De här raderna skrivs på folkbiblioteket i Årjäng. Sedan hösten 2025 är jag här två helger i månaden och så veckan däremellan. Varje ort och bygd har sin prägel och skönhet. Allra mest präglas man av de människor man möter. Det finns en go värme här och jag tycker det är fascinerande att lyssna till och ibland, får jag erkänna, försöka förstå den västvärmländska dialekten. Efter allt som varit är jag tacksam varje gång jag möter någon som behandlar en som en människa.
Under sommaren har jag avstått att publicera predikningar i textformat, även om jag varit i olika församlingar och flera söndagar i två av dessa så det har blivit predikningar nästan varje söndag. Vi har haft två stugveckor i Hälsingland och Värmland. Ett fint bröllop i släkten på min frus sida har det också blivit. Vi har haft tid med familjen och inte minst var det fint att få ha min mor uppe hos oss i Västerås några dagar. I anslutning till att skjutsa henne fick jag möjlighet att besöka min fars grav, bada i Nömmen, sova i Donnemilen, träffa en docent i kulturantropologi och en pastor.
Efterord om serien om laster och dygder
Istället för textpredikningar lade jag fokus på att skriva en sommarserie om laster och dygder. Serien har väckt en del respons, offentlig och direkt, även om de allra flesta såklart endast läser. Det gör också jag med det mesta jag ser på nätet. De allra flesta som hör av sig gör det med tacksamhet att någon lyfter det som är de verkliga drivkrafterna inom en människa. Och som såklart kan både brukas och missbrukas. Någon har blivit provocerad och tycker att man som kristen bara ska prata om Jesus och inte beskriva för mycket av det som är laster. Jag har nog länge försökt att ha ett avslappnat förhållningssätt och tror att man får leta länge innan man hittar moraliserande texter eller videos från mig. Men att tillämpa evangeliet är inte det enklaste.
För hyckleriet frodas när en församling leds med anspråk på att genom sin perfektion garantera församlingens väl. Ett mycket sundare förhållningssätt är självinsikt om den egna svagheten och att låta domarna primärt gå inåt. För det blir en giftig brygd av skambeläggande och elitism om man odlar en syndfrihetslära i relation till en frikyrkas estrad. Den som predikar evangeliet utan att själv stå på dess grund saknar evangeliets karaktär över sin förkunnelse. Det går inte ihop att predika om nådens evangelium på grund av att man själv klarar sig utan nåd…och än mindre är beredd att leva så i relation till omgivningen.
En frukt av förnekelsen av ledares mänsklighet är utvecklandet av att man sätter sig på stolen som kan utdela både förlåtelse och förtroende. Förlåta sägs gå bra men att ge förtroende det går inte. Ett religiöst maktspel. Dessutom utan bibelstöd. Och utan särskilt mycket förlåtelse.
Många frikyrkor töms på människor när de inte tillåts vara just människor. Det är bedrövligt att se hur förljuget och tomt det ekar i en alltmer orkeslös situation. Evangeliet trycks undan. Människor får ingen möjlighet att bekänna, reda upp och gå vidare. Skam- och renhetskultur förstör sann gudsfruktan och äkta ödmjukhet. Man får en inlåsningseffekt som omöjliggör omvändelse.
Sångens sanning
Orden “If you tarry till you are better, you will never come at all” är en känd rad från den engelska psalmen Come, Ye Sinners, Poor and Needy, författad av Joseph Hart år 1759. Den har exempelvis spelats in av Shane & Shane (Spotify) och The Worship Initiative (YouTube). Jag tror att det finns en orsak till psalmens popularitet. Den är helt enkelt äkta. Om du väntar tills du är bättre, kommer du aldrig att komma, blir översättningen av den kända raden. Och hur sann den uppmaningen än är för den enskilde har den också ett ärende tillbaka till de som förväntas bjuda in, till den kristna församlingen. Ska helgelsen ske utanför helgedomen? Så fungerade den gammaltestamentliga tempeltjänsten men rörelsen går i den andra riktningen sedan Kristus, vi bjuds in till helgedomen genom hans försoning. Risken med det personfokus frikyrkorörelsen odlat är att vi gått från Kristushelgelse till en estradhelgelse.
Skrivandet här har varit lågfrekvent de senaste veckorna, främst för att jag har ägnat mig åt andra texter som nu är färdiga och krävt mycket fokus. Mellanrum skadar dock inte och är i sig en intressant företeelse. Trösklar är ju sådana där sammanbindande delar i våra hus som man helst inte ska gå på utan över. Det är bra med lugnare frekvens ibland. Nåväl.
Förhoppningsvis kan jag öka skrivandet något. Under hösten är planen att hålla flera seminarier om religion och AI utifrån de studier jag ägnat mig åt. I dagsläget finns planer för tre seminarier/samtalskvällar om AI och andlighet. Det pågående engagemanget i Ljusdal och i Årjäng fortsätter och jag ser lite extra fram emot en samtalskväll om författaren Göran Tunström tillsammans med hans brorson.
Lasterna och dygderna finns där, mellanrummens trösklar likaså. Även när vi är i ett okänt steg in i det som ligger framför kan vi förtrösta på Guds nåd och hjälp.
Evangeliet
När jag skrivit denna text fick jag anledning att gå in och läsa kommande söndags text till predikan. Då slog det mig, kanske detta efterord kan vara ett litet förord för den som läser det till det som är söndagens evangelietext i kyrkoåret, med det talande temat Tro och liv. Oavsett, evangeliet måste alltid vara huvudordet.
Sedan talade Jesus till folket och till sina lärjungar: “De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla. Men deras gärningar ska ni inte ta efter, för de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.
Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människor. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. De älskar att få hedersplatserna vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna bli hälsade på torgen och kallas rabbi av människorna.
Men ni ska inte låta er kallas rabbi, för en är er Mästare och ni är alla bröder. Och kalla inte någon på jorden er fader, för en är er Far, han som är i himlen. Låt er inte heller kallas lärare, för en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
Matteusevangeliet 23:1-12
/Daniel
Daniel,
jag läser din text med både förståelse och en viss oro. Jag tror att jag förstår vad du längtar efter, en kyrka där människor får vara människor, där misslyckanden inte automatiskt leder till permanent exil, där bekännelse faktiskt kan följas av förlåtelse, upprättelse och kanske också ett återvunnet förtroende.
Det är en vacker vision.
Men jag undrar om den också innehåller ett problem som kristendomen själv aldrig riktigt lyckats lösa.
Du skriver om församlingar som inte tillåter människor att vara människor. Jag håller med om kritiken mot renhetskultur, skam och den märkliga föreställningen att estraden måste befolkas av människor som på något sätt lyckats besegra den mänskliga naturen. Problemet är bara att jag ibland undrar om vi efterlyser en sorts kristen gemenskap som förutsätter människor som egentligen inte finns.
Vi säger att människan är fallen, svag, frestad, självisk, rädd och motsägelsefull. Samtidigt förväntar vi oss att kyrkan, som består av exakt dessa människor, ska vara den plats där nåden fungerar renare, makten hanteras bättre, förlåtelsen är djupare och sveken mindre destruktiva än någon annanstans.
Varför skulle den automatiskt vara det?
Det här ligger nära frågor jag har brottats med under sommaren.
Om den klassiska kristna världsbilden är sann och Djävulen faktiskt tillåts verka, fresta, förföra och förstöra, samtidigt som Gud ytterst är allsmäktig, då återstår för mig en mycket obekväm fråga, varför denna konstruktion?
Varför måste människan balansera på en knivsegg för att hennes kärlek till Gud ska vara verklig?
Jag fick i en diskussion nyligen svaret att Gud visserligen håller Djävulen i kopplet, men låter honom få en viss löplina. Det är en klassisk kristen tanke. Jobs bok används ofta som exempel.
Men för mig löser den inte problemet. Den gör det nästan större.
För om Gud håller i kopplet blir frågan inte längre bara varför ondskan finns. Frågan blir också varför den tillåts springa så långt.
Och här kommer jag tillbaka till din text.
Du efterlyser nåd, försoning, upprättelse och återvunnet förtroende. Jag förstår det mycket väl, inte minst mot bakgrund av din egen historia. Men just därför går det inte heller att komma runt att du själv under många år var en av dem som stod på estraden, bar ledaransvar och undervisade andra om det liv som en kristen ledare förväntades leva. Det innebär inte att nåden upphör. Men det innebär att frågan om förtroende blir betydligt mer komplicerad än frågan om förlåtelse.
Kanske är det till och med där vi ibland gör evangeliet en otjänst. Vi gör förlåtelsen till en mekanism som förväntas återställa allt. Men det är inte säkert att allt går att återställa. En människa kan vara fullständigt förlåten och ändå aldrig få tillbaka samma position. En relation kan vara försonad och ändå aldrig bli densamma. Ett förtroende kan ha gått sönder på ett sätt som ingen teologi, hur korrekt den än är, kan kommendera fram igen.
Det behöver inte vara hämnd. Det kan vara konsekvens.
Och kanske finns det någonting ännu mer smärtsamt här, det är möjligt att en del av den upprättelse vi kristna talar så självklart om faktiskt inte är utlovad på denna sida döden.
Det är en tanke jag själv har svårt för. Vi älskar berättelser med tredje akt. Synd. Bekännelse. Nåd. Comeback. Gud skriver nytt kapitel. Estraden återkommer. Publiken applåderar.
Men livet fungerar inte alltid så.
Ibland kommer nåden utan comeback. Ibland består upprättelsen i att människan får fortsätta leva, älska, tjäna, arbeta och vara en del av Guds rike men från en annan plats än tidigare.
Och då kommer min ännu större teologiska fråga tillbaka.
Om världen är konstruerad så att människan ständigt utsätts för krafter som kan förstöra hennes relationer, hennes omdöme, hennes karaktär och hennes förtroendekapital och Gud samtidigt ytterst har makt över dessa krafter då kanske vi måste våga erkänna att kristendomens tal om nåd aldrig varit ett löfte om att den jordiska tillvaron ska bli reparerad.
Kanske är evangeliet större än så. Men också hårdare.
Jesus själv fick inte sitt liv återställt. Han fick inte tillbaka åren. Han fick inte upprättelse inför Stora rådet. Pilatus kallade inte till presskonferens och bad om ursäkt. Judas kom inte tillbaka och relationerna blev inte återställda.
Uppståndelsen var inte en rewind. Den var något nytt.
Kanske är det också där jag tror att din text blir som starkast om man driver den ytterligare ett steg.
Kyrkan behöver absolut bli bättre på nåd. Den behöver sluta låtsas att vissa människors synder är kosmetiska medan andras är diskvalificerande för all framtid. Den behöver göra upp med estradhelighet, maktspel och det egendomliga system där samma människor både definierar synden, utdelar domen och bestämmer när den dömde anses färdigrehabiliterad.
Men samtidigt måste vi kanske sluta utlova det vi inte kan leverera.
Förlåtelse är inte samma sak som återställt förtroende. Nåd är inte samma sak som återgång. Försoning är inte samma sak som att historien upphör att ha konsekvenser.
Och kanske är det just där människan tvingas stå inför den yttersta frågan, är Gud fortfarande Gud även när det jag förlorat aldrig kommer tillbaka? För mig är det en långt svårare trosfråga än många av de frågor kyrkan brukar ägna sig åt. Och jag har inget enkelt svar. Jag misstänker dessutom att varje svar som blir alltför enkelt är fel. Men jag tror att kyrkan skulle vinna på att våga säga detta högt, nåden kan vara fullständig även när återställandet inte är det.
Kanske är det först då vi verkligen tillåter människan att vara människa.
Tack Daniel! Det måste gå att bli upprättad i församling och kristen gemenskap när man böjt sig och blivit upprätad av Jesus. Detta är inte vår bästa gren som frikyrkor. / Ulf