Strindbergs Påsk
Redan år 1900 skrev August Strindberg ett teaterdrama som kunde varit hämtat från våra dagar.
Inget verkar nytt under solen vad gäller den mänskliga existensens glädjeämnen och våndor. I Strindbergs Påsk får vi följa en dysfunktionell familjs dagar från skärtorsdagen till påskafton.
Pappan sitter fängslad för förskingring och dottern Eleonora är på institution för sin psykiska ohälsa. Sonen Elis måste försöka försörja familjen och fordringsägaren Lindkvist visar sig vara betydligt mer barmhärtig än någon kunde anat. Joseph Haydns musik om de sju sist sagda orden från korset bildar pjäsens musikaliska backdrop.
Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.
Här är din mor! Här är din son!
Idag skall du vara med mig i paradiset.
Jag är törstig.
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Det är fullbordat.
Fader, i dina händer befaller jag min ande.
Det är så många som kämpar med det vi benämner psykisk ohälsa. Det känns som ett stort och angeläget begrepp som får sammanfatta mycket av människans mående idag. Häromdagen skulle jag skjutsa min dotter till tåget och vi såg en ung välklädd kille så hög på narkotika. På plattformen X (Twitter) läste jag nu på morgonen en tråd där en ung man beskrev sina självmordstankar och det fanns mycket värme i kommentarstrådarna. Det är ganska enkelt och ofta logiskt att tänka att den friske ska hjälpa den sjuke, den nyktra den onyktra. Men det tänkesättet kan också spela svåra spratt och riskerar att den som anses svag inte får bidra med sin styrka.
Strindbergs Eleonora tillför så mycket till sin familj i de tunga dagarna. Det är hon som vidgar samtalet och konstaterar att brottet självt i sig är ett straff. Jag tror vi behöver hjälpa människor som mår dåligt men jag tror att vi alla har hjälp att få från människor som sliter med vardagarnas vanliga varande. Kanske är det psykiska illamåendet en sund reaktion på en sjuk samtid? Tänk om allt vårt mående inte är ekonomiskt, psykologiskt, socialt eller moraliskt kopplat? Tänk om det är själva existensen så mycket handlar om. Vad händer med oss om yta premieras och behoven omedelbart ska tillfredsställas i ett liv som skulle kunna beskrivas som en egenregisserad pjäs till bästa möjliga pris? Vilken diskussion skulle vi få om vi istället lät våra brister, ja rentav vår omoral och vårt mående lyssna på Haydns toner? När det uppkopplade samhället dömer hårt långt innan rättsväsendet hunnit säga sitt, förstärks en enda sak och det är skammen. Det kan finnas något avgörande i Strindbergs tanke som glimmar till när flickvännen Kristina säger till sonen Elis: ”Du vet ju inte om det är prövningar eller straff”.
Våra prövningar lär nog finnas kvar efter påsken också detta år. Men korsets berättelse viskar att straff kan bäras av den ursprungliga orsaken till vår existens. För den troende är orsaken till livet ingen mindre än Gud själv. Ofta tyngs vi av oro över vårt förflutna och blir till förlamning bekymrade över vår framtid. För mer än tio år sen sattes Påsk upp på Stockholms stadsteater, regissör då var den senare sparkade Dramatenchefen, Eirik Stubø. Jag tänker att regissören kanske själv behövde påskdramats påminnelse, jag vet i alla fall att jag gör det.
Kanske skulle allas våra beslut må väl av besinningens balans? I livets verkliga dramatik med faktiska skulder att betala är det inte alltid enkelt att avgöra vem som är skyldig till vad och vem som räddar vad, så ej heller hos Strindberg. Den fängslade pappan visar sig ha gjort goda gärningar. Fordringsägaren visar sig vara barmhärtig. Den sjuka dottern visar sig ha friska tankar. Kanske bildar bakgrundsmusiken den sanna framtidsgrunden. Korsdramat och uppståndelsen berättar om existens mer än moral, tillhörighet mer än åsikt. Människa går före norm, identifikation bryter isolation.
En av Sveriges allra främsta författare, August Strindberg, vilar under en korsformad gravsten med texten ”Ave o crux spes unica - Var hälsad kors, mitt enda hopp.” Strindbergs livsdrama avslutades med korset, i detta bestod till slut hans enda hopp.
Snart är det påsk.
/Daniel
Den senaste veckan har jag gjort två intervjuer i formerna av podd och video. Videon är ett samtal med Emil Gillsberg och Manuel Henriquez. Podden är ett samtal med Lisa Bjurwald, du kan se och lyssna om du så vill.