Vem skulle Jesus ta en selfie med?
Reflektion om förgånget eller försvunnet.
En svensk toppolitiker lade nyligen ut ett foto tillsammans med en kontroversiell internationell gäst på sociala medier. Kommentarerna rasade omedelbart, associationen till skandaler och Epstein-listor ansågs giftig och efter bara några timmar togs bilden ner med hänvisning till de senaste anklagelserna. Förståeligt i dagens tidsanda där bildens budskap väger tyngre än mötet självt. Den mediala skadan var dock redan ett faktum, och det krävdes lite damage control för att parera guilt by association. Precis så fungerar vår simultana samtid: positionering slår positioner.
Inte behöver politikern stå för gästens synder bara för att de setts på foto.
Synas
Nåväl, av detta att bli distanserad ifrån har jag en del egna erfarenheter. Det finns många erfarenheter att göra och lära av detta men en fråga som ibland dykt upp i ensamma tankar gråa eftermiddagar är: Skulle Jesus vilja ta en selfie med mig? Med dig?
Det här är alls inte en text till försvar för mina eller andras synder, det är däremot en reflektion om renhetssträvanden och den distansering som då riskerar att skapas. Men distansering från vissa, är det samma som distansering från Herren själv?
Det är märkligt nog ofta i övergivenheten, som något av trons innersta döljer sig. Vi talar gärna om ljuset, väckelsen, förnyelsen, de goda gärningarna. Och speglar oss gärna med för stunden framgångsrika människor. Men vi talar sällan om övergivenheten, den plats där Guds folk inte längre vet hur de ska gå vidare, där en människa står ensam med sin brustenhet. Ändå är det just där vi tror att Kristus står. Korset är fortfarande vittnesbördet om Guds närvaro mitt i övergivenheten.
Söndagarna
Rachel Held Evans skriver i Searching for Sunday om hur tron ibland måste gå sönder för att kunna hitta hem igen, hur kyrkan inte är tänkt att vara en utställning av lyckade liv utan en samling av människor som försöker vara ärliga med sin brist. Det är en erfarenhet som känns igen: när tron inte längre är ett färdigt system, utan ett rop, och när kyrkan antingen kan bli den plats där ropet får höras, eller där den ropande tystas. Den här texten började jag skriva en söndag, jag tror söndagar ger ett särskilt dovt eko för den som inte är välkommen till församlingen. Tomma ekar också många kyrkor, (tyvärr är ofta inte mycket mer än en tredjedel av medlemmarna aktiva). Och “syndarna” dök visst inte upp idag heller.
Förgånget och försvunnet
Ibland tror jag att vi glömmer att det är skillnad på att något är förgånget och att det är försvunnet. Det som är förgånget bär fortfarande spår: minnen, ärr, lärdomar. Men det är inte längre det som styr våra steg. Det som varit har varit, men det är försonat. I detta ligger möjligheten att orka se framåt. Det är så jag uppfattar att Kristus tar hand om synden i oss.
“Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se, något nytt har kommit”
Andra Korintierbrevet 5:17
Vi får alltså leva som förlåtna, inte som felfria. Kyrkan tror jag inte klarar att leva upp till eller är tänkt att vara ett rum för de syndfria, däremot kan det vara en gemenskap där det förgångna inte längre fäller sin dom. Att stå på syndares sida är att påminna sig om att Gud redan står där, inte med krav på självordnad renhet, utan med öppna armar och läkedom. Det nya har börjat men det sker mitt i en tidigare erfarenhet.
Renhetssträvanden
Det är också där kyrkan prövas. För det finns en frestelse i varje församling att skydda sin ordning genom att stänga ute den som syndat. Det sker ofta i fromhetens namn, med hänvisning till renhet. Ibland med storsläggan, ibland subtilt. Men om vi tänker renhet i sin tyska språkliga form, reinheit, leds tanken till något helt annat, till ett av nazismens ideologiska grundfundament för att motivera utrensning av misshagliga grupper. Renhet som fristående ideologi blir alltid farlig, för den kräver ständigt nya offer. Medlemmar blir medlöpare. Men kristen tro bygger på att ett offer är givet en gång för alla. Tar man bort Jesus försoningsdöd på korset ur ekvationen, kan man undra hur “kristen” en kyrka till slut blir. Om inte Kristi offer på korset gäller offras människor på renhetens altare.
Den kristna gemenskapen måste, jag skriver måste, vara en alternativ miljö. I kristen tro är detta en självklar insikt som är smärtsamt svår att tillämpa: Vi har alla syndat, och vi syndar tyvärr fortfarande. Antingen i tankar, ord eller handling. Ingen lever av egen rättfärdighet. Ändå får vi kraft att gå framåt och hjälp att inte fortsätta synda. Det är just därför evangeliet är evangelium: inte för de felfria, utan för dem som inte kan rädda sig själva. Vi får inte förvandla nåden till ett pris som delas ut till de lyckade (alltså egentligen de som är bra på att dölja sina synder). Som om Anden bara kunde verka där allt verkar vara i ordning. Som om Gud skulle dra sig undan just där människan förlorar greppet. Som om Gud någonsin skulle bli förvånad över att människor syndar. Som om Gud inte vet att vi behöver frälsningen. Varje dag.
Tar rättigheterna över tron?
Ibland kan det kännas som att kyrkan efter tvåtusen år blivit en rättighetsmaskin där man måste välja sida och ta parti. Jag tror det är en av de sämre frukterna av att det mesta i tillvaron politiserats. Från att vara syndares vän till “att stå på de utsattas sida” kan då missbrukas till ett dödsvapen mot dem man inte sympatiserar med. Evangeliet innebär en smärtsam men generell analys: alla är syndare, inte vissa. När vi gör vissa till problemet och andra till de rena, håller vi inte längre på med evangelium, vi håller på med självrättfärdighet. Och vi glömmer att vi alla har en syndarhistoria. Men kyrkan har inte samma uppgift som rättsväsendet.
Ett av de mest använda gudsnamnen är Immanuel, Gud med oss. Men om Gud är med “oss”, betyder det att han inte är med “dem”? Betyder det att vi kan använda Guds namn för att rättfärdiga våra egna positioner, vår egen grupp? Då har vi i praktiken brutit mot det budordet om att inte missbruka Guds namn: vi gör Gud till en partsinlaga, en som alltid råkar hålla med oss. Och om detta leder till att vi talar mycket om den som är fienden men helt glömmer att uppmaningen ju var att älska våra fiender så har vi helt förlorat innebörden i Immanuel-begreppet.
När kyrkan överger dem som syndar, vilket ju då faktiskt innefattar att alla borde överges, men eftersom vi inte vet allt om alla och knappt någon bekänner egna synder längre, riskerar vi att förneka vår egen verklighet och göra oss själva till värsta sortens hycklare. För när vi bläddrar i Skriften ser vi att Gud alltid arbetat med bristfälliga människor: Mose med sitt temperament, David med sin skuld, Petrus med sin rädsla. Och, törs jag säga, det finns även exempel på kvinnor som syndade. Det började tydligen redan med Eva. Bibelns berättelse är ingen segerparad av lyckade människor, utan en procession av bristfälliga som bärs av nåd och ändå kunde tjäna Gud. Anden har en märklig förmåga att fortsätta just där vi slutat tro på vägen vidare.
Synden kan vara spännande men ger mest spänningar
Men här uppstår också en verklig spänning. Man måste konstatera att synderna påverkar gemenskapen och vissa gemenskaper klarar av den mänskliga sidan av människan sämre än andra. Paulus skrev i ett av sina brev till korintierna (1 Kor. 5:5) om en man som levde i öppen synd (alla kände till det men det fortsatte ändå, de inblandade verkade heller inte vilja sluta) i vad som verkar ha varit en svår familjetragedi och att personen då ska “överlämnas åt Satan”, för att köttet skulle förgås men anden räddas. Orden skakar om, de uttrycker både allvar och smärta. Överlämnandet, i vad jag tror är Paulus mening, är inte ett avvisande i hat, utan ett överlämnande i hopp eftersom det uppenbara inte hanterats alls, och i förtröstan på att även i mörkret kan Guds hand nå fram. När mannen senare ångrar sig, skriver Paulus igen: Nu räcker det. Förlåt, trösta, så att personen inte går under i sin sorg. Överlämnande, inte övergivande. Inte strategisk tystnad.
Här blir evangeliets logik tydlig. Det som först såg ut som ett övergivande visar sig vara en djupare tilltro till Guds oförtröttliga nåd. Paulus litar inte till människors renlärighet, utan på Guds process. Han såg sig tvingad att ge råd, församlingen i Korint verkade inte kunna ta tag i något med precision och insikt om komplexiteter. Men Paulus tror på en frälsning som bär också där gemenskapen inte fungerar som den borde.
Övergivandet handlar därför inte om Gud som överger människan, utan om hur vi ibland överger varandra och vad som händer när vi istället väljer att stå kvar. Det handlar om en tro som vågar vänta, som litar på Andens långsamma verk när vi längtar omedelbar lösning, som låter tiden, och kärleken, göra sitt. Som ser kyrkan mer som en vårdavdelning än som ett showroom: en plats där människor kommer för att bli helade, inte för att visa upp sin fromhet eller för att vinna makt.
Nåd och nyans
Frälsningen är ingen tunn is som spricker vid första synd efter dopet. Den är en klippa av närvaro, ett löfte som inte viker eller sviker. Gud överger inte, inte ens den som övergett sig själv. Och kyrkan, om den vill vara Kristi fungerande kropp, kan inte vara snabbare att döma än Kristus är att förlåta.
Det är där, i mötet mellan synd och nåd, mellan fall och försoning, som den verkliga heligheten växer fram. Inte i vår perfektion, utan i vår överlåtelse. I den svårvunna insikten att Gud är störst just i det vi inte längre kan bära själva. Där finns inte bara nåd, där finns också nyans.
“Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger ni: Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare!”
Lukasevangeliet 7:34
Jesus konstaterade hur även han blev utsatt för hårda domar för att synas med fel människor: det naturliga behovet att äta var frosseri, att dricka superi. Men Jesus var och är syndarens vän, han var inte rädd för att synas tillsammans med dem som hade mänskliga behov men där de behoven ibland blev till synd. Kanske är den stora frågan inte om han vill förknippas med oss, för han överger ingen enda, utan om vi vågar förknippas med dem som Jesus kallar sina vänner trots att det tog på det egna ryktet.
I all iver att vara på rätt sida är risken stor att vi tappar bort det vi alla behöver: frälsningen som ges i evangelium.
Det gamla är inte försvunnet men där det får vara förgånget visar sig evangeliet i sin genomvackra, fulla kraft. I nåden finns inget övergivande.
Förlåtelsen föregår omvändelsen
På tal om förgånget. Om man vrider och vänder på det lite så är det ju heller inte så att det är när vi omvänder oss som vi objektivt sett blir förlåtna. Utan det är när vi omvänder oss, vi upptäcker och personligen tar emot att vi redan är förlåtna. Guds förlåtelse ligger före vår omvändelse. På frågan “när blev du frälst” kan man svara ett datum i sitt liv men man kan också svara: För tvåtusen år sedan!
“Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”
Romarbrevet 5:8
“Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse?”
Romarbrevet 2:4b
Jag tror nog att det är lättare att få ta en selfie med Jesus än med många religiöst och politiskt ängsliga. Därför hoppas jag att du ska få vara i en miljö där du slipper att spela ett spel och där din energi inte behöver läggas på att framstå bättre än andra.
För jag tror att istället för en massa selfies mår vi nog allra bäst av att få vara med på en gruppbild.
Med Jesus i mitten.
/Daniel
Sedan några veckor tillbaka skriver jag krönikor för Bulletin. Tanken är att skriva i skärningspunkterna mellan tro, religion, samhälle, politik och demokrati. Hittills är fyra krönikor publicerade och den senaste handlar om AI och dess inverkan på politiska val, valfrihet och frihet: Krönika Bulletin 18 mars 2026.