Discussion about this post

User's avatar
Hanna Gyllensparre's avatar

Tack Daniel.

Det Du skriver om, har jag länge reflekterat kring. När jag i pandemin började följa Pingstkyrkans gudstjänster, tänkte jag ofta att det är fint med lovsång. Men att den tog och tar för mycket tid från undervisning, predikan och bön. Mer av vittnesmål, helande och liv! Mer av det som stärker, förenar och utvecklar.

Tenderar annars bli det Du beskriver - estrad och publik. Vi och dom. Att mötas, fira gudstjänst i u-formad placering skulle förstärka känslan av närvaro och gemenskap. Delaktighet och samspel. Och många fler spontana Amen.

Statskyrkan är ett skrämmande exempel på hur kyrkorummet blivit just estrad med publik. Konserter, framträdanden, skådespel, applåder och visslande. Skolavslutningar och vigslar där man undanber sig Gud, men nyttjar rummet av stämningsskäl.

En annan sak som slagit mig genom åren, är att känslan av vi och dom, ligger djupare än gudstjänstens utformning. Jag kan ha fullständigt fel. Men i Pingstkyrkan upplever jag, finns en prydlighet som en slags oskriven förutsättning för delaktighet i gemenskapen. Det sista en parentes. Men tänker att allt hänger samman.

Allt Gott

Hanna 🍂

Sven Kristersson's avatar

Tack för detta! "Estradkristendom" är på pricken. När utgångspunkten inte är gemenskapen och samlingen kring Ordet, utan församlingen delas upp i publik och artist börjar tyvärr ofta problemen: statustänkande, gager, applåder. Det är klart att det ska spelas musik i kyrkan, men när det vigda rummets primära funktion blir att vara konsertlokal har man redan kommit långt på det sluttande planet. Många har naturligtvis funderat kring detta: Gunnel Vallquist, Olov Hartman, Peter Halldorf för att nämna några. Uppenbart är att många funderar på dessa ting, inte minst kyrkomusiker.

5 more comments...

Ready for more?