Uttalande efter arbetsrättslig tvist

Här en text med önskan om att försöka förklara, bära ansvar och återigen be om förlåtelse. Som pastor är det självfallet fel att ha relationer utanför äktenskapet.

Måndagen den 7 april 2025 kom domen från Västmanlands tingsrätt i den arbetsrättsliga tvisten mellan mig och Pingstförsamlingen i Västerås. Jag förlorade och Arbetsdomstolen kommer därefter inte att pröva tingsrättsdomen. Från början förstod jag att det såklart inte är självklart att man vinner ett sådant här mål, men jag kände ett stort behov att få berätta min sida eftersom det förvägrats mig av min arbetsgivare. Initialt spred mina arbetsgivare brottsanklagelser, utan någon dialog eller förvarning, vilket föranledde att jag gjorde mitt uttalande om avgång på Facebook. Media hade då varit i kontakt med mig och visste därmed redan om anmälan. Ärendet gjordes till ett personalärende först på helgen samma vecka. Det är alltså den initiala spridningen av brottsanklagelser från tjänstemän på Pingst FFS som är orsaken till att denna situation har blivit tillgänglig för allmänheten, inte att jag önskat och tagit initiativ till att det skulle bli så vilket många hävdat och fortfarande gör. Värt att nämnas är också att det därefter aldrig varit aktuellt med någon rättegång utifrån de brottsrubricerade anklagelser som spreds. 

Därför är jag idag ändå tacksam, då förlusten i rätten innebär en vinst på den för mig viktigaste punkten: Tingsrätten slår fast att det som skett varit med samtycke och utan spår av manipulation. Manipulation var annars ett väl använt ord i tingsrätten. Men är det manipulation det handlar om när två redan gifta människor blir förälskade? Poängen med stämningen var att få reda ut om en arbetsgivare kan bete sig så som min gjort och jag anser att man vann tvisten på falska grunder. Det går alltså, i vårt rättssamhälle, att sprida obekräftade uppgifter om en anställd  och därigenom förvärra en förtroendekris. Men, trots allt var konstaterandet om samtycke  en stor vinst med den smärtsamma genomgången. Hade Pingst FFS och församlingen velat gå ut och säga det som varje utredning visat hade vi aldrig hamnat här. Givetvis får jag kritik i domen och det får jag ta till mig men samtycke konstateras. Jag är inte någon brottsling så som mitt tidigare sammanhang målat, och fortfarande målar ut mig till att vara. Det finns inte någon enda händelse av tvång. Det här handlar inte om något metoo (vad gäller mitt agerande), förövande eller brottslighet. Det handlar om beklaglig men ömsesidig otrohet, oavsett att ett annat narrativ fortsatt upprätthålls. Ingen verkar vilja ta in att personer med inflytande attraherar vissa personer, att gemenskap med den personen kan innebära spännande möjligheter och givande samarbeten. Och att en drivkraft till att klara sig ur sin situation i efterhand skulle kunna vara att utmåla sig som offer.

Min synd är dubbel, jag kom från det ena diket till det andra. Utmattad av en relation tog den andra personen kontakt med mig just då. Anledningen till att jag inte ville berätta för någon om den första kvinnan var för hennes egen skull, det var ju jag som distanserade mig från henne under pandemin. Jag var helt slut efter allt drama som varit och så dök den andra kvinnan upp med inspiration och smicker när jag var nedstämd och vi inledde en relation som var pågående när den första kvinnan satte igång spridningen av anklagelser mot mig. Och då var jag plötsligt en förövare, tidigare var jag den hon inte kunde låta bli att vara kär i. Min uppfattning är att det är svartsjuka som drog igång själva anklagelseprocessen. Dokumentationen (sms, bilder etc) och som mest kommit från mig i utredningarna, oklart varför motparterna inte velat lämna in mer material, visar ett tydligt stöd till min berättelse.

Som jag inledningsvis nämnde har mitt liv sedan den 3 oktober 2023 inneburit en situation där företrädare för styrelserna i Pingst Västerås och Pingst FFS spridit anklagelser som befäst ett narrativ om mig som en brottsling och förövare. Den 4 oktober 2023 informerades alla anställda i mejl, samt personalsamling, som orsakade att jag sattes under enorm press då allt spreds och media kontaktade mig. Detta drev fram mitt Facebookinlägg 5 oktober 2023, avgång från mitt förordnande inom Pingst FFS var oundvikligt, jag tänkte att vi får återkomma till min anställning i församlingen. Jag visste att jag inte tvingat någon till någonting. I tingsrätten berättade jag att det varit bra om varenda meddelande fanns kvar och att det funnits en kamera i varje rum där något hänt, det hade varit genant men det hade bevisat att allt jag säger är sant. Min synd kriminaliserades direkt och kommunicerades i dramatiska termer utan att jag någonsin gavs en chans att förklara eller bekänna och be om förlåtelse. Inte behövde arbetsgivaren vänta in någon utredning heller. Till denna dag har inga möjligheter getts att mötas för att reda ut det som varit. Däremot har det getts många möjligheter för andra, som primärt inte har något med detta att göra eller heller vet något om det,  att diskutera om den uppkomna situationen i olika forum inom pingströrelsen. Det är precis som att det mest privata och problematiska kunde bli allmängods utan någon som helst tanke på hur det påverkade mig och min familj. En av mina närstående berättade till exempel om hur hon satt och lyssnade på närradio från Nyhemsveckan -24 där det pågick ett seminarium om mig, där man kunde ställa frågor till ledningen. Hur kan det komma sig att någon vill sitta med på ett sådant tillfälle och prata om någon som inte har en chans att svara, det ska någon annan göra? Vad är det som gör att människor kan behandlas på det sättet i ett kristet sammanhang? På samma sätt ordnades en turné genom landet om mig utan att jag fick möjlighet att närvara och svara på frågor. En turné för pastorer och anställda i församlingar med sju samlingar i olika regioner landet över för att svartmåla mig och samtidigt försvara sitt eget agerande, jag uppfattade detta som en förtalsturné. Hur många människor har blivit utsatta för något liknande?

Mitt försök var att, genom uttalande, göra det själv när arbetsmiljöutredningen som utfördes inte kunde styrka någon av anklagelserna och arbetsgivaren vägrade att kommunicera dess resultat som också konstaterade ömsesidighet och att det inte fanns någon utsatthet eller underläge som påverkat relationen. Jag har konsekvent förvägrats att möta styrelse, församling och tidigare kollegor. För att inte tala om berörda personer. Det känns tungt efter alla år av försök att göra så goda insatser jag kunnat för pingströrelsen att så totalt svartmålas och göras till ett monster. Jag har under hela mitt liv verkat och arbetat för denna rörelse som jag älskat, aldrig fått några varningar om mitt ledarskap förmedlat till mig. Har mest bara jobbat på i uppgift efter uppgift och känt mig kallad att göra så. Församlingen medgav i rättegången att tvisten inte handlade om mitt ledarskap, det var således en efterkonstruktion för att svartmåla mig. Jag är stolt över den verksamhetsutveckling och tillväxt som jag har fått vara en del av under alla dessa år. Jag har inte bara fått en lön, jag har också skött mitt jobb och uträttat saker grundat i en personlig kallelse. Min familj har älskat sin församling och vi har tillsammans tjänat med glädje. Det borde ha funnits någon förmåga att hantera komplexiteten som faktiskt finns i denna situation som egentligen handlar om en liten del av mitt liv som pastor även om många försökt att få det till något som pågått mycket mer och längre än vad det gjort.

I detta vakuum uppstod den situation som ledde till tingsrätten. Anmälningen som gjordes är enligt mig från början ett svartsjukedrama med många känslor inblandade, i dessa relationer har jag ett stort ansvar, självfallet är det så, det har jag aldrig förnekat. Jag har varit otrogen, det är fel och en synd. Jag upplever att orsaken till villervallan i processen är en försmådd kvinna, som anklagar mig för övergrepp. Hon kan på det sättet skylla ifrån sig sin egen otrohet som jag ser det, detta är anledningen till att jag velat kämpa emot de anklagelserna eftersom det inte finns något enda tillfälle av tvång. Det är min uppfattning att det är en efterkonstruktion att den andra kvinnan sedan skapat en anklagande berättelse när vår relation pågick då den första kvinnan började agera. Den andra kvinnan kunde till och med förmå sig att göra en polisanmälan mot mig (som lades ner). Allt gör bara så ont. Det gjorde oerhört ont att höra vad jag menar är en efterkonstruerad berättelse i tingsrätten. Det var först i tingsrätten jag fick höra vad den andra kvinnan säger i efterhand, det var en chockartad upplevelse. Detta från en person som enligt min uppfattning varit så drivande i allt i relationen, även det fysiska, och som föreslagit att vi skulle gifta oss om några år men nu fick det till att det var något jag skulle ha föreslagit.

Förtroende en känslig materia

När tingsrätten beslutade att avvisa min talan tror jag att det drabbar många fler. Om en styrelse i en civilsamhällesorganisation kan säga upp med förtroende som sakligt skäl sitter många löst. Det är inte ovanligt att det blir konflikter mellan styrelser och tjänstepersoner. Det är då användbart att hitta en moralisk svaghet på den anställde enligt detta. Att avläsa ett förtroende är inte det enklaste, i mitt fall har styrelsen tolkat förtroendefrågan, församlingen som helhet har inte tagit något enda beslut om mig. Det blir märkligt när föreståndaren själv ingår i styrelsen och således rapporterar till församlingen precis som styrelsen i helhet gör och då förvägras att möta församlingen. Domen ger ett trubbigt redskap av nyckfullhet i handen på den arbetsgivare som vill få bort besvärliga personer. Många är de som anklagas och får stå ensamma när drevet går och osanna anklagelser sprids. Om inte lagen om anställningsskydd (LAS) då finns där, finns inget skydd kvar. Vad händer när någon kommer ut i en för arbetsgivaren misshaglig sexuell läggning, blir kär i fel person, kanske skiljer sig, röstar på fel parti, håller på med tveksamma affärer, har en närstående som begår kriminella handlingar eller själv har problem att hantera alkohol? Vem ska avgöra vad som är acceptabelt beteende för att kunna fortsätta? Förtroende är känslig och rörlig materia som inte är alldeles enkel att läsa av och jag tror inte att man kan göra det till en digital fråga om ja eller nej utifrån den moral som sympatierna i stunden definierar eller är ren moralpanik. Lägg därtill maktkamper och de som gärna använder svagheter hos andra för att själva få makt. För att inte beröra det känsliga ämnet i fromma kretsar: Avundsjuka. Förtroendekortet är nu, efter domen, ett bra redskap i handen på den styrelse som vill bli av med någon. Hitta en anklagelse, strunta i om den är utredd eller inte och sprid så mycket som möjligt så har man skapat en förtroendekris. Förlåtelsen och nya chanser förvägras när man inte vill att förtroende ska kunna återuppbyggas. Sympatier och maktkamp trumfar moral så länge personen är inne i värmen och inte är föremål för att bli cancellerad.

Processen är viktig för den som utsätts för den

Jag har aldrig krampaktigt velat ha jobbet tillbaka, utan har ifrågasatt processen som ledde till uppsägningen vilken jag anser var panikartad, felaktig och utan rimlig dialog. Media har ihärdigt fortsatt att sprida att jag önskat att få mitt jobb tillbaka. Detta är fel, bevis för detta skickades in till tingsrätten inför rättegången. För min del är jag ändå tacksam att tingsrätten konstaterar samtycke och att jag inte manipulerat (se urklipp från dom, domen kan beställas från tingsrätten för den som vill läsa hela). Återigen, det fråntar inte mig ansvar men det friar från alla brottsliga anklagelser.

Det finns inget tvång eller någon form av övergrepp i det som varit. Detta konstaterande är enormt viktigt för hur jag ska orka tänka framåt. Arbetsmiljöutredningen visade det, nedlagda polisanmälningar stryker under det och tingsrättsdomen visar på samtycke och att ingen manipulation varit. För mig, som levt jagad och hatad länge nu är detta något väldigt viktigt och jag är tacksam till tingsrätten för de delarnas klargörande. Ibland tänker man: Finns det ingen som kan eller vill tänka tanken att undra varför locket lades på när det gäller arbetsmiljöutredningens slutsats? Eller att man har vägrat all form av intern utredning av sitt agerande? På rådslaget för Pingst FFS 2024 manövrerades inlämnad motion om detta bort. Det är så stor del av detta som handlar om maktkamp och prestige i en stark tystnadskultur. Vid årets rådslag har jag genom media förstått att det fortfarande pratades om manipulation och att sanningen kommit fram. Vilken sanning? Den som passar pingströrelsens anseende och revisionsberättelse eller den som faktiskt framkom under rättegången? Det är återigen ett hån mot mig men också mot alla dem som tror på att ett sunt och ärligt ledarskap ska fokuseras inom Pingst. Det är uppenbart att förtalet och försöken att svartmåla mig fortfarande pågår för att flytta fokus från sina egna misstag och den maktkamp som ligger bakom hanteringen av mig och den uppkomna situationen.

Transparensen i tingsrätten kom på grund av min anmälan. Under rättegången kunde vi visa bevis för att situationer hittades på för att smutskasta mig och få mig att framstå som en brottsling. I slutna rum har man spridit brottsanklagelser och försökt stänga varje dörr till en framtid för oss. Tyvärr känns en del av det där igen med exempel från mina år. Exempelvis minns jag när två av regionledarna i pastorsnätverket hotade att avgå om jag inte offentligt krävde att en föreståndare i en församling skulle säga upp sig för att hon blivit gravid utanför äktenskapet. Jag sa till de två att så här kan vi bara inte hålla på och kvinnan behövde inte löpa gatlopp. Oavsett den bild man försöker sprida har jag varit den som lugnat ner moralismen, försökt skydda pastorer med alkoholproblem, sexuella läggningar som inte är okomplicerade, för nära relation mellan en föreståndare och vice föreståndare i församling och så vidare. Min hållning har varit att försöka ta i saker, men hantera rätt ärende i rätt rum och följa lagar och ordningar utan att bedriva förnedringskristendom. Vid något tillfälle tog vi beslut om att göra en polisanmälan mot en medarbetare men vi såg inget behov att i förväg torgföra att detta var en del av den situationen, utan avvaktade den formella processen. När jag sedan själv fick en anklagelse mot mig fick jag aldrig en chans, jag kastades ut utan några som helst betänkligheter. Det har funnits pastorer som önskat en annan ledare för Pingst FFS och som motarbetat mig hårt, det märktes tydligt vilka och på vilket sätt när allt runt mig drogs igång.

Osund kultur

En del har tagit sig rätten att tycka och uttrycka att jag inte tar tillräckligt ansvar eller bekänner tillräckligt. Vad jag vet så är jag den enda, av alla inblandade, som bekänt min synd och bett om förlåtelse. Men ska någon människa tvingas bekänna mer än man gjort? Erkänna brott när man inget brottsligt gjort? Inte få ge sin egen bild av det som varit? De få vänner och kollegor som har försökt vädja om ett lugn har upplevt vad cancelkultur är, och min familj har fått lida oerhört i all exponering mina arbetsgivare utsatte mig för. Min familj har lidit givetvis också utifrån min svaghet men vi har kämpat tillsammans under den här tiden, de finns trots allt kvar vid min sida. Det har varit och är svårt att befinna sig i en kultur av godtycklighet, oförsonlighet och ett parallellt rättssystem. Oviljan att reda ut har varit monumental både i församlingens och Pingst FFS styrelser. Det fanns inte på min överlevnadskarta att jag skulle kunna leva vidare med sexualbrottsliga anklagelser hängande i luften, därför ville jag processa och reda ut oavsett kostnad. Det är ironiskt men ändå sant att det är jag själv som sett till att anklagelserna mot mig fått komma fram i ljuset. Jag visste inte själv före tingsrätten vad som sades om mig och på vilket sätt. Nu vet jag hur historien, enligt min uppfattning, skrivs i efterhand. I kaoset som skapades av den ena kvinnans otrohet, omformulerad till anklagelser om förövande, försöker den andra rättfärdiga sin otrohet genom att ta ett offerperspektiv. Det var makabert för mig att höra hennes version av vår relation i efterhand. Det är svårt för mig att bortse från att arbetsgivarens behov att vinna tvisten och kvinnornas behov av att framstå i bättre dager än att ha varit otrogna, kan ha samverkat. Båda är i fyrtioårsåldern och en av dem är också föreståndare i en församling. De versioner som gavs är inte heltäckande och innehåller dessutom saker som jag inte varit med om och heller inte känner igen, annat framfördes utan att alls ta upp sin egen delaktighet. Den omtalade resan till Grekland som exempel, ja, skulle ett antal deltagare berätta om vad de såg pågick i Grekland skulle det inte bara vara till den andra kvinnans fördel. Eller till den första heller för den delen, hon följde med på resan trots att det var ett halvår efter att hon hade slutat, konstigt om jag nu var så hemsk. Det finns så mycket att berätta om innehållet i relationerna… Jag är tacksam att det framkom i tingsrätten att det som har låtit som om det hade pågått så väldigt länge faktiskt inte alls var så länge, halva tiden togs bort genom att många av de händelser jag blivit anmäld för handlade om småsaker i sammanhanget och inte var intima.

Kön kanske inte blir så lång av de som vill ha den behandling jag fått med spridande av outredda anklagelser, ständigt underlåtande att lyfta fram det som varit till min fördel och en ovilja att lyssna till mig som anklagad. Innan domen från Västmanlands tingsrätt kommit gick Styrelsen för Pingst FFS ut (i tidningen Dagen) och sade att man alltid trott på kvinnorna. Där kom det svart på vitt, det som jag hävdat hela tiden, att man aldrig haft för avsikt att lyssna på min bild av relationerna oavsett vad utredning och nedlagda polisanmälningar säger. Det är tungt att inte bli trodd men närmast outhärdligt att inte ens få ge sin berättelse. I media, främst kristen, har en ensidigt vinklad bild från arbetsgivaren och dess vittnen publicerats - det har publicerats hundratals artiklar och krönikor om mig. Utifrån de etiska riktlinjer som finns för media och journalister är det flera av dem som verkar ha ansetts helt onödiga att beakta, åtminstone vad gäller mig. En riktlinje är att inte publicera selektivt om någon utifrån den information som finns. Anklagelser om brott och moralpanik har präglat så många artiklar av såväl journalister och pastorer som egentligen inte har en aning om vad som hänt. En annan sådan riktlinje är att vara försiktig med att publicera namn och foto. Som de flesta vet så har mitt namn och foto publicerats i stort antal. Den som anklagas i texter ska också ha möjlighet att bemöta texter innan de publiceras. Jag har haft möjligheten vid några enstaka tillfällen av alla de artiklar som skrivits om mig. Mängder med texter har också skrivits där jag beskrivs och kritiseras som en dålig ledare. Det klargjordes, precis som tidigare nämnts, under rättegången att förtroendefrågan inte handlade om mitt ledarskap och sätt att sköta mitt jobb. Detta var således enbart en efterhandskonstruktion från församlingsstyrelsen  och jag är glad att det lades åt sidan av domaren vilket också bekräftades av arbetsgivaren i tingsrätten.

Avslutning med önskan om förlåtelse

Denna enda text står ensam mot ett stigmatiserande drev i medier och på sociala medier. Det gör ont att inte få möta de man jobbat tillsammans med, inte få möta församlingen efter alla dessa år, att bli bortmotad och inte någon gång få en rimlig chans att mötas. Kanske tycker många att om man gjort det jag gjort då får man tåla vilken behandling som helst. Men att som människa och familj mötas av tystnad, avståndstagande och hat från människor som funnits nära oss under så många år är en outhärdlig känsla av sorg och kärlekslöshet, när så mycket inte stämmer i vad som sprids. Efter arbetsmiljöutredning och tingsrättsförhandling är jag ändå tacksam att det kunnat konstateras att inget brottsligt skett och ingen manipulation förekommit, istället har samtycke funnits och konstaterats. I all min svaghet är jag ändå inte skyldig till något förövarskap eller brottslighet. Det finns en helt annan berättelse och dokumentation som också bestått proven i de utredningar som gjorts. Det är märkligt när den som bekänner sin synd får löpa gatlopp medan den som skyller ifrån sig får stöd. 

För mina synder ber jag av hjärtat ännu en gång om förlåtelse och tar mitt fulla ansvar, önskar innerligt att jag kunde ställa allt till rätta. Jag sörjer över det som varit och de konsekvenser det fått för många människor. Otrohet förstör och bryter ner, och denna synd föll jag i. Jag förlorade min integritet och gör allt jag kan för att bygga upp den igen. I allt finns en tacksamhet för familj och vänner, för läkedom och många samtal med sjukvård, terapi och själasörjare, jag har hunnit bearbeta om inte allt så mycket under den tid som varit. Jag kan bara lita till Guds nåd.

Kampen framåt kommer att vara för pastorer och andra ledare i civilsamhällesorganisationer som riskerar att bli uppsagda och kölhalade på grund av det nyckfulla begreppet förtroende, och för alla de som anklagas för så mycket mer än de någonsin gjort sig skyldiga till och så fått sina liv förstörda utan att ha fått bli lyssnade till. Själv är jag så trött på förljugenhet, tystnadskultur, moralism och maktkamper. Inom min nu urgröpta själ finns frågan kvar om det finns någon möjlighet att gå från ensidigt skambeläggande och misstänkliggörande till allas sanningsvilja och försoningslängtan? För min del försöker jag tänka att livet går vidare, kommer att kämpa för att inte tystas, livet ska levas, kallelsen finns där och försöken att varje dag trevande men ändå med beslutsamhet gå vidare ett stapplande steg i taget. En vän sade i förra veckan: “Jag ber för dig Daniel att du ska orka och att du ska vara förväntansfull inför framtiden” - det är omsorg jag är så tacksam för och hoppas kunna börja om igen med förhoppningsvis fler lärdomar och mer barmhärtighet, livet är inte så enkelt för någon av oss.

Tack alla som bett för min familj, tack för bestående vänskap och välvilja där den funnits.

Västerås den 26 maj 2025

/Daniel

- Här nedan finns exempel via några filer.

1. Arbetsmiljöutredningens resultat, utredarnas konstaterande 14/2 2024. Ljudfil.

2. Arbetsmiljöutredningens resultat, urklipp från delutredning B. Bild.

3. Lennart Edström, ordförande i Pingst FFS efter utredarnas konstaterande 14/2 2024. Ljudfil.

- Om du har blivit falskt anklagad för brott finns nätverk till stöd för dig. Nätverket Mannaminne är ett sånt exempel och har ett särskilt fokus att stödja män som är oskyldigt anklagade för sexualbrott.