7 Comments
User's avatar
Hanna Gyllensparre's avatar

Tack Daniel.

Det Du skriver om, har jag länge reflekterat kring. När jag i pandemin började följa Pingstkyrkans gudstjänster, tänkte jag ofta att det är fint med lovsång. Men att den tog och tar för mycket tid från undervisning, predikan och bön. Mer av vittnesmål, helande och liv! Mer av det som stärker, förenar och utvecklar.

Tenderar annars bli det Du beskriver - estrad och publik. Vi och dom. Att mötas, fira gudstjänst i u-formad placering skulle förstärka känslan av närvaro och gemenskap. Delaktighet och samspel. Och många fler spontana Amen.

Statskyrkan är ett skrämmande exempel på hur kyrkorummet blivit just estrad med publik. Konserter, framträdanden, skådespel, applåder och visslande. Skolavslutningar och vigslar där man undanber sig Gud, men nyttjar rummet av stämningsskäl.

En annan sak som slagit mig genom åren, är att känslan av vi och dom, ligger djupare än gudstjänstens utformning. Jag kan ha fullständigt fel. Men i Pingstkyrkan upplever jag, finns en prydlighet som en slags oskriven förutsättning för delaktighet i gemenskapen. Det sista en parentes. Men tänker att allt hänger samman.

Allt Gott

Hanna 🍂

Daniel Alm's avatar

Det är nog mycket tänkandet om vi och dem som ligger till grund för denna text av mig och dina reflektioner är ju helt i samma linje. Min erfarenhet av de senaste tre åren har förstärkt den erfarenheten, att åtskiljande används i ett maktspel och lämnar så många utanför.

Och sen, prydligheten, ja, vad ska man ens säga. Det är tragiskt om bärare av nådens budskap kvalificeras av om de lyckas framstå prydliga och kanske pryda...

Tack för din kommentar!

Sven Kristersson's avatar

Tack för detta! "Estradkristendom" är på pricken. När utgångspunkten inte är gemenskapen och samlingen kring Ordet, utan församlingen delas upp i publik och artist börjar tyvärr ofta problemen: statustänkande, gager, applåder. Det är klart att det ska spelas musik i kyrkan, men när det vigda rummets primära funktion blir att vara konsertlokal har man redan kommit långt på det sluttande planet. Många har naturligtvis funderat kring detta: Gunnel Vallquist, Olov Hartman, Peter Halldorf för att nämna några. Uppenbart är att många funderar på dessa ting, inte minst kyrkomusiker.

Hanna Gyllensparre's avatar

Kanske är det i glipan mellan prydlighet och prydhet som hyckleriets territorium börjar.

Daniel Alm's avatar

Mycket möjligt...

Lasse's avatar

Jag ska predika i Lekeryd på söndag. Mitt tema är (som det känns nu) är ”kändisar och okändisar i Guds role”.

Utgångspunkten är en text som jag aldrig hört någon predika om: en släkttavla.

Poängen är att i dessa finns kända, men till största delen okända personer.

Ändå är de omnämnda i bibeln. Är viktiga. Annars skulle de inte nämnas

Jag kommer också att vidröra nutidens sug efter ”kändisar” både i och utanför kyrkan.

Och tillkomsten av dessa underlättas av det du skrev.

Vi måste komma bort från kändis- scen- och artisttänket.

Daniel Alm's avatar

Om din predikan i Lekeryd spelas in lyssnar jag gärna i efterhand sedan, lycka till med den!

Släkttavlorna är ju fascinerande av flera skäl, inte minst de okända personerna.

Ja, vi måste komma bort ifrån artisttänket, inte minst när det sedan också blandas med andlighet. Det skapar en brygd ingen av oss kan dricka och vara opåverkade av.

Tack för din kommentar!