Lasterna och dygderna (del 3 av 7)
Relationerna, gemenskapen och konflikterna. Närhetens skörhet och försoningens möjlighet.
Relationer bär oss. Och brister oss. Hur mycket sanning tål en relation egentligen?
En gång skulle jag vara med och hjälpa till med det praktiska vid ett frukostmöte. Talare var en i sammanhanget profilerad person, en relationsexpert kan man väl kanske säga, hur man nu uppnår den titeln. Före talet skulle personens respektive sjunga en sång av någon anledning. Talaren spelade och partnern sjöng. I varsin tonart. Hur fantastiska tips på relationer som sen gavs var det sången jag, och tror jag många, kom ihåg. Hur ska man tänka om sånt? En expert på att prata som inte vågar säga till sin respektive att det funkar nog inte att du sjunger solo? Eller en expert på att göra saker tillsammans trots att det inte är perfekt? Ja, jag vet faktiskt inte. Det var i alla fall många som tittade i golvet under hela sången men till slut tror jag man kan konstatera att det blev ett riktigt bra frukostmöte.
Och hur är det för oss om vi är ärliga? Har du stört dig på din granne det senaste? Kanske? Har du varit irriterad på Mr. Smith som låtit sin soptunna stå ute en månad på 15th North Street i staden Albuquerque i New Mexico? Inte? Nej, det är nog inte lika troligt, i varje fall om du bor i Sverige eller någon annanstans förutom just på den gatan. Vad jag vill säga med den banala bilden är att ju närmre relationerna är desto mer sårbara är de. De vi älskar mest vill vi vara nära och därmed ökar risken i relationerna exponentiellt. Som exempel, augusti sägs vara den stora skilsmässomånaden efter en semester med mycket tid tillsammans.
Det kan räcka med en förskjutning. Ett ord som landar fel. En tystnad som tolkas. Plötsligt finns ett avstånd där det nyss fanns närhet.
Relationer är sköra, inte för att de är ytliga, utan för att de är verkliga. Och för att de angår oss. I sargade relationer finns också många av som inte blev. Tystnaden som permanentades, utestängandet. Och en fruktansvärt stor frestelse finns att prata som det borde vara och inte som det är. Jag tror tyvärr att kristna miljöer ibland bidrar till förljugenheten.
Den judiske religionsvetaren och filosofen Martin Buber skiljde mellan Jag–Du och Jag–Det i sin bok Jag och Du. Hos Buber finns inget jag om inte duet också finns. Antingen möter jag den andre som person, eller så gör jag den andre till en avpersonifierad del av min egen berättelse. Den andre är idag ett centralt begrepp exempelvis inom psykologi och exempelvis Emmanuel Lévinas som jag relaterat till så sent som för någon vecka sedan i en text menade att den andre alltid kommer först, som ett krav på ansvar. En person, inte en distanserad del utan egen röst och till och med med den andre först. Levinas skrev om betydelsen av att se någon i ögonen. Det utmanar att tänka så och jag tror det ligger nära den gyllene regeln, grundbulten i kristen etik.
Jesus placerar relationen före det religiösa. Gå först och försona dig. Allt vad vi vill att andra ska göra för oss ska vi också göra för dem. Och när banden brister, som mellan honom och Petrus, återupprättas de inte genom argument utan genom kärlekens fråga: “Älskar du mig?”
Det är kanske enklare att få rätt än att bli försonad. Och ofta är det nog enklare att bryta och byta relation än att reparera den.
Artisten Taylor Swift som har fått många fans inte minst på grund av att hon skriver texter som också beskriver uppbrott i relationer, har några textrader i låten “Delicate”: “Mitt rykte har aldrig varit sämre så du måste tycka om mig för mig” (fritt översatt). Jag är ingen Swiftie, som hennes fans kallas, men nog fångar hon något just där som jag själv och säkert fler med mig kan känna igen sig i. Det kan finnas bilder, rykten och förutfattade meningar. På senare tid har jag lärt känna två personer som är kända och även ökända i politiken och kulturen. Jag har fått förändra i stort sett hela min tidigare bild av de två. Deras stora kunskap men också värme och välvilja har varit fantastiskt att se och få ta emot en liten del av. Verkligheten i en människa kan vara något annat och mycket mer än vad vi tror på avstånd.
Jag tror att uppbrott i relationer inte är en kristen tanke i grund och botten. Det är mer kristet att sjunga i fel tonart och att göra det tillsammans än att skjuta bort den som stör oss och göra den till ett det. Men hur lätt är det inte att välja distans istället för att ta sig igenom tillsammans? Och nog är det svårt och ibland kanske omöjligt för oss men nog tror jag att vi alla många gånger kunde kämpa mer för varandra.
För varje människa förtjänar respekt. Vi bär alla mer än det som syns. Den enda människa som kallas för helig i singular i Nya testamentet är Johannes döparen. Alla andra gånger begreppet helig finns är det i plural när det handlar om människor. Tillsammans verkar vara grejen för att komma någonvart.
Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.
Efesierbrevet 3:18-19
Efter allt drama med förnekelser och uppsplittring ordnade den återuppståndne Kristus frukost med fisk och bröd till sina lärjungar hemma vid Genesarets sjö. Det står vackert och samtidigt sorgligt i Johannesevangeliet 21:4: “Tidigt på morgonen stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han.”
Mitt i det ofullkomliga finns ändå en gemensam helighet. Mitt i den gudagivna heligheten finns förstås också den mänskliga fumligheten och oförståndet. Det viktiga är då att människor får vara med trots att vi inte förstår eller kanske just därför. När vi inser att vi inte kan och vet allt är vi i gott sällskap med de första lärjungarna. Men vi alla kan söka sanningen och så möta den i en enda person till nytta för oss alla.
Där på frukostmötet vid Genesarets sjö tror jag att kärleken blev till den största av sanningar.
/Daniel
Nästa text i serien om laster och dygder handlar om skärmtid, om vad det uppkopplade livet gör med vad vi tycker, om åsikter och hur politisk vår samtid blivit. Inför den texten får du gärna bidra genom att svara på den här frågan:
Tack Daniel, för viktig läsning!
Oavsett en relation rör en vän, partner eller granne, så vilar det en trygghet i Sanningen. Den är faktiskt och man vet hur man skall förhålla sig. Sanningen är Kärlekens fundament, förmågan att se någon annan. Att se den så som Gud avsåg då Han skapade honom / henne.
Allt var inte bättre förr. Men... Vår tid präglas av stor jag-medvetenhet, vikten av att positionera sig - i karriären, i det sociala livet osv. Ett beteende som sätter spår i relationer. Samtidigt är det nödvändigt att få vara den man är. För när någon säger om t ex ett långt äktenskap, att de aldrig har grälat, aldrig sagt ett ont ord, tror jag det inte. Det innebär alltid att en av parterna gått på tå.
Det är en svår gränsdragning mellan positiv egoism, konsten att tryggt bottna i sig själv och negativ egoism, att "älska" sig själv på andras bekostnad. Tid. Att bygga trygga relationer tar tid. "I nöden prövas vännen". Sanning och Vänskap går hand i hand. Kärlek kan inte forceras. Människor konsumerar varandra, istället för att våga komma nära. Fäster större vikt vid yta än innehåll. Jag undrar om ens orden Tvillingsjäl och Själsfrände överhuvudtaget numera används. Ändå är det på dem allt Gott vilar. Låter kanske klyschigt, men nu citerar jag Ranelid - "Den längsta resan är den mellan hjärta och hjärna".