"Vi sparar gemet"
Kristus är uppstånden - predikan påskdagen den 5 april 2026.
På den tiden när pappersbrev fortfarande var den givna kommunikationsvägen, svämmade skrivborden ofta över. Förfrågningar, reklam och långa utredningar landade i en strid ström på kontoret. Jag minns min kollega som stod i dörren, denna gång med ännu ett långt brev med förfrågningar och fromt inpackade och krävande förväntningar, i handen. Vi var överens om att detta inte var något för oss, och han sa: ”Vi sparar gemet och slänger papperna”.
Lukas som referent
Det finns en märklig nykterhet i hur Lukas rapporterar i kapitel 24 som är det sista i evangeliet skrivet av honom. Han skriver inte som en recensent som försöker sälja in en känsla. Han refererar. Istället för att värdera berättar han om hur kvinnorna kom till graven, den grav som Josef från Arimatea upplåtit, tidigt i gryningen. Han berättar hur de hade med sig oljor för att ta hand om den döda kroppen. De var fyllda av den sorg som äkta kärlek medför. De älskade Jesus. Det var något min far lyfte fram som det bästa med att vara kristen, att man får älska en person, att man får älska Jesus.
Jesus uppstår ur graven
“Den första veckodagen kom de tidigt i gryningen till graven med de väldoftande oljorna som de hade gjort i ordning. Då fann de att stenen var bortrullad från graven. De gick in, men fann inte Herren Jesu kropp.
När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: “Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått! Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen: Människosonen måste utlämnas i syndares händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord.
Och de återvände från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. Det var Maria Magdalena och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna, men de tyckte deras ord var tomt prat och trodde inte på dem.
Men Petrus reste sig och sprang till graven, och när han lutade sig in såg han bara linnebindlarna. Och han gick hem, full av förundran över det som hade hänt.”
Lukasevangeliet 24:1-12
Kvinnorna möttes av en bortrullad sten och en tom grav. Lukas fortsätter att anteckna sakligt om att de såg två män i skinande kläder.
Redan på 1600-talet skrev matematikern Blaise Pascal om denna neutralitet hos evangelisterna. De berättar om Pilatus, Judas och Herodes men de dömer ingen av dem, enligt Pascal. De är inte brorduktigkrönikörer eller åsiktsjournalister. De ser som sin uppgift att berätta vad som hänt. Det stärker berättelsernas trovärdighet. Har du tänkt på att det finns inga karaktärsmord i de fyra evangelierna? Det finns berättelser om händelser men inget förfasande. Varken Judas, Herodes eller Pilatus sablas ner med bokstäver. De blir refererade, inte recenserade. En av de saker Lukas beskriver handlar om linnebindlarna som varit runt Kristi kropp.
Svepduken, ett tyst vittne?
Även de fysiska spåren pekar mot denna saklighet som evangelisterna ägnar sig åt. När Petrus senare sprang till graven såg han linnebindlarna ligga där för sig själva. Idag fascineras världen av den duk som bär avtrycket av en torterad man, ett spår som modern vetenskap daterat till Jesu tid och plats. Men duken är bara ett begränsat vittne, som ett fotografi av en energiutladdning. Ingen kan väl slå fast att svepduken i Turin är de linnebindlar som fanns vid graven. Det väsentliga är ju inte heller det, utan vad bindlarna lämnade efter sig. Bindlarna är en del av en berättelse om att något hänt som påminner om att döden förlorade sina bindningar till Kristus och i förlängningen till människan.
Att glömma och att minnas
I Lukas text finns en intressant detalj. Änglarna sa till kvinnorna: “Kom ihåg vad han sade till er...” Jesus hade ju förutsagt sitt lidande och sin uppståndelse minst tre gånger, det som ibland kallas lidandesförutsägelserna. Men lärjungarna hade glömt. De var så tyngda av sorgens och dödens logik att de tappat bort hans ord.
Det är ändå något hoppfullt för en del av oss. Vi som allt för ofta glömmer Guds löften och hans godhet när omständigheterna blir svåra. Men påskens budskap är att Gud kommer till oss till och med i vår glömska. När kvinnorna påmindes stod det: “Då kom de ihåg hans ord.” Det är där perspektiven kan börja skifta, när vi får hjälp att minnas att Guds ord faktiskt bär. Men lärjungarna avfärdade ändå det de hörde som tomt prat. Igen är Lukas den sakliga referenten.
Konsekvenser och rätten att mäta ut dem
Uppståndelsen har långtgående konsekvenser. Att Jesus lever igen bekräftar det som hände på korset, det försonar tid och evighet, och ger räckvidd in i alla världar. Det kristna hoppet är inte byggt på peptalk, det är byggt på en historisk händelse som förändrar tillvarons situation och framtid. Uppståndelsen möjliggör förändringen.
I våra dagar talar vi ofta om att våra handlingar får konsekvenser. Men det är lite för enkelt att dras till att dra ut konsekvenser. Ibland åt oss själva men ofta åt andra. Många gånger är vi de som tar oss för att dra ut konsekvenser åt andra. Vi laborerar med stora ord som förlåtelse och förtroende som att vi kunde förfoga över vem Gud förlåter och vem Gud utväljer. Konsekvenserna kan sägas ligga placerade där mellan förlåtelsen och förtroendet. Inte minst därför är det så skönt och lärorikt att de fyra evangelisterna inte drar ut några konsekvenser åt någon annan. Och det är ännu skönare att det finns en enda berättigad domare med den rätten.
Kristus är den Domaren. Genom att besegra döden har han vunnit rätten att mäta ut konsekvenserna av mänsklighetens historia. Han är den “siste Adam”, en livgivande ande som representerar och definierar oss alla. Paulus skriver om att livets andes lag har i Kristus gjort oss fria från syndens och dödens lag. Men hans dom är inte vad vi förväntar oss eller kanske ibland önskar våra fiender. Det är som om någon tog bort begränsningarna av tid och rum. Orsakskedjorna bryts när Kristus segrar där i dödsriket. Och det är en helt ny fas som inleds där i trädgården med den tomma graven, det är både en ny situation och en ny process framåt.
Paulus resonerar om uppståndelsen i Första Korintierbrevets femtonde kapitel. Herrens fysiska kropps offer möjliggör människans andliga evighet i härlighet. Kristus är definitionen av vad människan är när hon tagit emot honom. Kristus säger vem vi är. Om än sått svagt, uppstår det fullt av kraft, om det än har såtts i ringhet så uppstår det i härlighet, om det än såtts i något förgängligt uppstår det oförgängligt. Det är vad det är att vara en ny skapelse i Kristus.
Skuldbrevet och gemenskapen
Mänsklighetens historia är fylld av papper: anklagelseakter, skuldbrev och misslyckanden. Men Kristus, som har all rätt att döma, väljer en annan konsekvens. Han river sönder skuldbrevet och kastar anklagelserna. Kristus behåller människan i gemet. Ett gem som håller ihop, ett gem som håller kvar, det är väl en hyfsad bild av gemenskapen den troende får ha med Kristus! Och som vi behöver få finnas i sunda andliga miljöer där det är så mycket Kristus att människor får känna att de får vara med i gemet!
När Petrus sprang till graven och såg bindlarna, gick han hem “full av förundran”. Anade han att dödens och hämndens logik nu var bruten? Vågade han hoppas på en ny möjlighet efter sin förnekelse? Kanske anade han att det ändå fanns någon chans. Snart skulle han få möta den uppståndne Jesus. Snart skulle han märka att Frälsaren inte ens var intresserad av att fråga honom om hans fel och förnekelser, utan bara om hans kärlek.
Snart skulle Petrus förstå att efter uppståndelsen fanns bara gemet kvar. Och Lukas skulle fortsätta att referera vad Gud gjorde. Snart var det dags för helt nya kapitel.
/Daniel