Syndabocken i den rena kyrkan

Om René Girard, Sam Allberry, cancelkultur och rädslan för den brustna människan.

Idag deltog jag i ett webinar om René Girard, den fransk-amerikanske litteraturvetaren, historikern och filosofen. Det var inte första gången jag stötte på hans tänkande, men det slog mig med en ny skärpa hur hans analys av människan inte bara är teoretisk, utan smärtsamt konkret.

Girards grundinsikt är enkel och obekväm: vi människor begär inte bara saker i sig själva, vi begär det andra begär. Våra önskningar är mimetiska. De formas i speglingar, i rivalitet, i en ofta omedveten imitation av den andre. Därför uppstår konflikter som inte bara handlar om sakfrågor, utan om identitet, position och tillhörighet. Vi vill ha men tål inte när andra har. Frustrationen når klimax när människan i grupp blir både indignerad och avundsjuk på samma gång.

När dessa konflikter intensifieras, menar Girard, söker gemenskapen en väg ut. Och den vägen går ofta via syndabocken.

Bild av David Solce: https://www.pexels.com/sv-se/foto/vild-alpin-stenbock-i-chamonix-bergen-33553030/

En person eller grupp pekas ut. Konflikterna projiceras dit. Spänningarna får ett ansikte. Genom att isolera, anklaga eller utesluta denna syndabock kan gemenskapen återfinna en skenbar fred. Det är en mekanism lika gammal som mänskligheten själv, en form av social katharsis som köps på bekostnad av en enskild person.

Det som slog mig under webbinariet var hur lite detta egentligen har förändrats, trots vår självbild som upplysta och reflekterande människor.

Jag har under de senare åren själv fått erfara detta. Att bli ensidigt uthängd i media av sitt eget sammanhang är en märklig erfarenhet. Det handlar inte bara om kritik, kritik kan vara både nödvändig och fruktbar. Det handlar om något annat: hur snabbt en berättelse formas, hur snabbt roller fördelas, och hur svårt det är att bryta den dramaturgin när den väl etablerats.

Här blir Girard smärtsamt relevant.

För i ett läge där många röster, viljor och frustrationer korsas, uppstår ett behov av förenkling. Komplexiteten blir outhärdlig. Då erbjuder syndabocken en lösning: här är problemet. Här är orsaken. Här är den som bär det vi inte längre orkar bära tillsammans.

Samtidigt utspelar sig liknande mönster i andra delar av den kyrkliga offentligheten. När predikanten Sam Allberry nyligen fick lämna sin tjänst efter att ha haft en relation med en annan man, dröjde det inte länge förrän hans böcker plockades ner från vissa plattformar. Allberry, som varit öppen med sin samkönade attraktion, kunde inte stå emot impulserna. Men betyder detta nödvändigtvis att Allberry inte menat det han sagt? Evangeliecentrerat, rotad.se och liknande miljöer reagerade snabbt, reflexmässigt.

Det är svårt att inte se ängsligheten i reaktionerna. Inte bara i sakfrågan, utan i hastigheten, i behovet av att markera renhet, i viljan att distansera sig. Som om beröringen i sig riskerar att smitta.

Här närmar vi oss något som kyrkohistorien känner igen: donatismen.

Donatisterna menade att kyrkans ämbeten och handlingar blev ogiltiga om de förvaltades av moraliskt fallna personer. Kyrkan måste vara ren, annars upphör den att vara kyrka. Augustinus svar var att kyrkan alltid är en blandning av heligt och brustet och att nåden inte upphävs av människans ofullkomlighet.

När jag ser hur snabbt människor i vår tid diskvalificeras, hur deras ord, böcker och bidrag plötsligt anses obrukbara, anar jag en ny form av donatism. Inte formulerad i dogmatiska termer, men praktiserad i handling.

Cancelkulturen är inte bara ett sekulärt fenomen. Den lever och frodas också i kristna sammanhang. Och den drivs ofta av samma mimetiska dynamik som Girard beskriver: någon markerar avstånd, andra följer efter, och snart framstår det som självklart att den som fallit också ska försvinna.

Men vad händer när vi pekar ut? Hur påverkar detta de som redan leder men bär på sina egna strider?

Hur är det med församlingsledaren vars barn skär sig i handlederna? Bibeln talar ju om att en församlingsledare måste kunna ta hand om sina barn? Hur är det med den som själv kämpar med alkohol, men som döljer det bakom läskglasen för att inte fasaden ska krackelera? Hur är det med den pastor som porrsurfar på nätterna, och som ber om förlåtelse i den egna inre bekännelsen men inte vågar stå för mer än det?

Gör inte det här trycket många till hycklare?

Om kravet blir att bara de som lyckas dölja sina synder kan vara ledare, vad slutar det med? Att vi väljer sken framför ärlighet? Att vi premierar att upprätthålla bilden framför brutenhet och nåd?

Det betyder inte att handlingar saknar konsekvenser. Det betyder inte att ledarskap inte ställer krav. Men det väcker frågan om proportionalitet, om nåd, och om vad vi egentligen tror om människan. Och kanske också: vad vi tror om evangeliet.

Professor Susanne Wigorts Yngvesson har i sin forskning visat hur medielogiken ofta förstärker just denna dynamik. Offentligheten drivs av tydliga konflikter, av personifiering, av berättelser med tydliga roller. Men när kyrkan anammar samma logik, uppstår en krock mellan mediernas krav på tydliga skurkar och evangeliets budskap om försoning. Resultatet blir att komplexa skeenden reduceras till enkla narrativ, där någon måste bli bärare av skulden.

Det är i skärningspunkten mellan Girards antropologi och Wigorts Yngvessons medieanalys som något viktigt blir synligt: syndabocksmekanismen är inte bara en uråldrig religiös struktur, den är också en högst samtida medial praktik. Det talas mycket i termer av maktmissbruk. Jag påstår att medier ofta begår vår tids främsta maktmissbruk.

Och kanske är det här den kristna traditionen har något avgörande att säga.

För evangelierna avslöjar syndabocksmekanismen. De legitimerar den inte. De ställer sig inte på den uppretade kollektivets sida, utan på den oskyldigt dömdes. Korset är, i Girards läsning, inte bara en frälsningssymbol utan en avklädning av våldets logik. Det visar vad vi gör, och vad vi riskerar att fortsätta göra, om vi inte ser.

Det betyder inte att alla anklagelser är falska, eller att ansvar inte ska utkrävas. Men det betyder att vi måste vara ytterst varsamma när vi känner den där lockelsen att förenkla, att peka ut, att samla oss mot någon.

Hur snabbt går vi från samtal till positionering?

Hur snabbt går vi från oenighet till misstänkliggörande?

Hur snabbt går vi från gemenskap till exkludering?

Girard hjälper oss att se mönstret. Wigorts Yngvesson hjälper oss att förstå hur det förstärks i vår tid. Kyrkohistorien påminner oss om att vi har varit här förut. Men ansvaret att bryta det, det ligger hos oss alla.

Och kanske börjar det just där: i medvetenheten om lockelsen att göra en annan människa till bärare av allt det vi själva inte vill kännas vid. För om vi bara tillåter den fläckfria fasaden, bygger vi en gemenskap där ingen egentligen får plats att vara människa. Då faller vi alla, inte genom moraliskt syndiga handlingar, utan genom vår egen obarmhärtighet.

/Daniel