Törsten får sitt språk
Den Helige Anden - predikan pingstdagen den 24 maj 2026.
“På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: “Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.” Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
Johannesevangeliet 7:37-39
“När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.”
Apostlagärningarna 2:1-4
Pingstdagen är dagen för framtid, för möjligheter och nya steg, ja det är dagen för kreativitet och drömmar, för ett nytt språk och ett perspektiv av glädje och härlighet. Pingstdagen kom till de 120 som var samlade i övre salen med drivkraft och expansion, andeutgjutelsen kom dem och i förlängningen hela världen till hjälp. Det är en fantastisk dag, ett befriande korrektiv till allt som bryter ner och förstör, skiljer åt och splittrar.
Pingsthändelsen är en direkt Guds gåva. Den är inte frammanad eller beställd. Den ges från höjden och är högljudd. Dån, storm, eldstungor. Det är en andlig händelse som bärs av elementen till människan. Ande genom eld, vind och vatten är de jordiska element som bäst beskriver en kristen gemenskaps verkliga existensområde. Det handlar inte om lära eller vision, ledarskap eller struktur. Sådant kan behövas i ett nästa steg men kärlet för drycken är inte organisationen utan människan. Det behagade Gud att komma över människor med sin Ande.
Profetian från Joel som nu besannades uppstod i en situation av torka och missväxt, om gräshoppor som åt upp skörden. Mitt i detta fysiskt påfrestande profeterar Joel om andeutgjutelse över allt kött. Hur Gud genom sin Ande skulle ge liv, komma svagheten, köttet, till hjälp. Anden, denna helige Ande, söker sig till det svagaste, det mest uttorkade och övergivna. Gräshoppor hindrar inte Anden.
Vår evangelietext beskriver en högtid och dess sista dag, lövhyddohögtiden. Prästerna som då öste upp vatten från Siloadammen över tempelaltarets fot och citerade de ljuva orden om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor. Just den dagen förutsa Jesus pingsten och frågade efter törst och längtan. Han frågade inte om någon kunde tillräckligt, om någon hade skött sig tillräckligt, han frågade efter törstiga människor. Det är ödmjukande och ändå befriande att det är med våra behov vi välkomnas till Gud.
Också pingsten är ju en etablerad högtid, shavuot, judarnas pingst som handlade om att fira laggivningen på Sinai berg men också ett land som flöt av mjölk och honung. Pingsten var redan på gammaltestamentlig tid en glädjehögtid och får sin harmoni i den nytestamentliga motsvarigheten. Pingsten med sitt språkunder blir ett korrektiv till språkförbistringen vid Babels torn. Babels torn handlade om formuleringsmakt, om högmod och splittring. Pingsten om förening, där var och en fylldes och alla fylldes. Vid Babel fanns var och en, men inte alla. Vid Jerusalems pingst fanns var och en men också alla. Som Lukas skrev: alla fylldes. Det är något personligt men också strukturellt över pingsten. Ett löfte som gällde var och en som var där men också de som var långt borta, så som aposteln Petrus förklarade händelserna på pingstdagen.
Att fyllas, ja. Vi fylls, vi blir aldrig besatta av helig Ande. Därför tror jag också att gåvan att tala i tungor är mycket mer än en av de olika nådegåvorna, jag ser händelserna i Apostlagärningarna som en beskrivning av en personlig böne- och kraftgåva till alla i församlingen. Detta änglarnas språk, kärlekens språk som Paulus skriver om i Första Korintierbrevet 13. Det berättas att lärjungarna började tala med de ord Anden ingav dem att tala, just där har vi det. De började och så kommer Anden, uppfylld inte besatt. Du öppnar din mun och så fyller Anden med ett flöde. Där du är, där du känner dig trygg, kan du öppna din mun och Anden ska fylla dig med ett kodat, uppkopplat himmelskt språk där du och Gud får ha en innerlig egen relation som ändå är uppkopplad till hela gudsrikets uppgift av lovprisning och förbön.
När världsevangelisten Reinhard Bonnke höll sin sista kampanj så skedde det i Nigeria. Det uppgavs att en miljon personer besökte mötet. Bonnke predikade om andedopet, jag satt hemma i morgonrocken och lyssnade en lördag. Han frågade folkmassan retoriskt om vad som kvalificerar för att få ta emot Andens gåva. Var det tillräckligt många timmars bibelläsning och kunskap? Var det att man hade skött sig och hade den perfekta karaktären? Var det att man gjorde tillräckligt många goda gärningar? Svaren var hela tiden nej. Och så kom evangelisten till det mest grundläggande och ändå fantastiska: Det finns en enda sak som kvalificerar dig att ta emot Andens gåva och det är Kristi blod på Golgata! Folkmassan exploderade i lovprisning och tacksamhet. Och det är så sant, sunt och bibliskt. Anden precis som frälsningen, ges som gåva och frälsningen är det som möjliggör Andens dop.
Påsken handlar om vad vi blev frälsta från, pingsten om vad vi blir frälsta till. Om frälsande nåd och utrustande nåd. Allt av nåd.
Men vi har blockeringar och det håller oss borta från att våga vara dem vi är. Väldigt många reels och röster försöker tala om för oss hur vi ska vara. Jag påstår att både människan och kyrkan är i sitt rätta element i andeutgjutelsen. Och jag är tacksam att det är den gudsgivna verkligheten. Kyrkofadern Augustinus resonerade om verklighet i sina Bekännelser.
I evangelietexten talas det om att Jesus ännu inte blivit förhärligad, detta hade skett när pingsten kom och med pingsten kommer också frukten att Jesus blir ärad genom den andefyllda kyrkan.
Ja, jag tror pingstdagen kommer med verklighet till oss. Anden kommer över oss och träffar oss, precis som med folket i Jerusalem, med ett stygn i hjärtat. Andens gåva innebär förvandling till verklighet.
Andens gåva både inom och över oss. Inte en hink eller cistern, istället en källa med ett pågående flöde till var och en som är törstig.
En törstig längtande människa som får något att berätta.
/Daniel
Jag att tänka på den gamla sången: Källa så klar, vatten du har. Tidernas torka aldrig dig når. Å huru väl, där finns ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får.
Må jag/vi få törst (längtan) efter det levande vattnet. Visst sa Jesus att den som drack av det vattnet inte skulle törsta igen ?!