Reflektioner efter debattartikel i Aftonbladet
“Det enda jag vill är att tillfredsställa dig” - exempel på hjärtskärande berättelse?
Det har nu gått ett par veckor sedan min debattartikel publicerades och här ges några reflektioner för att samla upp respons som kommit. Dubbelheten i responsen är talande och består i att jag blivit kontaktad av så många under hela den här perioden och också senaste veckorna som har egna erfarenheter av att bli utstötta ur sin gemenskap. Detta samtidigt som andra blir arga och provocerade för att jag alls vill ge min berättelse. Det kan lugnt konstateras att säkringarna går om och om igen hos vissa som inte drar sig för att uttrycka sitt hat och sin avsky. Sexualitet verkar upprörande även för de som anser sig moderna och upplysta.
Utstötningsmekanismerna
Mekanismerna vid utstötning är samma: Något har hänt, eller så har det pratats som att något har hänt som inte har hänt eller hänt på ett helt annat sätt än som det berättas. Fakta är inget krav hos den som hatar eller vill bevisa sig god för att dra igång ryktesspridning och förtal. Obekräftade uppgifter som sprids följer och exploderar snabbt. Det är kanske inget nytt under solen i sig men med all digitalisering ökar spridningen lavinartat. Trollkonton och förtalskampanjer är en verklighet också i kristenheten. Det är sorgligt att se. En hel del av detta sker i chattar och en del publikt. Samtidigt drivs en agenda av tystnadskultur där det faktum att såna som jag vill ge min berättelse är oerhört provocerande.
Aftonbladet publicerade en replik på min text. Den kom från personer som säger sig bekämpa skam- och hederskultur men som inte gör annat än driver just det i detta fall. Men jag är tacksam för deras replik på så sätt att den bekräftar min ursprungliga poäng: Vi har fått en historieskrivning där efterkonstruktionens känslor, maktspel och ideologi väger tyngre än fakta och rättssäkerhet. Det är som att vi glömt bort att den kollektiva erfarenheten av transparens och rättvisa måste gälla åt båda håll, inte bara när det passar en viss agenda.
Debattörerna har ägnat ett och ett halvt år åt att förnedra och håna mig, utan att någon gång ha velat ta in mitt perspektiv. De är snabba med att använda genusteoretiska och brottsrubricerande tillmätanden och ord utan att någonsin verka tänka att man kanske själv riskerar att begå lagbrott. Men de är ju de goda.
Debattörerna använder ett dokument jag skrev förordet till för att kritisera mig. Ett dokument som aldrig antogs utan var ett samtalsunderlag. Men på förekommen anledning kan isåfall nämnas att det innehåller flertalet riktlinjer, som hade avgörande betydelse för hanteringen av mig, som nonchalerades av min arbetsgivare initialt. Det är för de flesta självklart att ett policydokument gäller alla berörda men debattörerna måste ändå driva ett motsättande och ensidigt perspektiv. Om arbetsgivaren använt det dokument som faktiskt fanns antaget av styrelsen hade man fått vägledning att agera annorlunda. Men det är klart att om man har synsättet att den som är anklagad enbart ska hålla käften så blir det ju logiskt att agera enögt.
Många som egentligen inte vet något om denna process har, i likhet med debattörerna, uttalat sig och anser sig vara på tur att skriva historien. Historien om någon annan människa. Utsagor och texter från olika håll blir efterkonstruerade sanningar som kan vara ett potentiellt verktyg för argumentation. Luckan mellan sanning och symbolik skapar därigenom en maktkamp där etik, bevis och budskap om förlåtelse ignoreras.
Ideologin bakom
Jag ser återigen hur genusteori och intersektionalitet används som tolkningsramar, men Kristus – kärnan för kristen tro och liv – lyser med sin frånvaro. Under ytan är det mycket Marx, knappt något från Freud och inget från Kristus. Marxism med maktanalys, Freud med psykoanalys om sexualitet. Man driver resonemanget att en man i utgångsläget är skyldig och kvinnan oskyldig. I woketänkandets lustgård är det bara Adam som felar. Varför är det så svårt att tala om förlåtelse, försoning i stället för att driva in kilar mellan människor? Varför är det så frestande att fultolka budskapet i en text för att driva sin egen Me Too agenda? Jag var involverad i ömsesidiga relationer, dessa har jag inte förnekat när jag fått frågor om dessa. Jag kunde inte leva upp till idealen. Om hyckleriet ligger i det är vi nog alla hycklare i någon del av våra liv. Snarare, hyckleriet ligger i att totalt ignorera denna ömsesidighet i relationerna och min vilja att stå för felstegen.
Samtidigt beklagar jag den undervisning som debattörerna uppger att de fått. Det har ofta varit alldeles för trångsynt och kroppsfientlig undervisning i kyrkan. De som följt min undervisning genom åren vet att jag aldrig gått hårt fram oavsett den mediabild man försökt odla. Men sex är såklart intressant oavsett utgångspunkt, som en medlem i församlingen här i Västerås skrev: “Jag avskyr att de intima synderna alltid kommer högst i syndakatalogen”.
Debattörerna verkar inte se att de själva blir de nya moralisterna
Är en könsideologisk kamp alltid värd att ta även om det innebär att en människa döms utan att vara dömd? Denna situation handlar inte om offer som inte haft makt att säga nej, kvinnorna har ju bevisligen haft makt att säga ja. Ett samtycke som i efterhand vänts till ett anklagande för att hantera en svår situation. Det är där någonstans som det absolut mest obehagliga visar sig - samtycke som efterkonstrueras till utnyttjande innebär att vem som helst kan bli förövare.
Ansvar
Jag har varit öppen med min brist och svaghet och bär det ansvaret. Men att jämställa relationer mellan vuxna människor – där både arbetsrättslig tvist och arbetsmiljöutredningar visat på samtycke – med övergrepp, är att tänja sanningen till ideologi. Ska verkligen varje man med inflytande per automatik vara förövare, och varje kvinna offer, oavsett om båda deltagit frivilligt? Gör man inte vuxna kvinnor till väldigt svaga individer och förminskar dem på så sätt?
Vad är “hjärtskärande”?
Kvinnornas vittnesmål är, enligt debattörerna “hjärtskärande”. Meddelanden från respektive kvinna såsom: “Det enda jag vill är att tillfredsställa dig” och “Allt du vill och lite till, om och om igen” - kan väl därmed sorteras in därunder… Det råder ingen brist på den typen av utsagor. Den andra kvinnan låste in henne och mig en gång på Älska Norrland och folk kom och ryckte i dörren. Jag tror att jag har fått femtio selfies från hennes bastu. Lättklädda bilder utanför dörren till mitt hotellrum i Lycksele. Händelserna och bilderna som finns att dela är inte få.
Inget har skett under själavård, kvinnorna är i fyrtioårsåldern och utredningar har visat på samtycke – varför då fortsätta med ensidig skuldbeläggning i något som mest handlar om agg och svartsjuka? Varför fortsätta sprida bilden av någon människa som en lögnare och förövare? Det var en surrealistisk upplevelse att en kristen församling gjorde en arbetsrättslig tvist till närmast ett sexualbrottsmål. Att sitta och höra helt osanna berättelser. Efterkonstruktionerna må vara hur hjärtskärande de vill men förändrar inget av verkligheten. Och domaren lät detta hända utan någon avgränsning, därav all offentlighet. Man hade kunnat konstatera olämpliga relationer i en fråga om arbetsrätt. Det var ju samtycke domaren konstaterade i domen sedan. Det är svårt att frånta sig känslan att den som anklagas dessutom ska pressas till tystnad medan efterkonstruerade berättelser ska fortsatt ljuda och hänga ut den hemske mannen om och om igen. Det är något som skaver när en människa kan fällas i offentligheten för något som hen friats ifrån i domstol - och dessutom hånas för att försöka förklara och försvara sig. Självfallet får jag kritik men förövardelen kommer ur ett felaktigt narrativ som inte bestod provet i utredningar. Det borde vara enkelt att genomskåda en styrelses behov att vinna en arbetsrättslig tvist och två personer med förståelig drivkraft att inte behöva stå för sin otrohet men där den anmälande första kvinnan hade agg som drivkraft. Ja, sen drog det igång. Hon kunde dock inte sitta kvar och lyssna när utredningsresultatet gavs av arbetsmiljöutredningen, vilket hon själv berättade i tingsrätten. Ingen av kvinnorna kunde se mig i ögonen i tingsrätten. Det är för att du är förövare, säger marxistanstrukna. Det är för att båda vet hur relationerna varit, säger jag. Med Hemmets väns selektiva och insinuanta liverapportering förlöstes ännu en våg av hat mot mig. Kvinnornas lögner, förstärkt av Hemmets vän. Jag har gjort många misstag, ett av de större var att jag anställde den första kvinnan, det kaos jag levde med för att minimera det dagliga dramat var förödande och jag såg det ännu en gång i tingsrätten.
Pastorer har applåderat kvinnornas mod att berätta. Det hoppas jag också gäller nu men med allt de sagt och gjort, som ovanstående exempel och många fler som finns att dela. Kanske man någon gång måste försöka tänka tanken att det kan finnas en orsak till att utredningar läggs ner och att de som genomförts konstaterar ömsesidighet. Det finns inte en enda situation av tvång, det handlar om svartsjuka att allt exploderade. Jag har aldrig lättat mitt bälte själv. Hur mycket man än har rätt att vara besviken på mig och hur mycket än en del hatar mig så är det ändå en orimlighet att dessa kvinnor spelade ut det som varit till något annat än ömsesidighet.
Familjen hade fått stöd om de distanserat sig
Min familj hade fått mer stöd om de vänt sig mot mig, det har heller inte varit så roliga signaler att få från kristna sammanhang. Kollegor som manat till lugn har förlorat uppdrag och känt av den cancelkultur debattörerna driver och har drivit mot mig under hela denna process. Dessa har publicerat påståenden om och om igen utan att någon gång fråga om min bild, jag är i stället blockerad från deras Instagram. Som sagt, man driver den skam- och hederskultur man säger sig bekämpa. De två arbetsgivarna spred brottsanklagelser till hundratals medlemmar och medarbetare, dröjde med att göra det till ett personalärende samt klippte och klistrade i arbetsmiljöutredningen inför tingsrätten. Media hörde av sig snabbt efter att jag blivit konfronterad med anklagelserna, de hade alltså spridits vidare. Så jag frågar igen: Vem är trygg när rubriker och känslor styr, och inte fakta?
Lisa Magnusson skrev i DN: Idag är allt ett oförlåtligt övergrepp. En man kan fällas i offentligheten för något han inte fällts för i domstol – och sen hånas om han försöker förklara sig. Vad hände med “oskyldig tills motsatsen bevisats”? Har vi bytt ut beviskrav mot känslor och rättsstat mot skampålar?
Det är inte att försvara olämpliga relationer att kräva nyanser, rättssäkerhet och gemensamt ansvar i ömsesidiga relationer. Det är inte heller att försvara det som verkligen är våldtäkter där tvång och våld förekommit, självfallet ska sådant beivras. I stället är det att försvara grundläggande rättsprinciper – och något så ovanligt numera som äkta jämställdhet. Hur arga en del än blir så måste det konstateras: Idag har kvinnor ett enormt övertag när det gäller att kunna anklaga män som förövare. Hela tidsandan och lagstiftningen har gått i den riktningen. Men detta kommer förhoppningsvis snart att vända. Vi har fått ett samhällsklimat med krig mellan könen och överfulla fängelser där män döms på utsagor i den s.k. samtyckeslagen. Som tidigare justitieministern och advokaten Tomas Bodström har sagt kommer vi inom några år att ha en skandal runt alla de män som sitter oskyldigt fängslade för våldtäkt. Om du anmäler någon för våldtäkt idag får du ut pengar på din hemförsäkring redan vid anmälan, du kan få stora skadestånd i domstol om din berättelse anses rimlig. Det finns alltså idag även ekonomiska incitament att anmäla någon för våldtäkt. Beviskraven i dessa mål är bland de lägsta i rättssamhället. Lägg där till såriga relationer, vårdnadstvister, otrohet etc. Och lägg sedan till cancelkulturen som i religiös form gör allt för att glömma syndaren och samtidigt allt för att aldrig glömma dennes synder.
Utstötningsmekanismerna förskräcker
Mina inkorgar har fyllts med berättelser från människor som känt av centrifugalkraften i kyrkan. Tonårsföräldrar vars ungdomar fått sina liv förstörda på grund av ryktesspridning, medelålders som blivit mobbade av vad man trodde var kompisgänget, företagare vars liv har pulvriserats på grund av avundsjuka. Listan över utstötningsmekanismer i samhället är lång och smärtsam men den är närmast outhärdlig i kyrkans miljöer där orden är de motsatta. I detta har jag också haft en del och bär ett ansvar bakåt i tiden även om jag så här i efterhand är tacksam att jag har stoppat många fler häxprocesser än vad jag tagit del i sådana.
Med trycket som är idag är jag oroad att ensidiga krav där först kränkt vinner också kommer att kväva själva innehållet i evangeliet. Mönstret går igen i många frågor. Nej, låt oss i stället tala om ansvar och sanning – på riktigt. Jag har varit ärlig och bekänt mina synder, försökt ta mitt ansvar. För min del är det över, förtalet och ensidigheten omöjliggör framtidsmöjligheterna. Men för andras framtid och oavsett alla omständigheter som kan finnas och det angelägna behovet av att reda ut anklagelser, är korset en så mycket bättre samlingsplats än skampålen.
/Daniel