Vrak och vase, näckrosträd och ark

Sommarminne om sjöbotten och några tankar om andra bottnar.

Under många år har inte vägarna lett till Kristinelund och Donnemilen vid sjön Nömmen. En gång Sveriges mest kräftrika sjö. Men en närstående har köpt en stuga så nu finns det någon anledning igen. Förr hade vi en stuga vid Kristinelund. Vi hade också en gul glasfiberbåt med en svart Mercury 9,9 hästkrafters motor. Ett gult och svart inte så vackert ekipage, i samma färger som Björkö GoIK och andra stora lag som Elfsborgs IF och Mjällby AIF. Strax utanför vårt sommarställe, runt udden, fanns en vase. Det var ett bra och samtidigt ett lurigt ställe för fiske. Abborrar drogs dit men det var också lätt att sätta dragen i trädgrenarna. En risvase är ju ett eller flera träd nedsänkta under ytan som stimulerar lek och tillväxt hos fiskarna. Vasen har sitt syfte.

En gång som tonåring hade jag fixat lite med motorn, jag tror att det blev till det bättre och så skulle jag åka ut och fiska vid vasen, det var så nära att jag skulle väl ha rott. Men det var ju alltid kul att känna lite motorkraft och vår båt kunde faktiskt plana med den här motorn. Så också vid det här tillfället drog jag i gång och i väg. Men jag hade inte skruvat fast motorn nog efter fixandet med den, så när jag drog full gas och vred på rorkulten kom propellern upp i luften och det var så nära att jag tappade hela motorn i sjön. Adrenalinpåslaget var kännbart kan man säga när jag höll fast motorn i rorkulten och lyckades rädda den. Det gick bättre att fixa motorn än att förankra den. Man ska fästa båtmotorn och säkert också glorian lite bättre än vad jag har gjort. Jag har nog alltid varit en risktagare, kanske inte en högljudd sådan utan mer en som ändå vill testa och göra mer utan så många stora ord. Vid vasen har jag fångat några fina abborrar men också förlorat några av mina bästa fiskedrag. Jag skulle ha rott båten den där gången. Samtidigt lärde jag mig en del om båtmotorer och annat som jag nog inte annars kunde ha lärt mig. Så småningom tog jag förarintyg, det hette väl skepparexamen förr. Man lär sig båtvett och livsvett i efterhand ibland.

Nå, en båt som sjunker blir ju ett vrak. En vase har någon placerat dit med syfte, men med vraket finns inget syfte. Olyckor har inget syfte men kan ändå säga mycket och kanske betyda en del. Redan hos Homeros och Odysseen är ju skeppsbrott och vrak ett centralt tema. I en vase finns bara naturligt nedbrytbart material men inte så med ett vrak. Där kan det finnas metall, plast och kemikalier som har sin funktion i en båt men blir till skada på sjöbotten. Vasen gynnar miljön, vraket tynger miljön. Men även ett vrak kan bli en livsmiljö för livet under ytan, om än med risker till skillnad från en vase. I en vase kan man dock fastna med sina fiskelinor och drag. Fiskar är en sak, fiske en annan. 

Bild av Suzy Hazelwood: https://www.pexels.com/sv-se/foto/1302675/

Elsie Johanssons roman Näckrosträdet är en berättelse om kärlek, svek, trohet och otrohet. En berörande text mättad av den svåra kampen mellan hoppet i kärleken och det svekfulla, beskrivningar om psykisk bräcklighet men också om mänsklig styrka. En roman som relaterar till flera bibeltexter. Det är en berättelse om en kvinnas liv, om negativt beroende till en man men också om värme i den relationen. Näckrosen är vacker, oskuldsfull men ändå tilldragande, flyter ovanpå men är ändå fast förankrad ner i det mörka, genom dyn ner i botten.

“Det är svårt att riva av en näckros”

Elsie Johansson

Titeln är intressant, kanske säger den något extra, Johanssons roman heter Näckrosträdet, inte rosen bara, utan trädet. “Trädet måste bära sin egen krona” blir slutsatsen i romanen. Till slut hittar huvudpersonen sin egen identitet, möjligheten att bära sin egen krona. En näckros är ju egentligen inget träd men ändå.

Är korset alls att likna vid en vase eller ett vrak? Eller kanske en näckros? Korset var ju ett skammens, förnedringens och förbannelsens trä, ett avrättningsredskap och när en felfri Gud själv hängde där blev det till en total identifikation med bottenkänningen, det djupaste och mest syrefattigt nattsvarta. Jag törs säga att korset kan sägas vara både en vase och ett vrak. Det fanns ett gudomligt syfte med korset men det bär också något som bröts sönder, sjönk till det djupaste i dödsriket. I den mest dyiga botten finns korset ändå.  Korset, det mest gynnsamma för liv, det är den kristna berättelsen. Trä som blir till ett nytt livets träd. Kanske en näckros som blir ett näckrosträd. Man kan fundera över hur mycket man ska fiska runt rosor, vasar, och vrak. Och runt korset.

Noas ark kan väl sägas vara motsatsen till ett vrak. Byggdes enligt plan på torra land, tjänade sitt syfte under floden när synderna skulle svepas bort och strandade därefter på Ararat, berget som ligger i dagens Turkiet men som kan ses från Armeniens huvudstad Jerevan. Träbåten som slutade på en upphöjd klippa. En strandad ark som fullgjort sitt uppdrag. Ändå fanns ohyran kvar för att använda något ord av Karlfeldt när han diktar om Noas ark.

“Jag är med i den lilla skaran

som skall ankra på Ararat.

Jag har bärgat min själ ur faran,

nu, du syndiga värld, god natt.

När du drunknar i svavelvågor,

skall jag landa på helig mark,

skall jag landa med mina plågor,

mina osläckta lustars lågor

och all ohyran i min ark.” 

Erik Axel Karlfeldt

Citatet ur Karlfeldts Beckblomster känns ärligt och fritt från religiöst hyckleri. Dikten relaterar till Noa och tiden efter syndafloden, om att vara en av de frälstas lilla skara som fick ankra på Ararat och ändå vara ärlig med att ohyran fanns kvar i den egna arken och så också osläckta lustars lågor. Inte ens syndafloden tog bort all benägenhet att synda hos de rättfärdiga åtta i Noas familj. Märkligt eller kanske mänskligt att Noa bland det första han gjorde efter att vattnet runnit undan, man gått iland och börjat odla igen, var att dricka sig berusad. Men det var ju för väl för Noa och en hel del av oss andra att Guds nåd är på riktigt. Den kan blomma mitt i allt smutsigt, mitt i all dy, mitt i allt beck och allt som verkar mörkt och dött.

Näckrosor är inte så alldeles lätta att riva av.

/Daniel