Det var en perfekt sensommarkväll i augusti denna torsdag. Solen stod lågt i väster och vinden hade helt lagt sig över Bellevue. Just den här kvällen spelade vi faktiskt gratis. Baslinjen hade lossnat på grusbanans ena sida, och hallen tyckte inte att det var skäligt att ta betalt. Vettigt, kan en smålänning tycka.
Jag förlorade matchen. Det är jag visserligen inte helt ovan vid, men tennisen är ändå en fantastisk plats för tankarna. Jag har alltid gillat sättet man räknar på. Det finns en inbyggd dramatik som gör att man kan tro på en vändning och seger in i det sista. “Sista bollen är den viktigaste”, lär Björn Borg ha sagt. Så länge den inte är färdigspelad är matchen inte över. Det finns alltid hopp. Tennis är idrottens poesi.
Efteråt kommer rutinen. Man ska alltid sopa banan, och om det är torrt måste man vattna. Uttrycket att “sopa banan med någon” i betydelsen att vinna en förkrossande seger kommer kanske inte härifrån, även om det var vad min motståndare gjorde med mig i kväll.
Planen och linjerna. Spelytan och avgränsningen. Den saknade dryga metern av baslinjen gjorde inte spelet lättare i kväll, särskilt som min motspelare hade en osviklig förmåga att placera bollarna precis där linjen borde ha varit. Utan linjer blir spelet ogripbart. Det går inte att veta vad som är inne eller ute.
Efter en timmes intensivt spel är banan full av röriga fotavtryck. Det är här den dubbla rörelsen börjar.
Först går vi med det breda, tunga nätet. Det släpar över hela spelytan och sopar bort. Det suddar ut spåren av löpsteg och felsteg, missade bollar och något litet hopp. Banan blir nollställd, jämn och ren.
Sedan byts redskapet till den lilla, fina borsten. Med den görs motsatsen, man sopar fram. Sida för sida, linje för linje, borstas gruset så att det vita underlaget blir synligt igen. Det breda nätet för att nollställa kaoset, den fina borsten för att återupprätta ordningen. Det ligger i tennisens kultur att var och en fixar sin planhalva.
Tänk om evangeliet levdes så. Brett, generöst och allmän hållning av förlåtelse och återställning. Finstämt och precist för att förbereda för framtiden. Men varför känner i varje fall jag att det är roligare att gå med linjeborsten än med grusnätet? Eller överfört till tro och liv, kanske är det mer lockande att mejsla fram, eller finsopa då, läropunkter och positioneringar än att ta hand om verkligheten av egna nedslag och felsteg?
Ofta tror vi att frihet handlar om att ta bort linjerna, men utan linjer blir spelet omöjligt att spela. Evangeliet handlar inte om att sudda ut Guds gränser men väl vår synd. Man lär behöva påminna sig själv och andra om att det är bollen som kan vara utanför eller innanför linjen, inte spelaren.
Guds förlåtelse tänker jag mig som det breda nätet, den drar över våra liv och sopar bort synden, våra misslyckanden och vår skuld. Vi får börja om på jämn mark. Men Guds Ande, tror jag, är också som den lilla, fina borsten. Som sopar fram linjerna. Den gör Guds heliga vilja och ramar tydliga för oss igen. Så att vi ser området dit vi ska sikta. Nästa match kan börja.
/Daniel
Bra skrivet 👍