Sådär i tjugoårsåldern köpte jag pocketböcker, inte minst texter av Göran Tunström (1937-2000). Torgny Lindgren, Tunström och Dag Hammarskjöld påverkade formerandet in i vuxenlivet. Det syntes mig som att de älskade Gud men inte den mänskliga begränsande infångningen av honom. De hade en dubbelhet i relation till kyrkan, en kärleksfull gemenskap som det skulle vara men inte alltid var. De blev tolkningshjälp men också mer, de blev några att liksom resonera med.
I april 1997 skrev Göran Tunström om Werner Aspenström: “Werner Aspenström är död. Han var en av mina närmsta vänner. Han visste inte om det.” Och han beskriver Aspenström som en uppmärksammare. Tunström var en av mina närmsta vänner i tjugoårsåldern och det visste han verkligen ingenting om.
Ett exempel är förstås romanen om de så kallade tysta åren i Jesus liv, Ökenbrevet, som jag skrivit tidigare om. Men också Tjuven. Om Johan som växte upp våldsamt och fattigt och som i sin kärlek till Hedvig kommer på att han ska stjäla Silverbibeln i Uppsala. Detta för att ta sig och Hedvig ur fattigdom. Men ju mer han börjar studera sitt tilltänkta stöldgods blir han allt mera intresserad av dess innehåll. Och Silverbibeln med saknade blad leder till en berättelse som är ett typiskt Tunströmskt uppmärksammande.
Så nu i lördags, den 14 november kom Martin Tunström till Årjäng. Martin, med rötter i Arvika, är brorson till Göran och också politisk chefredaktör för tidningen Barometern/OT. Att möta Martin är att möta ett positivt uppslagsverk. Så kunnig och insatt i mycket. Vi pratade mest om just Ökenbrevet och Juloratoriet som är Tunströms mest lästa bok, men kom förstås också in på andra texter som de redan nämnda och även den självbiografiska Prästungen. Och vi pratade om alla dessa möjliga och omöjliga personligheter som kom till värmländska Sunne, om hur den lilla orten kan vara en uppmärksamhetens och utforskandets plats precis likaväl som Aten. Och så de stora frågorna hos Tunström om skuld och sorg, besvikelser, också denna underström av längtan till kärlek och försoning. Om gud och Gud, alltså om den gud vi vill definiera och den Gud som verkligen är. Vi pratade om upplevelsen för familjen, när pappan dog då Göran var tolv år gammal och änkan och barnen föstes ut ur prästgården. I lördags kväll citerades ett par av Tunströms dikter, han gav ju också ut lyrik.
Ur Dikter till Lena
Ur Sorgesånger
Sidner till sin son:
”Gud ”finns inte”. Jag tror på honom. Skulle han ”finnas” vore han en fånge i språket och alltså vår slav. Skulle vi ”finnas” vore vi fångar i vårt språk. Det äro vi också. Så fort jag vänder min dvärgblick till Gud och försöker fixera honom försvinner han för att bli tydlig överallt där han inte är. Hans frånvaro är förutsättningen för hans existens. Sådär kan man hålla på och det gör jag. Och jag avskyr dom som inte tror på Gud. Det är tillräckligt med tomhet i mig för att rosor skola vissna. Tillräckligt med skrik för att nätterna skola brista. Tillräckligt med längtan för att låta sig dödas i krig. Men utan Gud måste så många ord dö: de som inte längre hitta ett fäste.”
Ur Juloratoriet
För mig var det högtid att få prata med Martin om hans farbror och hans fascinerande texter. Det gav, tror jag, värme och glädje, också till dem som var med. Det var så fint att se alla där från Årjäng men också från flera orter runtomkring.
Kanske var där flera uppmärksamma, som några från Tunströms Sunne, också med.
/Daniel






Tack för en glimt från Tunströmkvällen till oss som inte kunde komma!
Du har rätt. Tänker att ett öppnare samhällsklimat inte nödvändigtvis förutsätter enighet. Snarare en beredskap att låta sig beröras och ompröva.
Hanna 🍂