Triangelvikningen

Några tankar om flaggor och hegemonier.

Igår såg jag något vackert. Inramningen var kanske inte det mest fashionabla – vi var några som skulle hjälpas åt att städa och göra i ordning ett förråd. Men där, bland damm och kartonger, hände något oväntat. Någon tog fram några flaggor och vek dem på ett särskilt sätt. Jag tror det kallas triangelvikning.

Om jag förstått det rätt görs den vikningen för att flaggan inte ska nå marken, att den ska falla väl när den hissas och att den i stort är ett respektfullt sätt att ta hand om flaggan. Särskilt vanligt är det visst med den amerikanska flaggan, men säkert förekommer det också på andra håll. När man viker den svenska flaggan på samma sätt ska den färdiga triangeln synas helt blå.

Trots att jag en gång arbetade på en flaggstångsfabrik – vi gjorde själva stängerna i glasfiber – hade jag aldrig sett detta. Det är märkligt hur mycket man kan röra sig i ett sammanhang utan att lägga märke till något centralt.

Från flaggor till stormakter

Jag kommer att tänka på detta medan debatten om kristen nationalism pågår. Det kristna narrativet tycks bli alltmer politiskt. Mycket av det som tidigare hörde hemma i kyrkans sfär avgörs nu på den politiska arenan. Politiker och opinionsbildare blir vår tids andliga ledare, och många nickar med.

Därför finns det värde i att exempelvis ärkebiskopen Martin Modéus reagerar. Moral och sympatier är svåra nog att förena mellan få människor – och på makronivå, som nationalism, blir spänningen än större. Där sympatierna tar över tenderar moralen och sanningen att få stå tillbaka.

Men det som förvånar mig är att den kristna rösten inte tydligare ställer Guds rike mot hegemonier och stormaktsdrömmar, snarare än mot nationalism i sig. Nationalism kan förstås bli destruktiv om den föraktar andra, men att älska sitt land – att vara patriot – står inte i motsättning till tron på alla människors lika värde.

Hegemoniernas tid

Är verkligen nationella strävanden det stora problemet idag? Eller är det hegemonierna?

Om mullorna i Teheran kunde låta bli att använda sitt folk och sina resurser till att skapa terror i Mellanöstern. Om Putin kunde inse att stormaktstiden för Ryssland är förbi. Om Kina kunde värdera öppenhet högre än kontroll. Och om USA kunde se sitt inflytande som tjänande, inte styrande. Listan kan göras längre – Turkiet, Kina, kanske Indien.

Mitt i allt detta står Europa. EU började som ett fredsprojekt ur spillrorna efter Andra världskriget, men idag famlar unionen mellan ideal och realiteter. De nationella intressena håller den tillbaka, samtidigt som röster höjs för att EU ska bli ännu starkare – med egen armé och större makt. Men är det verkligen svaret?

Min fråga är snarare om det inte behövs fler kristna – i Europa, USA, Asien, Afrika – som profetiskt vågar stå upp mot de verkliga hegemonierna. Mot de totalitära impulserna, oavsett geografisk eller politisk färg.

Tro och respekt

Den första kristna församlingen vände upp och ner på det som verkade orubbligt: hela Romarriket. Alla var välkomna till samma bord, varje person oavsett status eller härkomst fick del av samma bröd och bägare. De kristna missionärerna visade sig också bära en samhällsomvandlande kraft. De gjorde det inte med vapen, nationella symboler eller militär styrka, utan genom en gemenskap som följde ett annat rike – Guds rike.

Kanske ligger något av den andan i den lilla handlingen att vika en flagga med respekt. Att låta den falla väl ut nästa gång den hissas. Som en påminnelse om att det finns värden som inte får släpa i marken. Det gäller inte minst vår flagga med korset och dess berättelse om försoning som ju bär upp vårt lands och alla de nordiska ländernas flaggor.

Den stora utmaningen just nu är inte nationerna. Det är stormaktssträvandena.

Upp högst med korsets fana. Världen behöver den kraft som välter omkull romarriken också idag.

/Daniel