Tro, hopp och blodbad?

Tankar om barmhärtighet mellan stigbygeln och marken.

Jag var iväg och mötte två av mina själasörjare för ett par veckor sedan. Mitt i det goda eftermiddagssamtalet, någonstans mellan fikat och bönen, citerade den ene författaren Graham Greene som väl i sin tur använde en dikt där detta citat finns med:

När ryttaren får stiga av hästen finns det där mellanrummet innan man når marken. Hästen kan såklart vara fysiskt verklig men är ju också en vanlig bild för något som förändras genom att det avslutas. Den goda boken lär oss att inte prisa vagnar och hästar utan att istället prisa Guds namn. Att inte ha sin tillit till hästen vad än den symboliserar. Mellan stigbygeln och marken är mycket oklart. Det finns inte fast mark under fötterna. Lämnandet kommer med obalans och osäkerhet. En fas i livet där vi behöver nåd. Mellan stigbygeln och marken bad diktaren om barmhärtighet.

My friend judge not me, 

Though seest I judge not thee:

Betwixt the stirrup and the ground,

Mercy I asked, mercy I found

Artisten Nick Cave har gett ut en samtalsbok tillsammans med Seán O’Hagan, Faith Hope and Carnage: Tro, hopp och blodbad. Cave har också en låt com heter Carnage. Det är en nedstämd men ändå så hoppfull musik och även bok. Resonemanget om tro trots förluster och genom förluster resonerar. Man får känslan av bevarad kärlek om än blodbad för att döda liv och längtan ibland verkar ta över.

Min senaste ledartext i VLT föreslår förundran istället för frustration när ångesten äter sig på. Den gör ofta det när perfektionen uteblir. Nu är sommaren över, hästen ska klivas av och något annat ska komma. Det är inte helt enkelt att se framåt när man måste gå neråt. Shift happens. Frustrationen strider mot förundran.

Mitt i allt som sker ska många analysera, recensera och bedöma, ibland enögt döma sig själv och andra. Den som är mellan stigbygeln och marken känner det. Den som bara sätter fokus på rätt och fel som det viktigaste i tron kommer till åsikternas skala och den enda måttstock som finns är om något är synd eller inte. Som om kristen tro vore begränsad till att definieras av syndabegreppet. Den som betonar maktkampen mellan gott och ont ser strukturer och system. Men kristen tro är varken åsikt eller system i första hand.

Det är istället i grunden en fråga om liv och död. Inte så att rätt och fel inte finns, eller att det inte finns såväl gott som ont. Det gör det. Men det Kristus gjort innebär liv för alltid och dödens och syndens besegrande föregår allt av system och åsikt. Rätt och fel är en fråga, gott och ont en kamp, men liv och död är det allt till slut handlar om. Den kyrka och den kristne som sätter sin tro endast i relation till rättigheter och felaktigheter och gör en maktanalys över samhällssystemen riskerar att plocka Kristus bort ur ekvationen. Tron bärs då av den troende. Men bär en sån tro?

Mellan stigbygeln och marken avgörs om det blir tro, hopp och blodbad i betydelsen behov som slutar i hat och självhat, agg, förnedring och splittring. Det står mellan höga hästar och förunderligt nog förtröstan på en nedåtgående rörelse. Kristus som uttömde sig, steg ner, klev av, offrade sitt liv, sitt blod.

Människans skyldighet och Kristus oskyldighet möts. Om blodet från korset får innebära den rening och transfusion av liv det är, betyder blodbadet något helt annat än hämnd. Ingen behöver då ta livet eller livsglädjen av någon annan, en har redan gett sitt liv och gjort det av barmhärtighet.

Det här är på riktigt. Sömnlösa nätter, ångest, utsatthet, orättvisa, ofrihet. Så många av oss vet inte var det finns fast mark. Men Kristi död är den blodiga bottenpunkten, där är vändningen till liv, där är fast mark, där slutar det nedåtgående. Där mellan stigbygeln och marken hoppas jag att du ska möta barmhärtighet istället för blodtörst.

/Daniel

-Titta gärna in på sidan som beskriver tre resor du kan följa med på till våren.

-Följ mig på sociala medier om du vill.