Det är söndagseftermiddag, post-predikan och tåget ska strax börja bege sig. En solig augustisöndag också denna. Idag har jag för första gången i mitt liv spelat ett preludium i gudstjänsten. Det gick väl det också men jag tror inte det lär bli många repriser. Söndagens kyrkoårstema idag är Friheten i Kristus och evangelietexten den välkända berättelsen om att Jesus beskyddade lärjungarna när de ryckte ax och åt på sabbaten. Man fick plocka ax från grannens åker, men inte på sabbaten. Inte på vilodagen. Fariseerna var som vanligt närvarande med sina synpunkter men avväpnades ännu en gång. Människosonen är herre över sabbaten. Inte kungars kung, prästen, profeten, utan Människosonen. Jesus försvarade hungriga lärjungar. Mänskliga behov fick gå före lagparagrafernas tillämpning. På samma sätt som David och hans män, förföljda och uthungrade, åt av det bara prästerna fick äta, av de tolv skådebröden som låg framme en vecka innan de byttes ut. Traditionen berättar att de kunde vara väldoftande och färska i en hel vecka. Skådebröd har väl idag betydelsen något som bara finns till för syns skull? Folket behöver bröd. Även på vilodagen. Nog refererat från dagens predikan. Men ändå vill jag fortsätta att fundera över bröd, över bröd för gemenskap och bröd som bara blir skådebröd. Och mina tankar går till Fagersta och Israel.
Vansinnesdådet i Fagersta berör och pressar en hel nation. Sorg, vrede, uppgivenhet och hat. Det finns inget försvar för handlingen. Möjligen finns bakomliggande orsaker som triggat detta hat men inget av det rättfärdigar mord. En våg av sympatiyttringar, uttalanden, markeringar och positioneringar sköljer över oss efter en traumatisk händelse. Inget är ju fel i det men risken för skådebröd som stannar vid just positionerande är överhängande. Den som har känt av utanförskap och hamnat i svåra situationer och känt sig och varit jagad, anar den förtvivlan och svårstoppade smärta som de flesta vänder inåt i depression men som en del agerar utifrån. På riktigt måste vi bry oss och göra något. Empatin, medmänskligheten måste innebära bröd till den som hungrar. Bröd till den som svälter själsligt, relationellt. Bröd till den som annars äts upp av hat. Vad kan jag göra? Vad kan du göra?
Det gör ont i hela mig att regeringen i Israel nu bygger en galge för hängning av dödsdömda terrorister och detta med åskådarplatser. SvD rapporterade om detta häromdagen. Räknar in mig själv i raden av Israelvänner. Vi som följt folket med böner och tilltro till deras uppgift i Guds stora frälsningsplan behöver nu reagera. Även de vi menar vara del av Guds folk måste tåla kritik och väckas när man går för långt. Jag kan bara inte acceptera att man nu ska hänga människor till beskådan. Jo, jag förstår argumentet androm till varnagel. Men vår humanitet visar sig kanske främst i hur vi beter oss mot de vi innerst inne känner avsky eller till och med hat inför. När jag skulle resa till Iran blev jag varnad att jag kanske skulle komma att se människor hängda i lyktstolpar. Nu börjar Israel med detta. Fortfarande ser jag Israel som en demokrati och Iran som en religiös diktatur men att börja avrätta människor med mer eller mindre offentlig hängning är ett steg i en avhumaniserande riktning oavsett var det sker.
Det finns en linje från sabbatens bröd till den hungrande men totalförvirrade själen i Fagersta som begår mord, till den som hängs för allmän beskådan, en linje om vad som är skådebröd och vad som är bröd på riktigt.
Det behövs andlig väckelse. Det behövs präster likt Ebjatar, som lät David och hans män få äta skådebröden när de var förföljda och på flykt undan Saul som ville döda David. Präster som kan lagen, men som också och framförallt, kan dess princip. Att människan inte finns till för sabbaten men sabbaten för människan. I Matteusevangeliets version (kapitel 12) av händelsen med att äta ax på sabbaten talar Jesus om att Gud vill se barmhärtighet, inte offer. Hatbrott, våldsbrott, terrorism måste såklart bekämpas, rättssamhällets uppgift är stor. Men om vi betalar med vår humanitet genom att odla häx- och offerkultur kommer det att sluta i rättsosäkerhet, pöbelmentalitet och gatans parlament. Och vi som kristna riskerar att helt glömma honom som en gång offrat sig i allas ställe.
Det har blivit kväll här nu på tåget. En kväll då Fagersta gör ont i själen, Israel gör ont i själen, Iran gör ont i själen.
Visst, samhällsutvecklingen är en sak för sig men den påverkar innehåll och tonläge i kristna miljöer mycket mer än vad kristen tro idag påverkar samhället. Det kan inte bara vara skådebröd i kyrkan. De uthungrade måste få bröd.
/Daniel