Hans lidande och våra begär

Kärlekens väg - predikan söndagen den 15 februari 2026.

Inte ska man stanna och ta kort när man tränar men efter att ha tittat på isbildningen flera dagar, fick det bli ett foto. Isen har nog bildats av dagsmeja (en gång utvalt till att vara svenskans vackraste ord), en vacker installation ovanför Tingevi. När våren väl kommer, då kommer snön att smälta före denna is. Isen som bildats av att något smält i solljuset trots minusgrader, gör att isen blir kvar längre. Överfört, det som smält och frusit om igen blir kvar när det som fått vara snö kommer att smälta först. Vi gör väl i att förstå att en del fruset kommer att ta längre tid på sig för att smälta.

Tingevi, Årjäng.

Jesu lidande

I dagens evangelietext tar vi del av en märklig blandning av lidande och begär, det var som både snö och is men också ett exempel på vad som verkligen smälter det frusna. Vägen till Jerusalem och korset påbörjades nu och det skulle visa sig vara en ganska hal stig för lärjungarna.

“De var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick före dem. De var fyllda av bävan, och de som följde med var rädda. Då tog Jesus än en gång med sig de tolv och började berätta för dem vad som skulle hända honom: “Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som ska håna honom och spotta på honom, gissla och döda honom. Men efter tre dagar kommer han att uppstå.”

Då kom Jakob och Johannes, Sebedeus söner, fram till Jesus och sade: “Mästare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om.” Han sade till dem: “Vad vill ni att jag ska göra för er?” De svarade: “Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene på din högra sida och den andre på din vänstra.”

Jesus sade till dem: “Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker? Eller döpas med det dop som jag döps med?” De svarade: “Det kan vi.” Jesus sade till dem: “Ni ska få dricka den bägare som jag dricker och döpas med det dop som jag döps med. Men platserna på min högra och min vänstra sida är det inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som de är beredda för.”

När de tio andra fick höra det, blev de upprörda över Jakob och Johannes. Då kallade Jesus till sig dem och sade: “Ni vet att de som anses vara folkens ledare beter sig som herrar över dem och att deras stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.’”

Markusevangeliet 10:32-45

Vägen går nu mot Jerusalem och korset. Jesus gick före. Han går alltid före. Han har varit där innan. Kyrkofadern Gregorius av Nazianzus (ca 329-390 e.Kr.) sa i en debatt om Kristi mänsklighet: “Det som inte har antagits har inte helats.” Om han inte fullt ut var människa kunde vi inte heller fullt ut bli frälsta. Men Jesu mänsklighet är fullständig. Vägen till Jerusalem var en väg till fullkomligt lidande. Han skulle nu lämnas i det religiösa ledarskapets händer. Sådant slutar alltid med offer, någon måste dödas. Det religiösa systemet krävde blod. Denna gång fick dessutom den världsliga makten hjälpa till.

Han skulle inte bara hängas, han skulle hängas ut. De skulle se till att han blev spottad på, hånad och torterad. Så många har fått sätta livet till under despoter men med Kristi blod kom ändå en annan substans, just på grund av föreningen, hypostasen, Gud och människa. Med sin död övervann han döden.

Brorsornas begär

På väg mot den oundvikliga döden, med insikt om en smärtsam process innan dess, i det läget, tycker lärjungarna att det är dags att fundera över de framtida ministerportföljerna. Jakob och Johannes, åskans söner, ett namn de fått av Herren, och med en mor som enligt Matteus också gjorde sitt för att lyfta fram sina egna söner, ville nu ha kommande fina platser. De tvekade inte på Herrens fråga om de kunde dricka hans bägare eller döpas med hans dop. Deras högmod och ambition visste ingen gräns just då. Det är så med bröder som är mer lojala med varandra än med Guds sak. Till och med Herodes och Pilatus kunde förenas i fientlighet mot Herren, en pakt som nog inte höll så länge efter påsken. De är goda exempel på denna världs herrar Jesus uppmanat oss att inte följa. Men tyvärr, maktkamperna åt sig också in i lärjungagruppen.

Jakob och Johannes ville ha platserna till vänster och höger i härligheten, de begärde att han skulle göra som de ville, vi törs väl kalla dem lärjungarnas grabbarna grus! Begären begär mycket och leder oss ofta fel. Och mitt i allt detta har vi alla ett hjärta som slår. Kärlek gör också ont. Ja, även hjärtat slår. Men frusen kärlek är också kärlek. Kärlek i tystnadens tid är också det kärlek. Det är då vi behöver påminna oss om Guds “supreme love”, den gudomliga kärleken som övergår vår kärlek. Jag tror att mänsklig kärlek på något sätt kan likna gudomlig kärlek men det är ändå farligt om det är vår kärlek som definierar Guds kärlek. Att följa Jesus hjälper oss att vända på det perspektivet. Vi är “skapade medskapare” för att använda ett begrepp som är myntat av teologen Philip Hefner. Vi kan lära oss av Gud hur man visar kärlek, han har lagt ner kreativitet i oss. Men varken Jakob och Johannes eller någon av oss är definitionen av Guds kärlek.

De var sugna på platserna till vänster och höger där i härligheten. Vänster och höger är också bekanta ord från politiken. Och även om jag sträcker ut texten något tror jag det ändå stämmer med dess anda: När kristna blir politiska i sin tro på så sätt att Jesus håller med om just deras ideologi, förloras alltid något och samtidigt växer polariseringen. Det är såklart inte fel med politiskt engagemang bland kristna men det är fel när den kristna tron politiseras. Gör inte Jesus vänster, inte heller höger!

Oavsett, vi behöver vara syskon och kämpa tillsammans. Inte som denna världens herrar, som Herodes och Pilatus som förenades i sitt hat drivna att försvara sin makt. Den kristna vägen är tjänande och inte konkurrens. Men även Jakob och Johannes kämpade med samma mekanismer som Herodes och Pilatus.

Och situationen i vår text retade också upp de andra tio lärjungarna. Det är ju heller inte ovanligt. Det finns mycket att förfasa sig över för den som vill. Mitt i den eskalerande konflikten etablerade Jesus en av den kristna församlingens viktigaste och finaste tjänster, diakonin. Diakonos är ordet som används för tjänare. Det stora i diakonin är inte att ha en position, däremot är det stort att ha en tjänst. Och tjänsten är inte för sig själv utan för någon annan, likt en slav, doulos. Och här kommer de beryktade orden: Störst är den som tjänar mest. Och störst när det gäller tjänande är Kristus!

Kristus skulle ge sitt liv till lösen för många, en betalning skulle ges. Hans börda var korset på axlarna men också bördan inuti, och när vakterna stack upp ett svärd i hans sida forsade blodet fram. Yttre och inre, han gav sig helt, allt. Allt gavs av en hel människa för att helt hela oss alla. Han vet hur man älskar en sargad själ och han sätter ett exempel för tjänsten.

Kristus har gett dig din kallelse

Evangeliets väg går inte genom vår längtan efter plats och ära, utan genom Kristi lidande, som förvandlar vårt begär till kärlek och tjänst. Något av det svåra men förmodligen viktigaste att bearbeta de senaste åren är de egna synderna men också att ha blivit förskjuten. I detta är det en dyrköpt erfarenhet att känna av att när man tar ifrån en människa sitt tjänande riskerar man att krossa personens kallelse. Hopp och förtvivlan växlar i sol och kyla, ord av värme men också av svek, känslan av dagsmeja ibland men ofta av permafrost. Det är lättare att brytas ner än att orka bryta fram.

Hur viktigt det än är att odla karaktär och kompetens, så är det ändå inte så att något av det är viktigare än kallelsen. Kallelsen att följa och tjäna Jesus är alltid en gåva, utan den finns ingen grund alls till tjänst. Så låt ingen ta den ifrån dig. Inte jag, ingen annan. Värna den, beskydda den, slåss för den och när vi inte orkat utan gett efter för frestelser och trötthet så finns ändå kallelsen kvar. Om än att jag och kanske du får bära konsekvenser när vi brister, finns kallelsen där. Trots fel och brister som ofta gnager inom, låt ingen förhindra dig att tjäna Gud! Karaktär och kompetens kan vi alltid jobba med och förhoppningsvis växa inom. Karaktär och kompetens är variabler – kallelsen är det orubbliga fundamentet.

Var vi än befinner oss kan vi ändå leva ut något av den tjänst kallelsen innebär. För den som vill tjäna kommer det att finnas möjligheter. Det är så viktigt att kyrkan som gemenskap värnar människors kallelse som är det sätt som Jesus verkar också idag genom sin Ande.

I ljuset från korsets dagsmeja börjar livet tina fram. Där smälter hat till förlåtelse, skuld till nåd, och frost kan bli till flöde, där finns kärlekens väg.

Kristus är både först och störst, att följa och tjäna honom är allas vår kallelse. Alla årstider.

/Daniel