Jag lyssnade till en predikan från en kristen konferens med fokus på folket och landet Israel. En kristen förkunnare med stort fokus på Guds agerande med Israel i historien, men också i nutid. Det är alltid intressant med betoning på Israel. Dels för att det kan lära en något nytt om Guds handlande i historien med sitt folk men också att det kan visa något om vad vi anser om Kristus. Är han avgörande också för det judiska folket? Har Gud en fortsatt tanke med just judarna som folk? Och innebär ankomsten av Jesus Kristus, som mänskligt sett också var jude, att alla förenas i honom, så att församlingen och Israel i någon mening blir till ett och samma andliga folk? Mitt svar är ja på dessa tre frågor.
Men dessa frågors olika svar har lett till många bekymmer och en hel del olika teologiska strömningar. Personligen tror jag att man kommer ganska långt om man försöker förstå Bibeln på både personlig och gemensam nivå. Alltså, löften och innehåll kan vara till för individen men kan också vara för hela folk. Bibeln är full av löften som är riktade till ett folk, Israel, och som ändå får konsekvenser för den enskilda människan. Tänk på förbundet med Abraham, löftena genom profeterna, psalmer som sjungs av ett folk men också av den enskilde i sin nöd. Samtidigt talar Bibeln om personligt ansvar, om att var och en ställs inför frågan: vill du lita på Gud? Vill du ta emot hans nåd? Svårigheten att hålla ihop dessa två nivåer, folk och individ, förbund och personligt svar, har lett till en del teologiska försök till lösningar. En av dem är predestinationsläran.
En utkomst av svårigheten att balansera person och folk är predestinationsläran. En, enligt mig bedrövlig teologi, särskilt i den form som kallas TULIP. Googla om du vill lära dig mer om det. Det är en lära som medför dubbel predestination: att vi är förutbestämda för antingen himmel eller helvete. Och att Kristus dog endast för de utvalda till att ärva frälsning. Jo, i och för sig har alla som hamnar i helvetet syndat duktigt och mycket medan de förutbestämda är duktigare på att sjunga lovsång länge och väl. Ja jag generaliserar något, jag vet, men det är inte långt borta från ett predestinationstänkande att leva och tänka så. Om jag ber länge och fint och sjunger om och om igen, då bär jag väl den frukt som de utvalda kännetecknas av? Uff.
Det är långt ifrån evangelierna, enligt vad jag kan förstå. Men det är också en teologisk lösning på texter som Romarbrevet 9–11 och Efesierbrevet 1. Min uppfattning är att predestinationsläran är en sammanblandning av individ och grupp. Den läser texter som handlar om Guds trofasthet mot ett folk Israel, som om de vore metafysiska teser om vilka individer som ska bli frälsta eller fördömda. Resultatet blir en teologi där Guds suveränitet betonas på ett sätt som nästan släcker ut hans kärlek, och där människans ansvar att ta emot och Guds vilja att alla ska bli frälsta hamnar i skuggan. Bra många som har predestinationsteologi ligger farligt nära att församlingen helt ersatt Israel som varande Guds folk. Och de som överbetonar Israel riskerar att förminska Kristus och att helt ta bort korset ur ekvationen.
Det finns förutbestämmelser för det judiska folket, löften specifika för dem. Men det innebär inte en kollektiv frälsning för vare sig dem eller fördömelse för någon annan. Evangeliet tas emot av var och en på sin väg till någon annan. Var och en som vill kan ta emot. Vad vi förstår var alla de tretusen som blev frälsta på pingstdagen judar. Min tes är enkel: Många av de texter som använts för att bygga predestinationsläran handlar i första hand om Guds löften till Israel och till det gudsfolk som nu formas i Kristus, av judar och hedningar. Gud har valt ett folk. Han har gjort löften. Han är trofast, även när människor sviker. Men det betyder inte att varje individ automatiskt är frälst bara för att de tillhör ett visst folk, vare sig Israel eller för den delen någon viss kyrka. När Paulus i Romarbrevet 9–11 talar om utväljelse, handlar det om Guds rättfärdighet i relation till Israel. Om Guds frihet att forma sitt folk. Om att hans löften inte har svikit, även om många judar inte tror på Jesus. Det är inte i första hand en text om vilka individer som ska hamna i himlen eller helvetet. Det är en text om Guds trofasthet mot sitt förbund. Evangeliet är fortfarande personligt och verkar inom Kristi nya bättre förbund. Var och en ställs inför frågan: vill du ta emot detta? Vill du lita på att Guds löften i Kristus också gäller dig?
Det är många moderna teologer som avvisar dispensationalismen, ett schemalagt frälsningshistoriskt skeende. Och det finns verkligen ett och annat att diskutera där. Men om man är intresserad av evangelium till så många som möjligt borde avvisandet primärt gälla predestinationsläror och inte de som ivrar för mission för att de tror att Jesus kommer snart. Predestination och ibland ren vidskepelse gör kyrkan introvert och skapar oro och ångest istället för att leva i nåd och förtröstan.
Jag tror att vi kommer längre om vi läser Bibeln på både personlig och gemensam nivå. Om vi låter löftena till Israel vara löften till ett folk och samtidigt låta evangeliets inbjudan vara personlig och konkret. Då slipper vi en teologi som gör Gud till en godtycklig domare, och människor till marionetter i ett förutbestämt spel. Och vi erfar istället en Gud som är trofast mot sina löften, som formar ett folk, och som ändå vänder sig till var och en av oss och säger välkommen till den som vill.
Israels folk, precis som församlingen, har en plats i Guds frälsningsplan. Kristus är fullbordandet av Guds frälsningsplan för alla judar och icke-judar.
Idag lyssnade jag till ytterligare en predikan, den handlade inte om Israel men inte heller handlade den mycket om Kristus. Den handlade om oss, denna frikyrkorörelsens skörbjugg till tema. Vi kan och vi ska, göra och ge, då ska det hända något, det är som om vi skulle kunna frälsa och ändra på människor. Kanske är det så få kristna som har förmåga att sätta ord på sin tro och relation till Jesus just för att i många kyrkor är det trots allt så lite som handlar om vem han är, vad han säger och vad han gör. Kyrka utan Kristus, det är en kärlek som aldrig kysser.
Så, till den som vill fokusera Israel men också till teologer som letar systematik och till frikyrkliga verksamhetsmaskinister som letar frivilligarbetare riktar jag en önskan:
Sätt aldrig evangeliet ur spel. Låt oss få höra om Jesus.
/Daniel
Ja. Mycket tänkvärt. Tack!
Som alltid, tänkvärt. Ja, mer om Jesus. Och det behöver inte vara så komplicerat. Tänker på Matteus 18:3-4 om omvändelse. Och Ordspråksboken 3:5 om förtröstan på Herren. Det handlar om tillit, ödmjukhet och framförallt om att ta emot ❤️