Avbruten mitt i predikan

Mötet på estraden i ett västmanländskt kapell.

Han kom gående längs mittgången i kapellet, mitt under predikan. Vid talarstolen lät han pastorn förstå att han hade glömt sina glasögon bakom orgeln. I norra Västmanland, i ortens enda frikyrka, möttes man inte bara före och efter samlingarna, utan också mitt i dem. Mellanrummen och pauserna i det gudomliga mötet fylldes av mänskliga behov, som kvarglömda glasögon.

Foto av Wallace Chuck från Pexels: https://www.pexels.com/sv-se/foto/2097085/

Det pågår en ständig diskussion om vad som är gudomligt och mänskligt i en kristen församling. Samexistensen av himmel och jord, evighet och nu, är själva grejen med en kyrka. Det organiska ska finnas i en organisation. Men hur himmelskt blir det egentligen? Det är möjligen detta som gör att många som betraktar organiserad religion utifrån ibland blir tveksamma – och det med rätta. Även de med hög bekännelse verkar ju vara mycket mänskliga. De säger en sak och gör en annan. Idealen möts inte alltid av den perfekta verkligheten.

Genom kristendomens historia finns en rörelse som aldrig bildat samfund, men som dykt upp i de flesta: Gnosticismen. Det är en strömning som handlar om att skilja på fysiskt och andligt, där det fysiska ses som det onda och det andliga som det goda. Själva ordet kommer från grekiskans ”gnosis” och betyder kunskap. Kunskapen som frälsning är central i gnosticismen, liksom dualismen om mörkt och ljust. Det är dock svårt att hålla på med dualism i mänskliga relationer eftersom människan är en helhet om än en komplex sådan. I holismen bär det mänskliga också det gudomliga, till och med om någon avbryter predikan eller tränger sig i kön till nattvarden. I det fysiska bärs det andliga. Det är ett slags allinkludering.

Så varför behövdes glasögonen under predikan? På samma sätt som politik är för viktigt för att lämnas över enbart till politiker, är religion alldeles för viktigt för att bara lämnas över till teologer. Även organisten behöver sina glasögon när orden från Bibeln predikas. Präster och predikanter kan stå i vägen för sanningen. Auktoriteter blir auktoritära när sanningssökandet förvägras. Men med eller utan glasögon måste alla få läsa. Det mänskliga är det ärliga, och i det ärliga finns möjligheten till något större än människan själv kan förstå. Såklart behövde han sina glasögon.

I det lilla kapellet kanske de stora mötena sker. Och i den stora katedralen kan det lilla mötet bära sitt särskilda ärende. Bönen, kyrkfikat och allsången verkar kunna pågå samtidigt i kapellet. Det tolkas till flera språk, och tyst blir det liksom aldrig. Någon brygger kaffe när någon annan sjunger solo. Det är kanske i röran rörelsen händer ändå. Inte bara mellan några få, utan mellan de många och inte bara det deras bidrag ger utan också genom det deras närvaro också tar.

Psykiatern Carl Jung menade att den moderna människan inte ser Gud för att hon inte tittar lågt nog. Där har vi det. Vi säger så vackert: ”Det stora i det lilla”, men det är få av oss som vill praktisera det, i varje fall när det lilla gör ont. Se något himmelskt i försämrad ekonomi och brustna relationer? Uppleva frihet i en inställd eller försenad tågresa? Känna glädje framför ett tomt kylskåp? Uppskatta när väl kylskåpet kan fyllas igen ger minnet av det tomma en större tacksamhet över det fyllda. När äntligen järnhjulen börjar rulla igen. När predikan är över och fikat börjar. När glasögonen åter sitter på näsan.

Nog finns mycket att lära i den nedåtgående rörelsen. Avklädandet, försämringarna, synnedsättningen, de borttappade glasögonen. Kanske lite som när ryttaren kliver av hästen, kanske den höga. Mellan stigbygeln och marken, i det osäkra och okända, må det finnas nåd där. Graham Greene skriver om just det där mellan stigbygeln och marken, citerande en dikt som handlar om att inte döma och att inte bli dömd. Att be om barmhärtighet och få det.

När det är dags att kliva av hästen, finns det nåd före det att man når marken? Ryttare har jag aldrig varit, men jag har varit på många möten i Västmanland och jag har fått stiga ner från ett och annat uppdrag. Enskilda, offentliga, längs vägar, i digitala rum, i direkta möten. Och i kapell. Enkelt och svårt, såväl konstruktivt som destruktivt. Det kanske inte är början som avgör vår medmänsklighet, det kanske är slutet.

Kapellet där organisten glömt sina glasögon har också frostade fönster. Det går inte att se vare sig ut eller in. Det är nog inte riktigt bra det där. Det påverkar sikten också det och kan skapa många fantasier om vad som pågår bakom de där fönstren. Något sekteristiskt, något bara för invigda. Eller? Kanske det egentligen handlar om att värna friheten att få samlas, att få be, att få leva utan att bli utfläkt. Borttappade glasögon, frostade fönster, utsikter och kanske någon insikt. De enskilda begränsningarna men också sammanhangets finns där.

Ändå, alla kärlekshistorier och vidgade vyer börjar någonstans. Min börjar i det lilla kapellet. Det är något med det som blir nära, där alla märker om någon kommer för sent, någon somnar och rentav snarkar om det så är under påskdagens uppståndelsegudstjänst. Men det finns sämre platser att sova på än i ett kapell. Det finns så mycket att störa sig på att man till slut får välja om man ska ta emot mötet eller inte. Det som förstör kapellets gemenskap är inte det störiga, svaga och jobbiga. Motsatsen däremot: dömandet, hycklandet, de höga hästarna. Styrkan blir till svaghet när den ska tas ut mot andra. Det är helt enkelt så att de som förvandlar kyrkan till en domstol eller en perfektionismens föreställning förstör den. De som mest längtar till fikat och kämpar för att komma ihåg Gud har nog inte tänkt så galet ändå. Det är inte fel att behöva sina glasögon. Mötet och maten, människan och behoven – där finns livet. För vad blir tron värd om det inte finns liv?

Han ringde mig ibland, han som saknade sina glasögon. En gång hörde han av sig och hade sett i nyhetsrapporteringen att Västmanland hade fått en ny länspolismästare. Han menade att polischefen behövde våra förböner, det är inte enkelt att vara polischef ansåg han. Han var klarsynt med eller utan glasögon.

Möten i Västmanland minner om att ingen är ensam, var dessa än sker. Om vi dessutom kan lägga till en tanke om att livet vi lever är en gåva, är det etiska kravet uppfyllt enligt den danske filosofen K. E. Lögstrup. Ingen existerar utan andra. Då räcker det långt att mötas, att ta emot varandra, kanske rentav som gåvor.

Det svaga och påfrestande lockar till den gnostiska tanken att dela upp, skilja åt det som skulle vara tillsammans. Istället behövs fler möten, och påminnelsen ur Hjalmar Gullbergs Människors möte säger det så väl:

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Vi möttes där på estraden i det lilla västmanländska kapellet, till mångas beskådan och viss munterhet. Han på väg att hämta sina glasögon, jag mitt uppe i en texts utläggning. Mitt i samlingen ägde mötet rum. Roande avbrott då, meningsbärande minne nu.

/Daniel

Texten är ett av bidragen till antologin Möten i Västmanland utgiven av Västmanlands författarsällskap våren 2025.