Sångerna, tillhörigheten och Eurovision i Malmö

Fundamentalismen vill alltid tysta frihetens röster.

En solig dag i det tidiga maj, trådlöst nätverk och för mycket ledig tid gör att man kan sitta i trädgården och använda tangenterna för textblivande.

Just trädgården gav två bilder idag. Den ena är två harar som har sitt boende under en cypress. De är en del av den lilla världen och välkomnar en nästan alltid när man kommer utanför dörren. Men nu växer gräset och trenden med att låta gräsmattan vara en äng har inte helt nått hit. Ändå blev jag fascinerad av ett talesätt om just ängar under ett besök i Tällberg vid Siljan i Dalarna.

”Äng är åkers moder”

Stig genom äng i Tällberg, juni 2023.

Det stod så på en skylt när stigen leddes genom ängsmark ner mot dalasjön. Innebörden handlar om att ängsmarken i det gamla bondesamhället gav bete till djuren vars dynga lades på åkrarna till gödning. Det gick åt mycket mer ängsmark än åkermark för att allt skulle fungera. Äng blev åkers moder.

Tillbaka till tomten i Västerås. Våra två harar har nu sällskap för säsongen av robotgräsklipparen. Vi får se hur maskin och djur kan samexistera, de känns lite hariga nu hararna. Den andra bilden från trädgården är mera en ljudbild. Det satt en duva på en gren intill och lät med det där dova och samtidigt behagligt vackra kuttrande ljudet. Duvan med sin sång. Man brukar tala om duvor och hökar, här är det duvor och harar.

Nåväl, nog för nu om den egna trädgården och så till Eurovision och så småningom till finalen i Malmö. När Charlotte Nilsson (Perelli) vann Eurovision 1999 så hände det i Jerusalem efter att den israeliska artisten Dana International vunnit året innan. En tid därefter var jag reseledare till Israel med en grupp och vi körde förbi där finalen hållits, inte så långt från parlamentet Knesset. Jag berättade lite om den svenska vinsten och sjöng väl till och med nån strof på vinnarlåtens engelska titel: Take me to your heaven. Det skulle jag inte ha gjort, det är ju en kärlekslåt. De mest fromma deltagarna i bussen uppskattade inte alls att jag var så uppdaterad på Eurovision i allmänhet och att jag dessutom kunde sjunga en strof på en schlager, det var för mycket helt enkelt.

By European Broadcasting Union - Eurovision Song Contest official website, Public Domain, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=16807202

Nu är det dags för final i Malmö. För egen del tillhör Charlotte Nilssons vinst ett av de sista tillfällen jag alls hängde med i den stora musiktävlingen. Nu har jag väldigt dålig koll men musiken är fortsatt en stark kulturbärare och stora evenemang kan locka till att användas för politiska syften. Att jag inte gillar Eurovision sådär mycket ger ingen grund för tankar att evenemanget borde bojkottas. Nu finns de som vill bojkotta Israels medverkan på grund av situationen i Gaza. Det finns så mycket laddning i luften åt olika håll. Artister hoppar av kringevenemanget för att man inte vill identifiera sig med något där Israel också medverkar. Det finns antisemitiska strömningar som riskerar säkerheten för Israels artist i finalen. Polisen har beskrivit hoten mot Eurovision i Malmö i en rapport, hotbilden är bred och skulle kunna innebära attacker som känns avlägsna ett nöjesarrangemang. Det är sorgligt och väldigt allvarligt.

När musik och kultur görs till polariseringsredskap lär inte många få sjunga någonting till slut, i varje fall lär ingen lyssna. Det är den fundamentalistiska ådran som vill tysta sångerna och om inte det går så försöker man förstöra dess spridning. Om det är på en turistbuss i Jerusalem eller på Eurovision i Malmö, om det är cancelkultur i full blom eller woketänkandet som anser det rätt att kränka och tysta om man själv har rätt enligt sin egen definition och någon annan fel enligt samma subjektiva måttstock. Nej, moral och patriotism går inte så bra ihop, menade Aldous Huxley.

“The moral standpoint and the patriotic standpoint are systematically incompatible.”

Alasdair MacIntyre

Citatet kommer från boken Is Patriotism a Virtue? av Macintyre och fritt översatt betyder det: Den moraliska ståndpunkten och den patriotiska ståndpunkten är systematiskt inkompatibla. Alltså, sympatierna kör över vad som är rätt och fel, gott och ont. Man vägrar se båda sidor. I wokerörelsens lustgård är det bara en som syndar fast det fanns två. När folk strider om makt och mark begås många brodersmord och självfallet är de egna felen inte fel utan endast försvar medans motståndaren begår övergrepp. Sympatin trumfar moralen. När sympatierna sedan går över i fundamentalism är det bara en tidsfråga innan detta rättfärdigar att tysta genom att döda.

Fundamentalismen är fruktansvärd i vilken skepnad den än visar sig. Den går över lik, rättfärdigar hat och gör världen liten och trång. I fundamentalisternas värld ska man själv sjunga sina marsch- och kampsånger men man uppmanas aldrig att lyssna till någon annans sång.

Nej, antisemitismen måste bekämpas oavsett om den har politiskt präglade rötter eller om den kommer från människor med rötter i Mellanöstern. Låt det vara självklart att i Sverige får man gärna sjunga också om man kommer från Israel. Den israeliske författaren Amos Oz skriver i Hur man botar en fanatiker om berättelser som den framkomliga vägen i den så svåra konflikten i Mellanöstern. Efter 210 dagar sitter fortfarande 133 personer gisslan hos terrororganisationen Hamas. Samtidigt går Israel hårt fram i Gaza för att befria gisslan. Nog behövs det berättelser och genom sångerna berättas om livet nu och kanske också om vår himmel, både om plågor och drömmar.

När man lyssnar på någon annan som sjunger och gör det tillsammans så hör man ihop. Det är väl själva innebörden i ordet tillhörighet. Vi hör ihop, vi hör till. Man borde låta sångerna sjungas om inte annat för den stora tillhörighetens skull. Som en duva kuttrar i en trädgård där harar störs av robotar, som stigar genom ängar ämnade att bli till åkrars moder. Vilka har slutat sjunga i din omgivning? Vilka röster har tystnat eller tystats? Vad är det som inte hörs när du lyssnar? Det som sker i stort sker i smått. Utan sångernas ängar finns till slut inga bördiga åkrar att bruka.

Man skulle önska att det hade funnits ledarskap som inte alltid var så förskräckligt ängsligt, eller om då bildspråket tillåts, inte så hariga. Låt folk sjunga, beskydda rösterna även om de kommer från ”fel” håll. Friheten tystnar ibland men den tystar aldrig.

Duvor och harar, ängar och åkrar, schlager och politik, det är mycket som kan ge eller dra ifrån tillhörigheten. Inte minst vi som bekänner oss som kristna borde vara de första att värna friheten för alla oavsett om dessa delar vår tro eller inte. Evangeliet om Kristus är primärt ett erbjudande om liv, ett exklusivt sådant men ändå inte ett argument i en debatt.

Det måste vara viktigare att leva för friheten och kärleken än att döda för idéerna.

/Daniel