Efterord och mellanrum
Några reflektioner efter sommarserien om laster och dygder och lite om sommaren och dess mellanrum.
De här raderna skrivs på folkbiblioteket i Årjäng. Sedan hösten 2025 är jag här två helger i månaden och så veckan däremellan. Varje ort och bygd har sin prägel och skönhet. Allra mest präglas man av de människor man möter. Det finns en go värme här och jag tycker det är fascinerande att lyssna till och ibland, får jag erkänna, försöka förstå den västvärmländska dialekten. Efter allt som varit är jag tacksam varje gång jag möter någon som behandlar en som en människa.
Under sommaren har jag avstått att publicera predikningar i textformat, även om jag varit i olika församlingar och flera söndagar i två av dessa så det har blivit predikningar nästan varje söndag. Vi har haft två stugveckor i Hälsingland och Värmland. Ett fint bröllop i släkten på min frus sida har det också blivit. Vi har haft tid med familjen och inte minst var det fint att få ha min mor uppe hos oss i Västerås några dagar. I anslutning till att skjutsa henne fick jag möjlighet att besöka min fars grav, bada i Nömmen, sova i Donnemilen, träffa en docent i kulturantropologi och en pastor.
Efterord om serien om laster och dygder
Istället för textpredikningar lade jag fokus på att skriva en sommarserie om laster och dygder. Serien har väckt en del respons, offentlig och direkt, även om de allra flesta såklart endast läser. Det gör också jag med det mesta jag ser på nätet. De allra flesta som hör av sig gör det med tacksamhet att någon lyfter det som är de verkliga drivkrafterna inom en människa. Och som såklart kan både brukas och missbrukas. Någon har blivit provocerad och tycker att man som kristen bara ska prata om Jesus och inte beskriva för mycket av det som är laster. Jag har nog länge försökt att ha ett avslappnat förhållningssätt och tror att man får leta länge innan man hittar moraliserande texter eller videos från mig. Men att tillämpa evangeliet är inte det enklaste.
För hyckleriet frodas när en församling leds med anspråk på att genom sin perfektion garantera församlingens väl. Ett mycket sundare förhållningssätt är självinsikt om den egna svagheten och att låta domarna primärt gå inåt. För det blir en giftig brygd av skambeläggande och elitism om man odlar en syndfrihetslära i relation till en frikyrkas estrad. Den som predikar evangeliet utan att själv stå på dess grund saknar evangeliets karaktär över sin förkunnelse. Det går inte ihop att predika om nådens evangelium på grund av att man själv klarar sig utan nåd…och än mindre är beredd att leva så i relation till omgivningen.
En frukt av förnekelsen av ledares mänsklighet är utvecklandet av att man sätter sig på stolen som kan utdela både förlåtelse och förtroende. Förlåta sägs gå bra men att ge förtroende det går inte. Ett religiöst maktspel. Dessutom utan bibelstöd. Och utan särskilt mycket förlåtelse.
Många frikyrkor töms på människor när de inte tillåts vara just människor. Det är bedrövligt att se hur förljuget och tomt det ekar i en alltmer orkeslös situation. Evangeliet trycks undan. Människor får ingen möjlighet att bekänna, reda upp och gå vidare. Skam- och renhetskultur förstör sann gudsfruktan och äkta ödmjukhet. Man får en inlåsningseffekt som omöjliggör omvändelse.
Sångens sanning
Orden “If you tarry till you are better, you will never come at all” är en känd rad från den engelska psalmen Come, Ye Sinners, Poor and Needy, författad av Joseph Hart år 1759. Den har exempelvis spelats in av Shane & Shane (Spotify) och The Worship Initiative (YouTube). Jag tror att det finns en orsak till psalmens popularitet. Den är helt enkelt äkta. Om du väntar tills du är bättre, kommer du aldrig att komma, blir översättningen av den kända raden. Och hur sann den uppmaningen än är för den enskilde har den också ett ärende tillbaka till de som förväntas bjuda in, till den kristna församlingen. Ska helgelsen ske utanför helgedomen? Så fungerade den gammaltestamentliga tempeltjänsten men rörelsen går i den andra riktningen sedan Kristus, vi bjuds in till helgedomen genom hans försoning. Risken med det personfokus frikyrkorörelsen odlat är att vi gått från Kristushelgelse till en estradhelgelse.
Skrivandet här har varit lågfrekvent de senaste veckorna, främst för att jag har ägnat mig åt andra texter som nu är färdiga och krävt mycket fokus. Mellanrum skadar dock inte och är i sig en intressant företeelse. Trösklar är ju sådana där sammanbindande delar i våra hus som man helst inte ska gå på utan över. Det är bra med lugnare frekvens ibland. Nåväl.
Förhoppningsvis kan jag öka skrivandet något. Under hösten är planen att hålla flera seminarier om religion och AI utifrån de studier jag ägnat mig åt. I dagsläget finns planer för tre seminarier/samtalskvällar om AI och andlighet. Det pågående engagemanget i Ljusdal och i Årjäng fortsätter och jag ser lite extra fram emot en samtalskväll om författaren Göran Tunström tillsammans med hans brorson.
Lasterna och dygderna finns där, mellanrummens trösklar likaså. Även när vi är i ett okänt steg in i det som ligger framför kan vi förtrösta på Guds nåd och hjälp.
Evangeliet
När jag skrivit denna text fick jag anledning att gå in och läsa kommande söndags text till predikan. Då slog det mig, kanske detta efterord kan vara ett litet förord för den som läser det till det som är söndagens evangelietext i kyrkoåret, med det talande temat Tro och liv. Oavsett, evangeliet måste alltid vara huvudordet.
Sedan talade Jesus till folket och till sina lärjungar: “De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla. Men deras gärningar ska ni inte ta efter, för de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.
Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människor. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. De älskar att få hedersplatserna vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna bli hälsade på torgen och kallas rabbi av människorna.
Men ni ska inte låta er kallas rabbi, för en är er Mästare och ni är alla bröder. Och kalla inte någon på jorden er fader, för en är er Far, han som är i himlen. Låt er inte heller kallas lärare, för en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
Matteusevangeliet 23:1-12
/Daniel