August Palm inledde sin agitatoriska gärning i Sverige med sitt historiska tal ”Hvad vilja Socialdemokraterna?” som han höll den 6 november 1881 i Malmö. Det är ett tal som kan sägas vara det första socialistiska talet i Sverige och som definierade inledningen av socialdemokratin. Bland mycket betonade Palm att Socialdemokraterna inte ville avskaffa äktenskapet, men att det skulle bygga på kärlek och inte på tvång. Palm klargjorde också att Socialdemokraterna inte ville förbjuda religion, men att den skulle vara en privatsak och inte styras av staten. Ingen skulle tvingas till en viss religion, och religiös undervisning skulle inte vara obligatorisk i skolan.
Relationen mellan kyrkan och politiken har varit och är ett intressant äktenskap kan man säga. Då som nu.
Religion en social företeelse?
Jakob Forssmed är den i den nuvarande regeringen som har ansvar för trossamfunden. Och folkhälsan. Socialministern är också kyrkoministern. Tidigare har trossamfundsfrågorna sorterat under kulturdepartementet.
Det finns något mycket sympatiskt över socialministern. Ett äkta engagemang, det medmänskliga och varma. Med en insikt i de mjuka frågorna och folkrörelserna. Ändå tycker jag att det ser ut att gå alldeles snett med många frågor och jag kan bara inte förstå att trossamfunden är så tysta, rentav mjäkiga.
Den styrning vi nu har driver alltså trossamfunden till att registrera besök i kyrkor och religiösa samlingslokaler. Min känsla är att en del samfund övertolkar regeringsbeslutet och kanske hittar på mer än man måste. Att registrera religiös aktivitet är ett oerhört ingrepp i religionsfriheten. Det gamla fina begreppet kyrkofrid skulle behöva få sin renässans och moderna tillämpning. Tidigare har det räckt att skicka in statistik men nu ska aktivitet, namn och adress in. Nu säger någon att det är ju upp till varje person och varje församling och samfund, och visst är det så. Men detta är något som åläggs av staten och det handlar inte bara om finansiering utan också om långsiktig legitimitet i samhället, möjligheten att ha bankkonton, hyreskontrakt etc. Demokrativillkoren, om de inte uppfylls, kommer att stänga många dörrar för lokala församlingar som vill värna sin frihet. Under de år jag var involverad kunde man ibland tänka tanken om detta är för långtgående kontroll men det som låg på bordet då var ju ett intet mot vad som nu gäller. Endast några få, som Manuel Henriquez, törs säga någonting.
Vidare ska utländsk finansiering av trossamfund utredas. Och frågan om omvändelseförsök, är något som nu verkar åka med i annan lagstiftning. Om risken med en lagstiftning runt så kallad omvändelseterapi har jag varit med och skrivit om tidigare. Lägg därtill mer och mer kontroll över ett alltmer urholkat folkrörelsebistånd och försvagat stöd till folkbildningen. Myndigheten som relaterat till trossamfund avskaffas. Det blir mer och mer trångt för trossamfunden. Hur är det möjligt att man inte står upp tydligare och tackar för sig vad gäller bidrag när bidragen är så villkorade som de nu är och reser upp egna resurser tills dess att tilliten finns igen? Svaret är att pengarna styr mycket också i fromma kretsar.
Politik med religiösa attribut?
Samtidigt gör då Forssmed och regeringen utredningar om existentiell hälsa och ensamhet. Man tillför ett fritidskort. Man hoppas att trossamfunden ska hjälpa de sociala myndigheterna. Ministern är orolig för det låga barnafödandet. Regeringen antar alltmer av kyrkliga attribut samtidigt som kyrkorna letar svårfunnen samhällelig finansiering. Balansen i relationen känns inte optimal. Ministern låter mer och mer som en pastor medan pastorerna och prästerna låter mindre och mindre.
Vad vilja vem?
Så vad vilja Kristdemokraterna? Kontrollen verkar ju hårdna, finansieringen minska. Det är förståeligt att man vill komma åt våldsbejakande extremism, ofta i islamistisk tappning. Är då den varme goe Jakob Forssmed och Kristdemokraterna en så kallad ”nyttig idiot” i en allt hårdare högerriktning för Sverige? Det tror jag inte. Jag tror att Jakob Forssmed har hjärtat på rätta stället och innerst inne kanske han mest känner sig tvingad att ta steg som han som kristen är manad att göra i linje med kristdemokratiska värderingar, som exempelvis frågorna om existentiell hälsa. Människor far illa och många kämpar med dålig ekonomi, ohälsa och ovald ensamhet. Detta sker när kyrkan verkar bli alltmer introvert, räddhågsen och rentav feg. Om det mesta går ut på att inte göra fel då lär inte många nya satsningar genomföras. Man ska inte bara klaga på politiken, man måste nog också fundera över om politiken får fylla ett tomrum och svara på fler och fler frågor som troende sammanhang egentligen borde besvara. Det skulle behövas en verkligt frimodig kristen rörelse som törs vara lite uppkäftig samtidigt som man med uppkavlade ärmar är beredd att hugga i och hjälpa till med samhällsutmaningarna, oavsett finansiering.
Det finns nog en och annan politiker som skulle uppskatta om kyrkan inte bara gnällde för att sedan ändå följa alla påbud för att få något stackars bidrag utan också hade en egen vilja och framförallt egna initiativ.
Den rätta frågan att ställa just nu tror jag är: Vad vilja vi kristna?
/Daniel
Så bra skrivet, Daniel! Tack för din klarsynthet!
Mycket bra skrivet Daniel!