Vem är det som ber egentligen?
Några reflektioner postpredikan och baskomp.
På järnväg hem efter ytterligare en helg i Hälsingland och Ljusdal. Det har varit en lugn vecka innan helgen, så jag bestämde mig för att åka upp en dag tidigare än tänkt. Det är inte alltid så enkelt att vara hemma så mycket som jag är, inte för mig i vart fall. Inte visste jag att det var fixardag i kyrkan igår, så det var ju bara bra att kunna haka på lite mer.
När jag och en till fixade lite tillsammans i trädgården påminde han mig att träden och växterna hade klarat ännu en årstid.
- De har klarat vintern, det gör vi också Daniel.
På eftermiddagen hann vi besöka Avholmsberget och sen musikövning inför gudstjänsten. Både när jag är i Årjäng och i Ljusdal får jag vara med och spela bas. Det fanns en tid när jag spelade mycket men den tiden är long gone, så det är faktiskt lite kul terapi att få spela bas igen. Idag vart det också något på pianot men bas är det fina för mig. Bas ska kännas och man ska inte spela för mycket på de ljusa strängarna, min uppfattning. Man letar djup och brygga mellan rytm och melodi.
I vanliga fall brukar jag lägga ut predikningar i textform men gör inte det idag, det blir några korn från predikan men kanske mest bara som marginalanteckningar över en helg som varit och dess innehåll. Och så bifogar jag ett dokument, ett bibelstudie jag skrev en gång om hela det kapitlet som dagens evangelietext hämtats från. Det heter En bön att leva med och titeln tog jag från Bon Jovi’s Livin’ on a prayer.
Bibelordet för dagen kommer från Jesus avskedstal och det finns i Johannesevangeliets sjuttonde kapitel.
Han undervisar inte här. Han argumenterar inte. Han bevisar inget. Han ber.
Hans förbön handlar om att vara mitt i världen med allt vad det innebär inom och utom oss men att samtidigt ha hans glädje mitt i all röra. Det är ju inte det enklaste direkt. Men jag uppfattar hans glädje som en delad glädje, att han delar sin glädje med oss. Det är en glädje man får vara med i. Vidare tror jag att hans glädje finns där oberoende av omständigheter, den är glädjen mitt i. Och så tror jag också att glädjen från Jesus har något bestående och helt över sig.
Vem är det som kör, frågade väl Musse Pigg i Disneyfilmen som visas på julafton i Kalle Anka och hans vänner önskar god jul. I predikan försökte jag lyfta fram att när vi tänker på bön gör vi det nog ofta utifrån vårt perspektiv av att be och visst får och kan vi be. En gång skrev jag en liten bok som hette Alla kan be på det temat. Men Jesus är den som ber hela tiden och vår bön är en respons på hans bön för oss.
Så ja, vem ber och vem basar egentligen? Nog kan vi väl be och klia lite på en bas, i det kan man påminna sig om vem som verkligen ber och basar överallt. Om vem som bad först, om vem som aldrig tar avstånd från de sina.
Törs man till och med säga att glädjen som Jesus ger kan vara en slags basglädje i tillvarons röra? Hans bön för de sina, kanske kan den innebära en slags brygga mellan det världsliga och gudsriket; det där som skapar en helhet av toner och takt och ändå bevarar det heliga intakt.
Det är fint att påminna sig att Jesus ber.
/Daniel
Tack för texten, ha en fortsatt skön maj , och lira mycket bas 🎼
Det var fint serru!