“Vi älskar domarn!”

Är du också trött på enkätkristendomen? Predikan domssöndagen den 23 november 2025.

“Och Fadern dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen för att alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom. Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet. Jag säger er sanningen: Det kommer en tid, och den är redan här, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska få liv. För liksom Fadern har liv i sig själv, har han också låtit Sonen ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Det kommer en tid när alla som ligger i gravarna ska höra hans röst och komma ut. De som har gjort gott ska uppstå till liv, och de som har gjort ont ska uppstå till dom. Jag kan inte göra något av mig själv, jag dömer efter det jag hör. Och min dom är rättvis, för jag söker inte min egen vilja utan hans som har sänt mig.”

Johannesevangeliet 5:22-30

Känner du dig enkättrött? Om ja, fick du nu ännu en kanske tröttsam fråga. Frågor är populärt idag, företag och organisationer vill att vi ska svara så att de kan förbättra sina processer, ofta med automatiserade frågeformulär. Man kan ju snart inte hämta ut ett paket förrän man ska fylla i en enkät om hur man upplevde det att öppna boxen. De som gör enkäter vill höja sin kvalité men riskerar också att trötta ut sina medlemmar eller kunder. Men hur många enkäter, utvärderingar och frågeformulär ska vi egentligen orka med?

Och här kommer nästa fråga att fundera på: Hur många är egentligen tio Guds bud?

Idag handlar evangelietexten om dom. Eller egentligen om relationer. Lagar och domar reglerar relationer, skulle man kunna säga. “Domarn dömer!” Så lärde man sig i pojkfotbollen av tränarna, även om man tyckte att domaren ibland gjorde helt fel.

Bild av Noelle Otto: https://www.pexels.com/sv-se/foto/906073/

Relationen mellan Fadern och Sonen är den mest avgörande relation som finns. Viktigare än alla andra. Och i den relationen regleras domen. Domen är överlämnad till Sonen med syftet att alla ska ära Sonen: Lovprisningen av Jesus, där ett exempel är Kristushymnen i Filipperbrevets andra kapitel där det talas om böjda knän och bekännande tungor.

Den som har sonen drabbas inte av domen. Domaren är försonaren.

Men framtiden innehåller dom. Inte som vedergällning, utan som konsekvens. Vi får vår vilja fram. I bönen Fader vår ber vi ske din vilja, det är motsatsen till att försöka att frälsa sig själv.

Två gånger i vår text stryks sanningen under: Jag säger er sanningen. Vid det första tillfället talar Jesus om Fadern som har sänt honom. Ordet som används för sänt är det ord som blir till ordet apostel, att vara sänd. Det apostoliska kommer från Fadern genom Sonen vidare ut i världen genom Anden som kommer över församlingen. Församlingen är apostlad, är sänd till världen så som Kristus sändes till oss.

En dag ska de som dött höra Sonens röst och så säger han att den tiden redan är här. Det finns ett perspektiv som gavs via George Eldon Ladd som betonar detta: Redan nu - ännu inte. Guds rike är här men vi väntar på det. Vi är frälsta och vi blir frälsta. Domen är redan här och den kommer. Vi kan uppleva mirakler i tro men väntar på ett evigt fridsrike i full uppenbarelse och läkedom.

Det finns en sådd och skörd i livet men vidskepelse och självfrälsandet måste avvisas. Sådden för att få evigt liv är inte vår, den är Guds. Paulus skriver att det sås en kropp:

“Nu kanske någon frågar: Hur uppstår de döda? Vad har de för kropp när de kommer? Du oförståndige, det du sår får inte liv om det inte dör. Och det du sår har inte den form det ska få utan är ett naket korn, kanske av vete eller något annat slag. Men Gud ger det den form som han har bestämt, och åt varje frö dess egen form. Alla kroppar är inte av samma slag. Det är skillnad mellan människors, boskapdjurs, fåglars och fiskars kroppar. Det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas glans är av ett slag och de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan glans och stjärnorna en annan, och stjärna skiljer sig från stjärna i glans.

Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp. Så står det också skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam blev en livgivande ande.”

Första Korintierbrevet 15:35-45

I programmet Spanarna i Sveriges Radio konstaterades nu i veckan att frågan om vad folk tycker om oss är den viktigaste, som att vi ska utvärderas ständigt och jämt. I sitt företal till Bibeln skriver Martin Luther om Kristus som exempel men primärt som gåva. Kristi kropp, offrad på korset är Guds största gåva till oss. Till sist blir den största frågan inte alls vilka vi är utan vem han är. Det är något annat än ständiga enkäter! Kristi offrade kropp ger liv!

Fadern och Sonen har liv i sig själva, behöver ingen tillförsel för att existera, det är Jesus egna ord vid andra tillfället han stryker under med sitt “jag säger er sanningen”. Och Jesus har fått makt (exousia), att hålla dom. När denne Jesus säger till oss att inte vara förvånade över att domen ligger i hans händer, blir också domen till en befrielse, en del av gåvan. Det är inte en utvärdering, ingen själslig enkät, domen är en del av hans sätt att frälsa oss. Människan har alltid brottats med detta, redan på 1600-talet skrevs dessa rader:

“Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,

men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.”

Lasse Lucidor, ur psalm 620 i Den svenska psalmboken.

Det som ligger framför är inte en avslutande utvärdering, det är upprättelse och rättvisa. Min är hämnden säger Herren, står det i Romarbrevets tolfte kapitel. I det får orättvisorna vila tills dess att den dagen kommer. De tio orden blev till många fler på grund av människans religiösa dragning och vilja att styra, så Jesus gjorde en skillnad på Guds bud och människors regler. För hyckleriet finns ingen gräns, där är tio bud långt ifrån tillräckliga. Men hyckleriet, sa Jesus, sätter Guds ord ur kraft. Så det vi kan göra är att inte döma i förtid, så som Paulus också anger i Första Korintierbrevets fjärde kapitel och vi ska inte lägga till människoregler och därigenom sätta Guds ord ur kraft idag. Ta emot ordet och avstå hyckleriet!

Jesus är domaren och frälsaren, sanningen och nåden personifierad. Visst är vi väl glada för Jesus och vill därför ge honom ära. Vilken fantastisk motsägelse det är som bevisar Guds nåd: Vi lovprisar vår domare! Det har jag aldrig varit med om på en fotbollsplan, fotbollsdomaren agerar mest visselblåsare, är nog inte alltid särskilt omtyckt och ramsorna kan vara elaka. Men i Guds hus sker det! Där sjunger man snarare: “Vi älskar domarn!” Han som längtar efter att ge frälsning, han längtar efter att frikänna, att uppväcka döda och återge förlorad värdighet. Han har fullbordat lagen med alla dess krav. Dina synder är dig förlåtna, så sjung!

Jag är trött på enkätkristendomen, min själ behöver något annat. Någon annan. Här finns en bänk mitt i samhället som har en skylt: Kyrkbänken. En kyrkbänk som står utomhus, säkert som ett minne av historien och kulturarvet. Det är ju jättefint men bara inte utomhusbänken står där som en utvisningsbänk, eller kanske en utvärderingsbänk. Nej, tack säger vi då, ingen klarar sig själv och ingen klarar alla prov. Istället välkomnas vi in i evangeliets värme och där får vi vänta men ändå redan nu fyllas av glädje.

“Det finns en väntan som är lycka;

min själ är tystnad före sången.”

Hjalmar Gullberg, ur Månskensnatt.

I tystnaden innan gryningen hörs ett stilla andetag — en röst som ropar över världens alla brus. Den som ska döma bär också vår svaghet. Han som känner varje spricka i vår själ, han bär vår längtan och vår skuld. Ofiltrerat, fullt av nåd. På domssöndagen minns vi att det finns en väntan som är lycka, vår själ gläds i tystnad. Hans dom får Guds folk att en dag sjunga och vi kan börja redan nu! En gång i evigheten sjungs det som kallas Lammets sång: Sången om domaren som gav sitt liv likt ett lamm som offras för varje människa.

Nej, frälsningen är ingen utvärdering, ingen enkät. Den är istället ett erbjudande om evigt liv, en relation som inte kan cancelleras bort.

Så…vi älskar domarn!

/Daniel