Oavsett en relation rör en vän, partner eller granne, så vilar det en trygghet i Sanningen. Den är faktiskt och man vet hur man skall förhålla sig. Sanningen är Kärlekens fundament, förmågan att se någon annan. Att se den så som Gud avsåg då Han skapade honom / henne.
Allt var inte bättre förr. Men... Vår tid präglas av stor jag-medvetenhet, vikten av att positionera sig - i karriären, i det sociala livet osv. Ett beteende som sätter spår i relationer. Samtidigt är det nödvändigt att få vara den man är. För när någon säger om t ex ett långt äktenskap, att de aldrig har grälat, aldrig sagt ett ont ord, tror jag det inte. Det innebär alltid att en av parterna gått på tå.
Det är en svår gränsdragning mellan positiv egoism, konsten att tryggt bottna i sig själv och negativ egoism, att "älska" sig själv på andras bekostnad. Tid. Att bygga trygga relationer tar tid. "I nöden prövas vännen". Sanning och Vänskap går hand i hand. Kärlek kan inte forceras. Människor konsumerar varandra, istället för att våga komma nära. Fäster större vikt vid yta än innehåll. Jag undrar om ens orden Tvillingsjäl och Själsfrände överhuvudtaget numera används. Ändå är det på dem allt Gott vilar. Låter kanske klyschigt, men nu citerar jag Ranelid - "Den längsta resan är den mellan hjärta och hjärna".
Och tack Hanna, för värdefull och eftertänksam kommentar!
Du fångar det komplexa så väl...sanningen ur Guds horisont, hyckleriet om det grälfria långa äktenskapet, det svåra i gränsdragningar av att ge av sig själv och samtidigt risken att förlora sig själv. Men det är säkerligen lättare att processa det svåra genom att kunna se det så äkta och tydligt som möjligt, så stort tack för den hjälpen.
Själsfrände är ett av mina favoritbegrepp, men ja, det känns som ett alltmer sällan förekommande ord och kanske ännu mer tillämpningen av dess innebörd.
Tack Daniel, för viktig läsning!
Oavsett en relation rör en vän, partner eller granne, så vilar det en trygghet i Sanningen. Den är faktiskt och man vet hur man skall förhålla sig. Sanningen är Kärlekens fundament, förmågan att se någon annan. Att se den så som Gud avsåg då Han skapade honom / henne.
Allt var inte bättre förr. Men... Vår tid präglas av stor jag-medvetenhet, vikten av att positionera sig - i karriären, i det sociala livet osv. Ett beteende som sätter spår i relationer. Samtidigt är det nödvändigt att få vara den man är. För när någon säger om t ex ett långt äktenskap, att de aldrig har grälat, aldrig sagt ett ont ord, tror jag det inte. Det innebär alltid att en av parterna gått på tå.
Det är en svår gränsdragning mellan positiv egoism, konsten att tryggt bottna i sig själv och negativ egoism, att "älska" sig själv på andras bekostnad. Tid. Att bygga trygga relationer tar tid. "I nöden prövas vännen". Sanning och Vänskap går hand i hand. Kärlek kan inte forceras. Människor konsumerar varandra, istället för att våga komma nära. Fäster större vikt vid yta än innehåll. Jag undrar om ens orden Tvillingsjäl och Själsfrände överhuvudtaget numera används. Ändå är det på dem allt Gott vilar. Låter kanske klyschigt, men nu citerar jag Ranelid - "Den längsta resan är den mellan hjärta och hjärna".
Och tack Hanna, för värdefull och eftertänksam kommentar!
Du fångar det komplexa så väl...sanningen ur Guds horisont, hyckleriet om det grälfria långa äktenskapet, det svåra i gränsdragningar av att ge av sig själv och samtidigt risken att förlora sig själv. Men det är säkerligen lättare att processa det svåra genom att kunna se det så äkta och tydligt som möjligt, så stort tack för den hjälpen.
Själsfrände är ett av mina favoritbegrepp, men ja, det känns som ett alltmer sällan förekommande ord och kanske ännu mer tillämpningen av dess innebörd.