Hur högt ska vi hoppa, herr pastor?

En text om auktoritet, lojalitet och selektiv transparens.

I kursen jag just nu läser gavs en uppgift att skriva om egna ledarskapserfarenheter. Det finns en del att plocka i kan man väl säga… En hel del att fundera över av vad man själv gjort, varit en del av och vad man sett i andras ledarskap. Ledarskap är ett begrepp och en företeelse buret i ett ganska slitet ord kan jag tycka. Jag tror att både kyrka och samhälle är ganska ledartrötta…

Det var inte helt enkelt att välja vad jag skulle skriva om för att berätta om egna erfarenheter. Min egen nuvarande situation är alldeles för pågående för att berätta mer, så det får anstå en tid till det blir dags i ett ordnat rum. Men det finns mycket att berätta och med uttalanden som ”alla kort på bordet” så ska jag ge mitt bidrag till det framöver. Transparensen kan ju inte vara selektiv till när det passar de egna syftena. Det får jag och alla inse, tåla och bära konsekvenser av. Man måste räkna med att kritik besvaras, att utsagor motsägs och så får någon fristående bedöma så objektivt det går. Jag ser hur debatterna går om den konkursade församlingen Stockholm Karisma Center och behovet av att utreda vad som varit eller inte. En debatt som säger mycket om selektivitet och transparens.

Men för kursskrivandet gick i stället mina tankar till två erfarenheter som ung. Vi var nygifta när vi begav oss till Seattle, Washington. Vi läste på Seattle Bible College och gick en kurs i Christian Education. På en av lektionerna sa läraren: ”Om ni kommer ut som medarbetare i en församling och pastorn ber er att hoppa så ska ni inte fråga varför ni ska hoppa, utan ni ska fråga hur högt ska vi hoppa, herr pastor.” Som svensk var det inte helt lättsmält, det där. Det visade på en annan syn på auktoritet och ledarskap än jag varit i närheten av. Men visst, det finns sund lojalitet som är något fint och så finns det lojalitet som blir alldeles för långtgående. Jag har skrivit och resonerat med litteratur om den där händelsen, om karismatiskt ledarskap och det som kallas Transactional leadership och Transformational leadership. Får se vad min lärare ger för omdöme.

Bild av Marko Blazevic: https://www.pexels.com/sv-se/foto/landskap-himmel-solnedgang-person-3373183/

Det andra tillfället jag skrivit om var när jag var ung pastor i en liten församling och ledde ett byggprojekt. Vi skulle bygga om och till en fastighet som var sliten och nergången. Jag drog i gång projektet och hade ingen att delegera det till. Inte heller hade jag vare sig erfarenhet eller utbildning inom bygg men behovet i den lilla församlingen fanns där. Projektet blev tungt och jag som ung pastor och småbarnspappa skulle dessutom fixa pengar, driva bygglovsärenden, få volontärskraft och göra upphandlingar med entreprenörer. Och jobba praktiskt på själva bygget. Det var inte så alldeles enkelt. Jag höll på att knäcka mig fullständigt i projektet. Medlemmarna orkade inte och halvvägs in i projektet höll jag på att tappa all ork. Vi hade varken pengar eller volontärer. Men så en söndag hände något som vände projektet, åtminstone inom mig och tror jag i stora delar av den lilla församlingen. En äldre kvinna hade på eget initiativ ordnat en extrainsamling bland medlemmarna. Under byggtiden hyrde vi in oss i Missionskyrkan och den här söndagen ”kuppade” den äldre kvinnan kollekten i gudstjänsten. Helt plötsligt reste hon sig upp, hade med sig ett vitt kuvert och efter henne gick en lång rad av medlemmar gången fram och la sin gåva i varsitt kuvert. Tårarna steg inom mig. Jag hade ingen aning om detta i förväg men det var en så positiv signal att allt vände inom mig. Kärleken till församlingen och kanske också omsorgen om den unge pastorn gjorde att den äldre damen vände projektet. Den söndagen var vi halvvägs in i bygget och sen hade jag och vi kraft och ork hela vägen till invigningen. Bara några månader efter att kyrkan tagits i bruk var den också betald. Också om denna händelse har jag skrivit och resonerat med den akademiska litteraturen och i det jämfört med uppdraget att hoppa högt.

Nog måste man få fråga både om varför och hur högt man ska hoppa. Och visst kan det väl verka som att något händer när man hoppar men långsiktigt kanske man inte tar sig så långt. Jag tror att man når längre genom att som Vivan, först med sin gåva, gå mittgången fram.

/Daniel