Två och två med Kristus in i advent
Ett nådens år - predikan första söndagen i advent 30 november 2025.
Jesus rider in i Jerusalem
”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget, sände Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: “Gå in i byn där framför er. Där ska ni genast finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Ta loss dem och led dem till mig. Och om någon säger något till er, ska ni svara: Herren behöver dem. Och han ska strax skicka i väg dem.” Detta hände för att det som var sagt genom profeten skulle uppfyllas:
Säg till dottern Sion:
Se, din kung kommer till dig,
ödmjuk och ridande på en åsna,
på en arbetsåsnas föl.
Lärjungarna gav sig i väg och gjorde som Jesus hade befallt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Den stora folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde på vägen. Och folket, både de som gick före honom och de som följde efter, ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”
Matteusevangeliet 21:1-9
Jesus som inget behöver, behöver två och två
Nu påbörjas vägen till korset och den sker genom jubel. Genom historien med vallfärdshögtider hade man sjungit Hallelpsalmerna (Psaltaren 113-118) som välkomnande till alla pilgrimer på väg till Jerusalem över påsken. Och vid vår påskhögtid riktas dessa sånger till Jesus. Det finns något i att alla och en välkomnas på det här sättet. I den här predikan vill jag belysa perspektivet av två och två. Om de två lärjungarna, åsnan och fölet men också om dig och Jesus. För det finns en tvåsamhet i mycket genom den bibliska berättelsen. Man kan undra vad de två lärjungarna sa till varandra på vägen till att låna, eller ska vi säga stjäla, åsnan och fölet. Lånestölden skulle motiveras med orden “Herren behöver dem”. Herren sände två för att hämta två. Herren behöver inget och ingen, han är självexisterande, ändå överlåter han sig till våra villkor som en del i inkarnationen, människoblivandet. Herren behöver dem, inte den. Herren behövde villiga lärjungar. Hade han behövt perfekta lärjungar hade vi nog fortfarande inte haft någon kristen församling på våra breddgrader. Villigheten är viktigare än något annat. Människan gensvarar genom att gå, inte genom att skärpa sig. Och att göra det två och två.
Det är en fascinerande del av hans människoblivande och ankomst, att Jesus också är en del av denna behovets tvåsamhet. I hans mänsklighet låg att han också behövde hjälp. Simon från Kyrene fick hjälpa till att bära hans kors. Johannes skriver att Jesus bar själv sitt kort men de andra evangelisterna berättar att han inte orkade det hela vägen. Om Jesus själv behövde hjälp att bära sitt kors, nog har han förståelse när vi inte längre orkar bära vårt? När han var törstig där vid Jakobs källa utanför staden Sykar bad han kvinnan om något att dricka. När femtusen personer skulle mättas samverkade Jesus med en pojke som hade fem bröd och två fiskar. Ibland fungerade detta och ibland inte, när han bad lärjungarna att försöka hålla sig vakna i Getsemane örtagård så somnade de…
Folkets jubel och längtan i samma ord
Nåväl, tillbaka till palmsöndagen. Kristus blev lovprisad med ett ord som sjungits många år före hans ankomst. Han kom i triumf och ändå är det ju lite som om några gått fel från Noas ark. Ett åsneföl någon rider på ser nog mest ut som en sexfoting, Jesus fick hålla upp fötterna skulle jag tro. Och i själva ordet Hosianna ligger både det triumfatoriska och det behövande. Hosianna är ett rop till Herren om räddning, O Herre fräls! Han är kung av ödmjukhet och hans folk hyllar sin kung och ropar samtidigt på hans hjälp.
Palmsöndagen bär ett jublande Hosianna som också beskriver utsatthet och behov. Första söndagen i advent minns vi den inledande påsktexten. Vägen till korset är påbörjad. Och det har med ankomsten att göra. Det har med en Gud som söker oss. En uppsökande, längtande, offervillig Gud som inte står ut med att ha människan på avstånd. Och vars död på korset absorberar vår synd och vår svaghet in i en situation av lovprisning. Därför är det sorgligt att så mycket betoning i inte minst frikyrkorna handlar om oss och så lite egentligen lyfter upp vem han är, vad han gör och vad han vill. Det är oerhört slitsamt med ännu tio punkter till att vara en bättre kristen när det handlar om mottagande och villighet så att livet kan formas genom allt.
Profetorden från Sakarja uppfylldes på palmsöndagen. Kungen skulle komma på en arbetsåsnas föl. Personen, kungen, kommer till dottern Sion. Jesus kommer, han kommer till dig. Det är inte vi som kommer till honom. Han kommer till oss.
Och dotterns folk gensvarar med mantlar på vägen och skurna palmkvistar från träden som viftande segertecken. Vissa saker i tillvaron är regulatoriska, de innebär justeringar i något som redan är till att följa en lag. Annat är konstituerande, bildande, formande. Människan konstituerar inte frälsningen men tar emot den. Jesus advent konstituerar att Guds rikes evighet märks i nuet, att frälsningen är möjlig att tas emot och att livet för alltid kan börja här och nu. Fram tills nu hade lagen reglerat mänskligt liv och religiösa ordningar. Med Kristus kommer Gud till sin skapelse, till människan. Detta kan vi avstå eller så kan vi tillbe. Vi kan behålla överrockarna på eller så kan vi tillbe med det vi har.
Han frälser, döper i helig Ande, helgar och en dag kommer han också tillbaka. Jesus till oss är vad som konstituerar kyrkan, inte att vi samlas utan att han samlar oss.
Ekorren sitter inte fast men det gör svansen
Av någon anledning kom jag att tänka på ekorrar när jag skrev denna predikan om palmsöndagens mantlar och palmblad, om två och två. Ekorren har ju en svans som är nästan lika lång som själva kroppen. Det är som att ekorren och svansen är som två men ändå ett. Svansen är till för att balansera klättring och hopp, men den ger också svalka om sommaren och värme om vintern. Svansen hjälper ekorren att gömma sig för rovdjur. Kropp och svans. Ja, en enkel bild men det är fint att få vara en svans…till Kristus och också till varandra. Följer med, bidrar, beskyddar, balanserar. Tänk om kropp och svans, de två, kunde vara en verklighet i kyrkan, två och två. Du och jag Jesus, och du och jag syster och bror. Då kan vi samla och samlas, vara lättrörliga och effektiva, hjälpa varandra i både behov och dess balans. Ekorren samlar och går inte i ide, det är väl fint om församlingen samlar och inte somnar till! En sovande församling låter vargar ta över och kastar ut människor. Men med ekorren är det annorlunda, svansen kan till och med fungera som en fallskärm. Ekorren sitter inte fast utan rör sig men svansen den hänger med. Det är väl inte det sämsta att tillhöra svansen runt Jesus på palmsöndagen och alla dagar! Som åsnan och fölet, som mantlar och palmblad, två och två med Kristus.
Och så kommer det ur folket som tar emot Jesus: Hosianna! Och han förankras i historien, han är Davids son. Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! I Hosianna finns det också två som går hand i hand, jubel och bönen om hjälp. Herre, rädda oss!
Rubriken för första söndagen i advent som är kyrkans nyår är Ett nådens år. Nådens år är något annat än det som den engelska drottningen Elizabeth II beskrev sitt och sin familjs år 1992 som Annus horribilis, det hemska året. Hosianna bär spännvidden så det täcker allt i våra liv. Hosianna kan sjungas såväl på behovets botten som i jublande höjd.
Ett nådens år. Två och två. Petrus och Johannes. Åsnan och fölet. Ekorren och svansen.
Jesus och du.
Hjälp är på väg!
/Daniel
Förkunnelsen ovan hölls i ett charmigt kapell i Bergslagen och med mig hade jag en grupp vänner som bidrog med en del sånger och texter. En, Jacob Axelsson, hade skrivit en text tills idag som jag också delar vidare här, jag tyckte också den, likt kapellet, var charmig:
Guds adventskalender
Vart vi oss i världen vänder
borde det finnas en Guds adventskalender
En lucka att öppna dag för dag
Där Gud oss vill ge lite mer av sitt välbehag
var dag
Öppnar du så bara en enda lucka
du kan ej för Guds kärlek ducka
Samma kärlek vi finner i Guds ord
Finnes det då inte plats för lite mer kärlek
runt vårt bord?
Advent, en ankomst är att vänta
Lite tålamod, vi får lov att i oss inpränta
Men halleluja
Det vi väntar på i advent
det har faktiskt redan hänt
Gud har sin son till oss sänt!
Jacob Axelsson



