Vårt evighetshopp

Om du blir bortvisad är det inte Jesus som agerar. Predikan söndag 2 november 2025.

”Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte ska förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ja, detta är min Fars vilja: att var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” Johannesevangeliet 6:37-40

Det finns en aldrig sinande källa av serier som går ut på att någon eller några ska bli utröstade. Ett av de senaste exemplen är väl Förrädarna. A, B eller C-kändisar eller kanske bara wannabes gör nästan vad som helst för att vinna på någon annans bekostnad. Det finns någon slags gemensam nämnare om tävlingen handlar om utseende, maktspel eller något annat och det är att inte vara den som blir bortvisad men se till så att andra blir det.

Bara i andetaget före vår text hade Jesus sagt att han är livets bröd och att den som kommer till honom aldrig ska hungra eller törsta.

Hunger och törst. Tänk vad det driver mycket utveckling och en hel del inveckling får man säga. Och en hel del streamingserier. De mänskliga behoven att kunna ha någonstans att vila, äta, någon att älska är ju just mänskliga. Men så lätt det slår över i frosseri, matkamperna liknar maktkamper om vi tänker på att det gäller att äta eller ätas.

Behoven kan också driva oss till Jesus, i stunder av självinsikt. Som den förlorade sonen som kom till insikt att han hade det bättre hos sin pappa. Far och son-relationen är intressant, den gör sig påmind i allhelgonahelgen och i vår text. Min far dog 2010, mitt största stöd och samtidigt min svåraste sparringpartner gick bort i cancer. Ibland har jag tänkt att min far skulle slå synden i en tävling om envishet.

Jesus, sonen, kom ner från himlen för att göra sin fars vilja. Fadern visar oss till Jesus och han visar inte bort någon som kommer till honom. Allt bygger på Guds vilja och trofastheten hos Jesus att utföra denna vilja. Frälsningen vilar i en far- och son-relation.

Och så finns i vår text och i evangeliet, gensvaret. Det mänskliga. Det verkar ändå behövas. Men det är ett gensvar, inte ett självständigt imperativ. Texten verkar indikera att det inte är fel att få ge sitt gensvar, räcka sin hand, komma till botbänken, säga sitt ja.

I fredags den 31/10 disputerade min syster i ett område inom förskolan som handlar om vårdnadshavares delaktighet som en del av förskolans demokratiska uppdrag. Ett imponerande arbete ligger bakom en doktorsavhandling. Det slog mig när jag lyssnade till disputationen att demokratin är ju så mycket större än politiken. Vi har ofta förminskat demokratin enbart till politiker och politiska beslut och då får vi ett sämre och förminskat samhälle. På samma sätt tror jag att evangeliet är tänkt att fungera. Det berör alla och förmedlas av de redan troende men har så mycket större räckvidd och omfattning än så. Evangeliet är större än kyrkan. Och det är personligt för var och en som vill ta emot.

Det finns ett vi i den här texten men också ett “var och en”. När det gäller frälsningen, låt ingen och inget stå emellan dig och Kristus. Låt ingen villkora din frälsning, om du är from nog, om du har tillräcklig syndanöd. Nej, nej, nej. Om du tar emot honom är han i dig. Kristus i dig, idag och alltid.

Den som kommer till Jesus visas aldrig bort. Lägg märke till att vår första vers står så tydligt i presens, den som kommer till Jesus. Det är både position och process att tillhöra Jesus.

Men många gånger avvisar vi eller blir avvisade. De här senaste två åren har jag blivit avvisad så många gånger att jag nog inte ens kan börja reda i det. Att få stöd i det privata men knivhugg i det offentliga och bland pastorskollegor från samma människor, det gör något med en som är svårt att beskriva. Det har gjort det svårt att orka och kanske har jag också därför avvisat en del i brist på ork att utsätta sig för risken att bli sviken. Men Jesus avvisar inte. Vad innebär det att aldrig bli avvisad? Kristus kan absorbera varje vårt svek. Den största formen av trygghet ligger i att alltid vara välkommen. Vilken fantastisk styrka och också värme vi har i frälsningen. I de starkaste armar, i den varmaste fadersfamn.

Min pappa var kärv, ibland tyst, men aldrig någonsin avvisande. Kanske den som tar del av denna predikan har en annan erfarenhet av sin egen papparelation? Av att bli bortvald och avvisad. Frånvarande pappor, eller kanske ibland pappor som inte tillåts närvara för att det finns en konflikt eller kris? De nära relationerna är de avgörande och de gör så ont när de inte håller. Men ändå, vad vore vi utan våra fäder? De är en del av vilka vi är. Och, en annan stor fråga, vad vore vi utan alla dessa högtstående pappaskämt?

Nåväl, nåväl. Försäkran i evangeliet bygger på faderskärleken. Kristus ska inte förlora någon enda av alla dem som han har blivit given, given av Fadern. När den yttersta dagen kommer då uppstår de som dött i Kristus. Här finns en ordklass som är aktiv aorist, det betyder att det som sades och skedde då har effekt nu och framåt.

Det är vårt hopp, att vi blev frälsta egentligen redan för 2000 år sedan, vi tog emot honom och vi kommer till Jesus varje dag och en dag ska vi uppstå med honom! Vi ger oss till honom, vi tar emot honom och litar till att hans frälsning har effekt in i evigheten, genom all sorg, genom all tomhet, all synd och allt avvisande så är vi ändå inte avvisade av honom. Guds gåva består, Guds löften håller.

Vi tas in i det eviga företaget Faderns och Sonens Andebolag. Faderns och Sonens, inte Förrädarnas avvisarbolag.

I en värld där vi lätt känner oss bortvalda, uteslutna eller misslyckade finns här ett evangelium om ovillkorlig kärlek och barmhärtighet. Och jag tror att det är viktigt att notera: Ett äkta fadershus förstår att barn blir hungriga och törstiga. Att det finns mänskliga behov men att de också spelar oss spratt ibland.

På långfredagen 1985 döptes jag till Kristus, av min pappa. Många gånger har jag undrat de senaste åren hur min pappa hade reagerat på mina synder. Och det kan jag inte veta men jag tror att han hade varit ledsen, besviken på mig och kanske också upprörd över allt i processen runt omkring.

Men bortvisad? Aldrig. Istället är minnet av pappa och särskilt läsningen av evangelierna en försmak av frälsningens kraftfullhet och framtidsförsäkran:

Uppståndelse och evigt liv tryggt levererat av Fadern genom Sonen där all eftermarknad sköts med evig garanti av Anden.

/Daniel