Stenar och änder
Min morgonvana under pandemins mest intensiva tid av hemarbete blev att ta mig ut varje morgon. Jag springer gärna efter en boll eller ännu hellre slår på någon sådan. Ibland blir det en löparrunda längs Svartån, ibland upp i Rocklundaspåren eller via Vallby tillbaka hem över Pettersberg. Men att gå ut för att gå har liksom aldrig legat för mig. Videomötenas mängd och längd tvingade mig dock att börja dagarna med promenad, förvisso korta men alltid fina, för målet var alltid Djäkneberget.
Djäkne är ett namn för gamla tiders gymnasiestudenter när kyrkan stod för undervisningen och så finns en biblisk koppling till ordet diakoner. Diakoner ska hjälpa andra människor genom att utföra tjänster. Man kan ta in kunskap och göra något i samma veva, man kan vara student och diakon. Teori och praktik i samma lektion. Det finns med inom folkbildningen allt sedan den danske prästen Grundtvigs dagar. Genom att gå runt på Djäkneberget kan man lära sig mycket.
Alla västeråsare vet hoppas jag och många västmanlänningar i övrigt tror jag vet det, att många inskriptioner finns i stenarna på Djäkneberget. Där finns en mängd namn, en hel del nationalistiska anspråk och så finns det en del fromma stenar. Jag tror inte att världens mest kända stentavlor finns avbildade där, tio Guds bud, men jag har i alla fall sett de första tre versarna i Efesierbrevets fjärde kapitel från Bibeln. Paulus skriver där om att vara ödmjuk och mild, att behandla varandra med tålamod och kärlek och framförallt vara rädda om enheten genom att leva i frid med varandra.
Nåväl, jag gick mina tidiga morgonpromenader förbi många stenar men hade ändå störst intresse av änderna och även av grodorna med allt yngel. Stenarna är väl döda men kan säga något att ha med sig i livet. Änderna säger inte så mycket man kan kalla visdom kanske men de är fina att titta på. Flera mornar vilade änderna på gräsmattan vid den övre dammen, men de kunde också simma till den nedre. Lugnet änderna utstrålade kompenserades av aktiviteten under ytan. Simhuden ger sjöfåglarna deras effektivitet i vattnet. Lugn och aktivitet i samma varelse, riktningsgivande budskap inristade i död sten.
Även om jag oftast besökt Djäkneberget ensam har jag också haft med mig andra personer. Någon av bänkarna har fungerat som terapiplats för svårare och angelägna samtal än frågor om väder och om bilen går bra. När min mor var på besök från Småland, fick hon följa med på min runda varje dag. Samtalen kunde djupna behagligt efter den korta promenaden. Möjligheten att sitta ned en stund, mor och son, är sällsynt givet trettio mil mellan Västerås och Jönköping. Förhållanden i uppväxten, samtal om Björköby, vår hemby, och om någon satt blommor på pappas grav. Allt det är viktigt. Inte för särskilt många, men för oss.
Sven Lidman, en känd författare i sin tid, tillbringade sin barndoms somrar i Västerås och på Djäkneberget. Det var ju hans farbror, Sam Lidman, som stod för bergets omkring femhundra inskriptioner. Sven Lidman hade en av de främsta pennorna och hans verk gavs ut av Bonniers. Hans poesi hade mustighet och sensuella anslag vilket berörde människor. Sven Lidman kom också att bli predikant inom pingströrelsen där han blev en av de främsta ledarna tillsammans med bland annat Lewi Pethrus. Pethrus och Lidman blev så småningom motståndare i en uppslitande konflikt som påverkade hela rörelsen. Pethrus stod för entreprenörskap och verksamheter, Lidman ville en fördjupningslinje med reflektion och mystik. För mig framstår Pethrus och Lidman något som stenarna och änderna även om jag inte blir klok på vem som är vem. Lidman borde ju stå för stenarna genom sin farbror men ändå var nog Pethrus mer direkt och rakt på i sin kommunikation. Livfullheten och det obekymrade hos änderna känns igen mer hos Lidman men även Pethrus kan sägas ha varit något av en romantiker. Nog är det väl så med oss alla, att vi inte är helt lätta att etikettera och kanske ska vi just därför avstå det. Tyvärr kunde Lidman och Pethrus inte helt tillämpa inskriptionen från Efesierbrevet. Det blev mer strid än frid. Kanske borde de ha träffats på en av parkens soffor och tittat på änderna. De hade behövt Tomas Tranströmers ord om att det finns valv efter valv inom varje människa och att det inte är något att skämmas för. Färdiga blir vi inte, möjligen görs vi redo att möta nya dagar genom några steg av stillhet i en park.
Pandemin har varit en karaktärsdanande erfarenhet för individ och samhälle. Vi har alla haft en osynlig fiende som invaderat tänkande och inskränkt friheterna. Beslutsfattare har tvingats agera med mycket mörka scenarier i tanken. Många av restriktionerna är förståeliga även om jag tycker att rädsla är en sämre beslutsgrund än försiktighet. Vad innebär isolering för redan ensamma, vad händer när ungdomar blir av med möjligheten att utvecklas genom djäknetiden, förlåt studenttiden? Behov ställs emot behov och värderingar blir då avgörande. Den fysiska hälsan hålls högt i ett välutvecklat samhälle som vårt. Kanske den relationella och även den existentiella hälsan behöver få sitt fokus, om inte annat för att också den påverkar vårt välbefinnande. Kanske fler än jag skulle behöva gå Djäkneberget runt och sitta ned en stund för att hitta den livsrytm som är hållbar. Kanske finns den goda pulsen att hitta där bland människor, stenar och änder mer än i strikt konsekvenstänkande? Inom etiken ställs plikt mot konsekvens och blir lätt varandras motpoler. Ett långtgående konsekvenstänkande kan ge stora vinningar men riskerar också att förakta det svaga och den svage om nyttan för den stora gruppen blir den enda möjliga konsekvensen. Plikt, rättigheter, skyldigheter och konsekvens, är knappast lättnavigerade när de kommer nära och angår oss själva.
Det är värt mycket att leva i ett fritt samhälle där man kan få yttra sig om än genom inskriptioner på stenar. Inte håller jag med Lidman om allt, jag tycker nog han högg i sten nu och då men han håller mina och mångas tankar igång och det är stort. Det är värt mycket att kunna röra sig fritt och därför måste vi hjälpas åt att bekämpa pandemier och annat som begränsar, därför måste vi värna folkhälsan men också demokratin med sina storheter som yttrande- och mötesfriheterna.
Sällan kan man gå över berget och lekparkens gungor står oanvända. Om man har riktig tur får man se slåtter med hjälp av häst på den stora gräsytan. Ofta pågår något under dansbanans tak och den varma årstiden slår sig sällskap efter sällskap ner i gräset, inte minst elever och studenter. Valborg och nationaldag firas där och det är få restauranger jag hellre tar besökande gäster till än Djäknebergets. Mitt under pandemin behövde vi Djäknebergets påminnelse om livet vi vill leva, ett liv vi ibland delar med de vi känner och ibland med helt okända personer.
I den tidiga kristna kyrkan var diakonerna de som ordnade med sociala insatser. Dessa såg till att fattiga människor fick något att äta och hade något att klä på sig. Att lära och samtidigt hjälpa andra är en bättre livshållning än att använda kunskapens maktövertag till att förtrycka mindre vetande och de som har det sämre materiellt sett. Diakonens goda sinnelag kan hjälpa oss att reda ut våra relationer och söka att mogna genom kärlek till varandra, just det där som Lidman högg in i stenarna från Efesierbrevet.
Tillbaka vid datorn för ytterligare en dag av videomöten återkom sinnet ofta till morgonens korta vandring. Djäknebergets stilla men ändå pockande livspuls hjälpte mig att hantera de mest stillasittande och begränsade dagarna av pandemins första period. Jag tror jag lärt mig något av skillnaden mellan rädsla och försiktighet. I mitt liv behöver jag både stenar och änder för att hjälpa mig förstå mig själv och andra bättre. Det andliga mitt i det fysiska, det fasta mitt i det föränderliga, det starka mitt i det svaga. Stenar och änder har något att lära oss om livet vi alla längtar efter, ett liv fritt från begränsningar.