Saxen i väven

Reflektioner om regler och principer från en vänsterhänt.

Längs Nissans södra dalgång breder samhället Oskarström ut sig. Där har jag en gång bott. En gång kallades det Böhmen, av arbetarna som kom till väveriet från andra länder. Där finns också berättelsen om jute- och linneväveriet, nedtecknad i Walter Dicksons bok Saxen i väven. När en väv var färdig skulle den skäras ner. Men att sätta saxen i väven medan vävandet ännu pågick, det var sabotage. En väv, liksom livet, bär många färger och växer fram varv för varv. Sätter man saxen för tidigt, förstörs helheten.

I söndags predikade jag, enligt kyrkoårets ordning, om treenigheten i en kyrka med en vacker väv längst fram i fonden. Ofta publicerar jag hela predikningar men här finns ett koncentrat av söndagens predikan. Evangelietexten skildrade mötet mellan Marta och Jesus, när hennes bror Lasarus hade dött och redan börjat lukta. Marta bekände vem Jesus var, mitt i sorgen, mitt i frågorna förstod hon inte sin brors död men hon förstod vem hon nu talade med. Men varför hade han inte kommit tidigare till Betania? Ändå stod hennes tro fast, trots att hon inte förstod. Men där Jesus är, där är Gud. Gud var i smärtans Betania. Sorgen, ifrågasättandet och liklukten skrämde inte bort den helige, nej tvärtom. Den treenige Guden berör den treeniga människan: kropp, själ och ande. Den döde Lasarus kom ut ur graven levande igen.

Själv är jag vänsterhänt, och många saxar är inte gjorda för oss. Det gör ont att klippa med “sasken”, som en av våra döttrar en gång uttryckte det när hon var liten. I predikan hänvisade jag till väven längst fram i kyrkan, så vacker, så rogivande, rik på nyanser, och med ett kors som träder fram genom allt. Vi människor ska inte ta oss friheten att sätta saxen för tidigt i väven. Vi ska inte räkna ut den som luktar illa. Vi ska vänta tills berättelsen är berättad, tills väven är färdigvävd. Det blir ingen vacker väv om vi försöker klippa bort det vi avskyr eller skäms för. Stora hål skapar ingen skönhet.

I torsdags deltog jag i en förbundsstämma i Stockholm för en ekonomisk förening med stolta anor och imponerande verksamhet. Mycket sades, men en sak stannade kvar: skillnaden mellan regler och principer. I det som kallas kod för verksamhetsstyrning framhölls med skärpa att aktiebolag styrs av regler, medan ekonomiska föreningar vägleds av principer. Regler ska uppfyllas. Principer följer man. Regler är precisa och bindande, principer är övergripande och vägledande. Regler talar om vad som ska göras; principer anger riktning och ram.

Jag tror att man sätter saxen fel i väven om man tänker att regler kan fixa allt. Men den kristna tron handlar om efterföljelse, en princip, en väg, en person att följa. Regler har sin plats, men de riskerar att fälla förhastade domar, något Paulus varnar för i Första Korintierbrevets sjunde kapitel. Jesus gav inte upp om sin vän, han ropade med hög röst: Lasarus, kom ut!

“Hela vägen” ropar man ibland för att peppa kämpande idrottare att inte ge upp. Kanske kristna, skulle behöva viska, eller ännu hellre ropa: Hela väven.

/Daniel