Att rita sig själv på lertavlan

Någon reflektion om risken med godhetssignalering och behovet av tecken på Förintelsens minnesdag.

AI-genererad bild.

Hesekiel fick i uppdrag att ta en lertavla, rista in Jerusalem och lägga den framför sig samtidigt som profeten skulle ta Israels och Juda folks missgärning på sig genom att ligga många dagar på sidan framför lertavlan. Det är en underlig scen att tänka sig – en profet liggandes på marken vid en modellstad, omgiven av belägringsvapen, järnplåt och symboler. Ingen power point, ingen retorisk glans. Bara en bild i lera – men tillräckligt tung för att tala utan ord.

Hesekiels tavla var inte signalering. Den var ett tecken. Skillnaden är avgörande. Tecknet bar en sanning som gällde även profeten själv. Signalen däremot syftar till att visa något – ofta oss själva – i ett visst ljus. I vår tid letar vi ständigt efter lertavlor att visa upp: en tweet på Förintelsens minnesdag som antyder vår moraliska sida, ett inlägg där vi hugger mot någon politisk figur för att försäkra våra läsare om var vi själva står. Vi signalerar för att positionera oss på den goda sidan. Men Förintelsens minnesdag påminner oss om ofattbart, omänskligt lidande byggd på ideologi och dess propaganda där människor gjordes till ohyra och hot. Det är inte en dag för positionering, det är en dag för omvändelse. Och en insikt om att såväl kristna som ateister spelade med i Hitlers helvetiska handlingar.

Hesekiel riskerade mycket mer än sitt rykte. Hans symbolhandling var inte markering utan deltagande. Profeten satt själv i fångenskap, mitt i folkets nederlag, och bar deras skuld på sin egen kropp. Det går inte att hålla distans till lertavlan när man själv är med i bilden.

Vi kunde behöva lite mer lertavla och lite mindre signalering. För ärligt talat – oavsett om man står på vänster eller höger sida, bland ICE-kritiker eller woke-motståndare – är det ofta den egna personen vi skyddar och den egna linjen vi driver. Den som talar högst om andras fel har sällan gjort upp med sina egna.

Jag blev glad när Kanadas premiärminister Mark Carney nyligen lyfte fram Václav Havel som föredöme. Havel gjorde något ovanligt: han talade öppet om sina brister. Han byggde inte sin auktoritet på ofelbarhet utan på självkännedom. Det är så sant ledarskap vinner djupare fäste – inte genom perfektion, utan genom sanning.

Att stå för sina egna fel är vårt viktigaste bidrag till både frälsningen och, tror jag, samtalet i samhället. För Guds frälsning börjar där människans försvar faller. Och också samhällssamtalet blir mer mänskligt när vi vågar erkänna vår egen ofullkomlighet innan vi kommenterar någon annans.

När Mose tog emot de tio orden på tavlor i sten gavs en av de vackraste och mest fungerande etiska vägledningar någonsin. Varje bud inleddes med “Du ska” och “Du ska inte”. Budorden är alltså framåtsyftande. Mose, som själv var en mördare, fick förmedla budskapet att du ska inte dräpa. Tanken hisnar.

Så låt oss, med Hesekiel, rita inte bara världen på lertavlan – utan oss själva i den. Det kan bli början till något sant.

Vi behöver tecken, inte signalering. Annars kommer vi bara att slåss hårdare och hårdare mot varandra, allt med vapen förklädda till godhet.

/Daniel