexualitet på Lunds universitet var queerteologi själva förhållningssättet till kursens innehåll. Mer än en gång slogs jag över hur lika pingstteologins och queerteologins processande faktiskt är. Ändå är det väsenskilt, jag återkommer till det. Queerteologin aktualiseras nu inom den frikyrkliga utbildningsinstitutionen ALT genom att man publicerar en artikel i sin egen tidskrift Hybrid. Jag tror att man kan konstatera att ansvariga personer på ALT kände till textens publicerande.
En sak som är viktig att notera är att det queera är annorlunda än att flytta över det som varit accepterat inom heterosexualitet till homosexualitet, exempelvis att kunna gifta sig, bilda familj. Queerperspektivet kan vara positivt till samkönade vigslar som exempel men har egentligen inget sådant fokus: Att överta det heteronormativa och göra det tillgängligt för homosexuella är inte ett primärt queert förhållningssätt. Det tillhör mer hbt-rörelsen.
Det queera ögat däremot, ser process viktigare än positionering. Och där finns en stor likhet med pingstteologin. Inget har förstört ett “pingstigt” sätt mer än fundamentalism och ett vad jag kallar råevangelikalt perspektiv. Pingstteologin är inte positionerande, den är också processuell. För den som läser Bibeln med öppenhet för Andens tolkning uppstår en ganska fri möjlighet att ta emot och tillämpa det eviga i nuet.
Jag tror det kan vara en hjälp i samtiden att komma ihåg vad som är pingstteologins källa som är tron och vad som är queerteologins källa som är rättigheterna. I rädslan för att sekulariseras tror jag att sanna vänner av pingsten går bort sig om man springer från det man benämner liberalteologi till ett fundamentalistiskt sätt. Det queera perspektivet riskerar att plocka bort Guds kraft att förvandla ur ekvationen och det fundamentalistiska perspektivet riskerar att beröva bibelläsaren på de djupa skikt och lager av andlig välsignelse som ligger nedlagt i Bibeln när än den blir läst. Det finns alltså många vägar att komma fel på här.
Såväl det queera som det pingstiga är flerdimensionellt.
I dagens teologiska landskap framträder ofta frågor kring identitet, makt och frihet som centrala teman. Queerteologin har under de senaste decennierna vuxit fram som en kraftfull röst som ifrågasätter fasta normer och öppnar för en pluralistisk förståelse av kön och sexualitet – inte som något givet utan som något ständigt i rörelse och omskapande. Teologen Judith Butler, exempelvis, menar att kön inte är en essens utan något vi gör, en repetition av handlingar, och filosofen Michel Foucault visar hur sexualitet och kroppslighet är historiskt och kulturellt konstruerade i relation till makt. Queerteologin tar sig därför an Bibeln med en kritisk blick och vill dekonstruera den heteronormativa makt- och moralordning som präglat både samhälle och kyrka. Den är en teologi som ser identiteter som flytande, processuella och alltid inbäddade i maktrelationer, med en stark betoning på människans rättigheter och frigörelse från exkluderande normer.
Samtidigt kan vi se att pingstteologin också rör sig i en frihetens riktning. Den är dock väsensskild från queerteologin i utgångspunkt, metod och resultat. Pingstväckelsen bär med sig en stark kärlek till Bibeln och en tro på Andens verkan som leder till en levande och dynamisk förståelse av Skriften. Denna teologi är inte fastlåst i stela trosbekännelser utan präglas av en öppenhet där Andens vägledning och personlig erfarenhet ges stort utrymme. Pingstteologin vill förmedla liv och förändring, men det sker alltid med bibelordet och trons centrum som grund. Med en tydlig förankring i den kristna treenighetstron och gemenskapen framförs en tro som är fri, men samtidigt rotad i Gud och den kärlek som getts oss genom Jesus Kristus.
Den främsta pentekostala tolkningsfrågan är: Vad säger Anden till församlingen? Vad hör vi tillsammans, vad vi har fått ljus över tillsammans blir då naturliga följdfrågor. Eller “Will it preach?” som jänkarna säger ibland. Och det man fått ljus över innebär inte att någon annan har fel, det innebär bara att man själv inte fått samma ljus. Pingstteologin kan därför på samma gång vara ödmjuk och frimodig. Om den avstår fundamentalistiskt tänkande.
Det intressanta är att båda teologierna, trots sina olikheter, delar en längtan efter att befria från fixerade normsystem och att skapa rum för det levande och det oväntade inom tron. Man skulle kunna säga att queerteologin attackerar makten medan pingstteologin attackerar religionen. Queerteologin ifrågasätter normer kring sexualitet och identitet och vill förändra kyrkans och samhällets maktstrukturer. Pingstteologin meddelar en frihet i och med Andens frigörande kraft och personliga troserfarenhet som bryter med låsta dogmer utan att lämna Bibelns fasta grundval. Där queerteologin utmanar genom kritik och omförhandling, bjuder pingstteologin in till en process av andlig vägledning och förnyelse. Pingstteologin utgår från tron, queerteologin från rättigheterna.
Som kristna är vi kallade att förstå vår tro som något levande, öppet för Andens rörelse och villigt att reflektera över de maktordningar som kan finnas i våra traditioner. I mötet mellan queerteologins kritiska röster och pingstteologins betoning av levande Ande finns en möjlighet till ömsesidig förståelse och nyanserad dialog. Det handlar om att bära det mångfacetterade, plurala och transformativa i tro och identitet – och samtidigt hålla fast vid kärnan i evangeliet om en Gud som älskar oss i allt vårt väsen.
Det syns mig som att mycket av queerteologin bär ett rop om rättvisa, ett mänskligt perspektiv på de heliga skrifterna som man ofta uppfattat vara “text of terror”, att bibelord använts till förtryck. Pingstteologin lyfter Bibeln kärleksfullt och likt den judiska traditionen vill man välsigna Torahn innan man studerar den och dess innehåll blir levande för den som tar emot det men med insikten att bokstaven när den står för sig själv dödar så som Paulus också anger. Också pingstförkunnelsen bär i sig befrielselängtan.
Queerteologin är inte min men jag tror att det finns ett rop värt att lyssna till från dess företrädare om än jag sörjer över att maktteorier där ofta ges mer tyngd än det exegetiska hantverket. I kurslitteraturen jag läste kunde jag till exempel läsa att Jesus var bra och Paulus dålig, det kändes klent som teologi. Det blir då mer eisegetik (viljan att läsa in egna åsikter i en text) än exegetik (studie som syftar till att få fram ursprungligt innehåll). Den dag pingstteologin blir rigid och ska låsa fast sig i dokument kanske den tillfredsställer de som alltid sätter dogm framför människa, men man ska veta då att det man egentligen gör är att sätta dogm framför liv. Eisegetiken lurar runt hörnet även i en pingstteologisk praxis. Men sundheten uppstår där det andliga livet föregår läran, det bygger genuin förkunnelse. Det gör inte läran oviktig men det handlar om liv.
Det är förvånansvärt att Akademi för ledarskap och teologi lyfter fram bejakande queerteologi i senaste numret av sin tidskrift Hybrid. Det är svårt att se hur man kan motivera detta med hänvisning till akademisk frihet. Självklart ska queerteologi kunna finnas men det är inte en frikyrklig institutions som ALT:s ansvar att ta. Reaktioner från styrelseledamöter i ALT där man avfärdar queertexten endast mot praxis visar på en öppen konflikt i frågan. Kritik kommer att komma också mot en sådan hållning så som varande anti-intellektuell. Det är olyckligt om teologi avfärdas endast på reaktionär basis, bättre än så kan man. Och då kan man också värna enskilda lärares integritet utan att allt som processas måste publiceras.
Queerteologi kan vara intressant att studera men är inget för en pingstteologisk institution att bedriva. Det hade varit en rimlig hållning nu.
Idag uppfattar jag att det saknas ett genomgående svenskt pentekostalt tänkande som får prägla bibelsyn i studiet och praxis i förkunnelsen. Det räcker inte att oftast vara tyst och annars hänvisa till ett värdegrundsdokument som ryms i stort på en sida och som ingen antagit eller förankrat i praxis. Eller att låta alla möjliga hybrider grassera. Teologi kan man inte ducka. Och det sämsta av det sämsta är att låta staten sköta den teologiska processen via demokrativillkoren som nu gäller sedan den första januari 2025. Det börjar bli bråttom att välja väg. Framförallt är det angeläget och avgörande att vara öppen för Andens ljus över Skriften.
Queerteologin bör avvisas men inte avfärdas. Dess rop bör lyssnas till men gensvaret bör inte vara mer betoning av oss själva som människor, utan istället en ödmjuk bön om mer av Andens ljus över Ordet, till nytta för var och en.
/Daniel