jag läser din text med både förståelse och en viss oro. Jag tror att jag förstår vad du längtar efter, en kyrka där människor får vara människor, där misslyckanden inte automatiskt leder till permanent exil, där bekännelse faktiskt kan följas av förlåtelse, upprättelse och kanske också ett återvunnet förtroende.
Det är en vacker vision.
Men jag undrar om den också innehåller ett problem som kristendomen själv aldrig riktigt lyckats lösa.
Du skriver om församlingar som inte tillåter människor att vara människor. Jag håller med om kritiken mot renhetskultur, skam och den märkliga föreställningen att estraden måste befolkas av människor som på något sätt lyckats besegra den mänskliga naturen. Problemet är bara att jag ibland undrar om vi efterlyser en sorts kristen gemenskap som förutsätter människor som egentligen inte finns.
Vi säger att människan är fallen, svag, frestad, självisk, rädd och motsägelsefull. Samtidigt förväntar vi oss att kyrkan, som består av exakt dessa människor, ska vara den plats där nåden fungerar renare, makten hanteras bättre, förlåtelsen är djupare och sveken mindre destruktiva än någon annanstans.
Varför skulle den automatiskt vara det?
Det här ligger nära frågor jag har brottats med under sommaren.
Om den klassiska kristna världsbilden är sann och Djävulen faktiskt tillåts verka, fresta, förföra och förstöra, samtidigt som Gud ytterst är allsmäktig, då återstår för mig en mycket obekväm fråga, varför denna konstruktion?
Varför måste människan balansera på en knivsegg för att hennes kärlek till Gud ska vara verklig?
Jag fick i en diskussion nyligen svaret att Gud visserligen håller Djävulen i kopplet, men låter honom få en viss löplina. Det är en klassisk kristen tanke. Jobs bok används ofta som exempel.
Men för mig löser den inte problemet. Den gör det nästan större.
För om Gud håller i kopplet blir frågan inte längre bara varför ondskan finns. Frågan blir också varför den tillåts springa så långt.
Och här kommer jag tillbaka till din text.
Du efterlyser nåd, försoning, upprättelse och återvunnet förtroende. Jag förstår det mycket väl, inte minst mot bakgrund av din egen historia. Men just därför går det inte heller att komma runt att du själv under många år var en av dem som stod på estraden, bar ledaransvar och undervisade andra om det liv som en kristen ledare förväntades leva. Det innebär inte att nåden upphör. Men det innebär att frågan om förtroende blir betydligt mer komplicerad än frågan om förlåtelse.
Kanske är det till och med där vi ibland gör evangeliet en otjänst. Vi gör förlåtelsen till en mekanism som förväntas återställa allt. Men det är inte säkert att allt går att återställa. En människa kan vara fullständigt förlåten och ändå aldrig få tillbaka samma position. En relation kan vara försonad och ändå aldrig bli densamma. Ett förtroende kan ha gått sönder på ett sätt som ingen teologi, hur korrekt den än är, kan kommendera fram igen.
Det behöver inte vara hämnd. Det kan vara konsekvens.
Och kanske finns det någonting ännu mer smärtsamt här, det är möjligt att en del av den upprättelse vi kristna talar så självklart om faktiskt inte är utlovad på denna sida döden.
Det är en tanke jag själv har svårt för. Vi älskar berättelser med tredje akt. Synd. Bekännelse. Nåd. Comeback. Gud skriver nytt kapitel. Estraden återkommer. Publiken applåderar.
Men livet fungerar inte alltid så.
Ibland kommer nåden utan comeback. Ibland består upprättelsen i att människan får fortsätta leva, älska, tjäna, arbeta och vara en del av Guds rike men från en annan plats än tidigare.
Och då kommer min ännu större teologiska fråga tillbaka.
Om världen är konstruerad så att människan ständigt utsätts för krafter som kan förstöra hennes relationer, hennes omdöme, hennes karaktär och hennes förtroendekapital och Gud samtidigt ytterst har makt över dessa krafter då kanske vi måste våga erkänna att kristendomens tal om nåd aldrig varit ett löfte om att den jordiska tillvaron ska bli reparerad.
Kanske är evangeliet större än så. Men också hårdare.
Jesus själv fick inte sitt liv återställt. Han fick inte tillbaka åren. Han fick inte upprättelse inför Stora rådet. Pilatus kallade inte till presskonferens och bad om ursäkt. Judas kom inte tillbaka och relationerna blev inte återställda.
Uppståndelsen var inte en rewind. Den var något nytt.
Kanske är det också där jag tror att din text blir som starkast om man driver den ytterligare ett steg.
Kyrkan behöver absolut bli bättre på nåd. Den behöver sluta låtsas att vissa människors synder är kosmetiska medan andras är diskvalificerande för all framtid. Den behöver göra upp med estradhelighet, maktspel och det egendomliga system där samma människor både definierar synden, utdelar domen och bestämmer när den dömde anses färdigrehabiliterad.
Men samtidigt måste vi kanske sluta utlova det vi inte kan leverera.
Förlåtelse är inte samma sak som återställt förtroende. Nåd är inte samma sak som återgång. Försoning är inte samma sak som att historien upphör att ha konsekvenser.
Och kanske är det just där människan tvingas stå inför den yttersta frågan, är Gud fortfarande Gud även när det jag förlorat aldrig kommer tillbaka? För mig är det en långt svårare trosfråga än många av de frågor kyrkan brukar ägna sig åt. Och jag har inget enkelt svar. Jag misstänker dessutom att varje svar som blir alltför enkelt är fel. Men jag tror att kyrkan skulle vinna på att våga säga detta högt, nåden kan vara fullständig även när återställandet inte är det.
Kanske är det först då vi verkligen tillåter människan att vara människa.
Hej Roger! Stort tack för din kommentar. Ett resonemang med botten som väcker tankar. Det ligger mycket i det du skriver, inte minst det om att man inte kan ha orimliga förväntningar på vare sig församling eller tiden före evigheten. Det som däremot är lurigt med ett sådant resonemang är att man då kan rättfärdiga sin ovilja till försoning, förlåtelse, upprättelse.
För jag tror att det är svårt att läsa evangelierna och följden utan att se att det absolut finns stora diken, där ett kan vara våra svagheter, brister, synder. Det andra är när vi tror oss kunna klara oss bättre än andra. Synden och egenrättfärdigheten är två diken som egentligen beskriver vårt högmod, att klara oss själva. De egenrättfärdiga, eller kanske religiösa frestelserna, är nog ändå de som riskerar att lura oss allra mest.
Självfallet skriver jag i mina texter också utifrån min egen situation, troligen gör du detsamma, samtidigt har säkert både du och jag sett och hört mycket. Jag är tacksam att jag aldrig sysslat med uteslutningar eller krävt gatlopp. En enda gång har jag uttalat mig när en predikant avslutade sitt uppdrag något i förtid och jag är stolt över att jag sa att jag ser fram emot när han predikar igen och vi höll igen med information. Ändå var det en del jag tycker gick fel i den processen.
Jag skulle dock kunna skriva en lång lista om förskingring, skilsmässa/omgifte, otrohet, sexuella läggningar, yoga/nyandlighet, alkoholproblem, barn som inte följer i fotspåren, notoriska lögner, falskhet, förtal etc. Och dessa exempel är bland människor jag arbetat med i förtroendeuppdrag och anställningar i församlingar och kristna sammanhang, alltså ledarpersoner, men där jag aldrig låtit det leda till att de måste bort. Ibland har det blivit en paus, ibland har någon själv inte orkat mer. Men inte mer än så. Och det är inte enkelt men det är i de lägena det avgörs hur evangeliet tillämpas... Om man har kärlek agerar man på ett sätt, har man agg agerar man på ett annat.
Det som ligger i botten av allt detta, som jag ser det, är varje människas unika värde men också kallelse. Och det är väl här man kan fundera över det enorma dränage en räddhågsen gemenskap oftast innebär.
För min del har jag ett helt annat liv idag. Det finns mycket i det som är annorlunda, svårt men också värdefullt. Är tacksam att jag kunnat ta tag i mer studier, har fått helt nya nätverk etc. Ändå är förlusterna svåra men jag accepterar det mer och mer. Så för min del har jag inga tankar om återgång, däremot kommer jag att försöka mejsla och mejsla i evangeliet och se vad det kan innebära framåt. Och i det göra det jag kan göra, säkerligen i nya miljöer.
Igen, tack att du skrev, jag uppskattar det mycket och jag märker att du processar mycket och kanske vi inte når varandra men jag vill att du ska veta att jag menar det, att jag uppskattar att du skrev.
Tack Daniel! Det måste gå att bli upprättad i församling och kristen gemenskap när man böjt sig och blivit upprätad av Jesus. Detta är inte vår bästa gren som frikyrkor. / Ulf
Tack Ulf. Man har ju sett mycket genom åren och säkert gjort en del fel men uteslutningar har jag inte sysslat med. Om man inte ens ger människor en möjlighet är det något annat som pågår, det handlar nog ofta om makt. Såklart skriver jag utifrån min egen horisont men jag har blivit kontaktad av så många att jag också vågar att tro att jag talar för många fler än mig. Mekanismerna går igen och en riktig kärleksväckelse kanske skulle vara det som gör någon verklig skillnad. Ha det fint!
Daniel,
jag läser din text med både förståelse och en viss oro. Jag tror att jag förstår vad du längtar efter, en kyrka där människor får vara människor, där misslyckanden inte automatiskt leder till permanent exil, där bekännelse faktiskt kan följas av förlåtelse, upprättelse och kanske också ett återvunnet förtroende.
Det är en vacker vision.
Men jag undrar om den också innehåller ett problem som kristendomen själv aldrig riktigt lyckats lösa.
Du skriver om församlingar som inte tillåter människor att vara människor. Jag håller med om kritiken mot renhetskultur, skam och den märkliga föreställningen att estraden måste befolkas av människor som på något sätt lyckats besegra den mänskliga naturen. Problemet är bara att jag ibland undrar om vi efterlyser en sorts kristen gemenskap som förutsätter människor som egentligen inte finns.
Vi säger att människan är fallen, svag, frestad, självisk, rädd och motsägelsefull. Samtidigt förväntar vi oss att kyrkan, som består av exakt dessa människor, ska vara den plats där nåden fungerar renare, makten hanteras bättre, förlåtelsen är djupare och sveken mindre destruktiva än någon annanstans.
Varför skulle den automatiskt vara det?
Det här ligger nära frågor jag har brottats med under sommaren.
Om den klassiska kristna världsbilden är sann och Djävulen faktiskt tillåts verka, fresta, förföra och förstöra, samtidigt som Gud ytterst är allsmäktig, då återstår för mig en mycket obekväm fråga, varför denna konstruktion?
Varför måste människan balansera på en knivsegg för att hennes kärlek till Gud ska vara verklig?
Jag fick i en diskussion nyligen svaret att Gud visserligen håller Djävulen i kopplet, men låter honom få en viss löplina. Det är en klassisk kristen tanke. Jobs bok används ofta som exempel.
Men för mig löser den inte problemet. Den gör det nästan större.
För om Gud håller i kopplet blir frågan inte längre bara varför ondskan finns. Frågan blir också varför den tillåts springa så långt.
Och här kommer jag tillbaka till din text.
Du efterlyser nåd, försoning, upprättelse och återvunnet förtroende. Jag förstår det mycket väl, inte minst mot bakgrund av din egen historia. Men just därför går det inte heller att komma runt att du själv under många år var en av dem som stod på estraden, bar ledaransvar och undervisade andra om det liv som en kristen ledare förväntades leva. Det innebär inte att nåden upphör. Men det innebär att frågan om förtroende blir betydligt mer komplicerad än frågan om förlåtelse.
Kanske är det till och med där vi ibland gör evangeliet en otjänst. Vi gör förlåtelsen till en mekanism som förväntas återställa allt. Men det är inte säkert att allt går att återställa. En människa kan vara fullständigt förlåten och ändå aldrig få tillbaka samma position. En relation kan vara försonad och ändå aldrig bli densamma. Ett förtroende kan ha gått sönder på ett sätt som ingen teologi, hur korrekt den än är, kan kommendera fram igen.
Det behöver inte vara hämnd. Det kan vara konsekvens.
Och kanske finns det någonting ännu mer smärtsamt här, det är möjligt att en del av den upprättelse vi kristna talar så självklart om faktiskt inte är utlovad på denna sida döden.
Det är en tanke jag själv har svårt för. Vi älskar berättelser med tredje akt. Synd. Bekännelse. Nåd. Comeback. Gud skriver nytt kapitel. Estraden återkommer. Publiken applåderar.
Men livet fungerar inte alltid så.
Ibland kommer nåden utan comeback. Ibland består upprättelsen i att människan får fortsätta leva, älska, tjäna, arbeta och vara en del av Guds rike men från en annan plats än tidigare.
Och då kommer min ännu större teologiska fråga tillbaka.
Om världen är konstruerad så att människan ständigt utsätts för krafter som kan förstöra hennes relationer, hennes omdöme, hennes karaktär och hennes förtroendekapital och Gud samtidigt ytterst har makt över dessa krafter då kanske vi måste våga erkänna att kristendomens tal om nåd aldrig varit ett löfte om att den jordiska tillvaron ska bli reparerad.
Kanske är evangeliet större än så. Men också hårdare.
Jesus själv fick inte sitt liv återställt. Han fick inte tillbaka åren. Han fick inte upprättelse inför Stora rådet. Pilatus kallade inte till presskonferens och bad om ursäkt. Judas kom inte tillbaka och relationerna blev inte återställda.
Uppståndelsen var inte en rewind. Den var något nytt.
Kanske är det också där jag tror att din text blir som starkast om man driver den ytterligare ett steg.
Kyrkan behöver absolut bli bättre på nåd. Den behöver sluta låtsas att vissa människors synder är kosmetiska medan andras är diskvalificerande för all framtid. Den behöver göra upp med estradhelighet, maktspel och det egendomliga system där samma människor både definierar synden, utdelar domen och bestämmer när den dömde anses färdigrehabiliterad.
Men samtidigt måste vi kanske sluta utlova det vi inte kan leverera.
Förlåtelse är inte samma sak som återställt förtroende. Nåd är inte samma sak som återgång. Försoning är inte samma sak som att historien upphör att ha konsekvenser.
Och kanske är det just där människan tvingas stå inför den yttersta frågan, är Gud fortfarande Gud även när det jag förlorat aldrig kommer tillbaka? För mig är det en långt svårare trosfråga än många av de frågor kyrkan brukar ägna sig åt. Och jag har inget enkelt svar. Jag misstänker dessutom att varje svar som blir alltför enkelt är fel. Men jag tror att kyrkan skulle vinna på att våga säga detta högt, nåden kan vara fullständig även när återställandet inte är det.
Kanske är det först då vi verkligen tillåter människan att vara människa.
Hej Roger! Stort tack för din kommentar. Ett resonemang med botten som väcker tankar. Det ligger mycket i det du skriver, inte minst det om att man inte kan ha orimliga förväntningar på vare sig församling eller tiden före evigheten. Det som däremot är lurigt med ett sådant resonemang är att man då kan rättfärdiga sin ovilja till försoning, förlåtelse, upprättelse.
För jag tror att det är svårt att läsa evangelierna och följden utan att se att det absolut finns stora diken, där ett kan vara våra svagheter, brister, synder. Det andra är när vi tror oss kunna klara oss bättre än andra. Synden och egenrättfärdigheten är två diken som egentligen beskriver vårt högmod, att klara oss själva. De egenrättfärdiga, eller kanske religiösa frestelserna, är nog ändå de som riskerar att lura oss allra mest.
Självfallet skriver jag i mina texter också utifrån min egen situation, troligen gör du detsamma, samtidigt har säkert både du och jag sett och hört mycket. Jag är tacksam att jag aldrig sysslat med uteslutningar eller krävt gatlopp. En enda gång har jag uttalat mig när en predikant avslutade sitt uppdrag något i förtid och jag är stolt över att jag sa att jag ser fram emot när han predikar igen och vi höll igen med information. Ändå var det en del jag tycker gick fel i den processen.
Jag skulle dock kunna skriva en lång lista om förskingring, skilsmässa/omgifte, otrohet, sexuella läggningar, yoga/nyandlighet, alkoholproblem, barn som inte följer i fotspåren, notoriska lögner, falskhet, förtal etc. Och dessa exempel är bland människor jag arbetat med i förtroendeuppdrag och anställningar i församlingar och kristna sammanhang, alltså ledarpersoner, men där jag aldrig låtit det leda till att de måste bort. Ibland har det blivit en paus, ibland har någon själv inte orkat mer. Men inte mer än så. Och det är inte enkelt men det är i de lägena det avgörs hur evangeliet tillämpas... Om man har kärlek agerar man på ett sätt, har man agg agerar man på ett annat.
Det som ligger i botten av allt detta, som jag ser det, är varje människas unika värde men också kallelse. Och det är väl här man kan fundera över det enorma dränage en räddhågsen gemenskap oftast innebär.
För min del har jag ett helt annat liv idag. Det finns mycket i det som är annorlunda, svårt men också värdefullt. Är tacksam att jag kunnat ta tag i mer studier, har fått helt nya nätverk etc. Ändå är förlusterna svåra men jag accepterar det mer och mer. Så för min del har jag inga tankar om återgång, däremot kommer jag att försöka mejsla och mejsla i evangeliet och se vad det kan innebära framåt. Och i det göra det jag kan göra, säkerligen i nya miljöer.
Igen, tack att du skrev, jag uppskattar det mycket och jag märker att du processar mycket och kanske vi inte når varandra men jag vill att du ska veta att jag menar det, att jag uppskattar att du skrev.
/Daniel
Tack Daniel! Det måste gå att bli upprättad i församling och kristen gemenskap när man böjt sig och blivit upprätad av Jesus. Detta är inte vår bästa gren som frikyrkor. / Ulf
Tack Ulf. Man har ju sett mycket genom åren och säkert gjort en del fel men uteslutningar har jag inte sysslat med. Om man inte ens ger människor en möjlighet är det något annat som pågår, det handlar nog ofta om makt. Såklart skriver jag utifrån min egen horisont men jag har blivit kontaktad av så många att jag också vågar att tro att jag talar för många fler än mig. Mekanismerna går igen och en riktig kärleksväckelse kanske skulle vara det som gör någon verklig skillnad. Ha det fint!